Jag är helt främmande inför tanken på att skriva under upprop.

Jag har aldrig riktigt förstått idéen med sådana.

Upprop vänder sig till dem som har makt och uttrycker ett krav på att de ska agera annorlunda på något sätt. Det är ju ungefär som att i vuxen ålder år efter år plita ihop önskelistor inför julen och sedan vandra till en brevlåda och posta ett kuvertet som är adresserat till ”Jultomten, Nordpolen”.

Makthavare agerar som de gör därför att det är i deras intresse att göra så – ingen önskelista kan ändra på de grundläggande orsakerna till detta agerande; det kan vara ekonomiskt, politiskt, socialt eller geopolitiskt betingat … möjligen kan också den viktigaste makthavaren ibland vara bindgalen … men då gör ju ett upprop än mindre nytta.

Jag minns när jag som 14-åring skulle välja vänsterorganisation som jag skulle ansluta mig till. VPK och KFML arbetade med att samla in namn till ett upprop mot USA:s bombningar av Nordvietnam. Alla riksdagspartier hade ställt sig bakom uppropet – och 2,7 miljoner svenskar undertecknade det.

Väldigt många skrev alltså under … från höger till vänster.

Jag fattade ingenting … vad skulle en massa namnunderskrifter göra för nytta?

Jag anslöt mig därför till KFML(r) … för de samlade in pengar till en luftvärnskanon till nordvietnameserna. Jag fann det mer begripligt, och antagligen mer användbart för vietnameserna.

Det var då det.

Upprop och namninsamlingar är för mig en märklig övning … fortfarande. De är mest till för den som vill förbättra sin egen position i kultur och politik, och säkra en plats i flocken. Inget att ägna sig åt om man vill förändra världen.

Ändå har 500 journalister nu samlats bakom ett upprop som kräver att den svenska regeringen agerar mot Israel. Jag blev förvånad över att det finns så många journalister kvar i det här landet – den klena nyhetsbevakningen i de etablerade medierna – vad det än gäller – ger en ju mer känslan av att en skock sommarvikarier rekryterats från en SSU-kurs och satts att fylla spalter och program … handledda av gravt försupna redaktörer som styr det hela på distans från en ständigt pågående after-work på någon av stadens bättre krogar.

Det har blivit ett väldigt käftande om uppropet och dess innehåll … och om man bör stödja uppropet eller ta avstånd ifrån det.

Utgångspunkten i diskussionerna om uppropet är det som nu pågår i Gaza – beskrivs det  som pågår på ett korrekt sätt av de 500.

Men … det är faktiskt inte  åsikterna i sig vi bör diskutera.

Det är personerna som framför dem.

Vi har att göra med sexhundra personer som saknar ryggrad, civilkurage, kunskaper och energi.

Framför oss har vi ett upprop undertecknat av 500 indolenta, trappspringande, tröga, örontasslare.

Varför alls bry sig om vad de anser om det ena eller det andra?

Vilken hållning man än intar i det nu pågående kriget i Gaza bör de inte spela någon roll för en tänkande individ i förhållande till uppropet … alla med förstånd och förnuft bör ta avstånd från det.

Även de som anser att det pågår ett folkmord bör alltså ta avstånd från uppropet … och göra det på grund av uppropets undertecknare.

Var vi än står i politiken är det dags att vi enas kring ett fördrivande medvetna, betalda lögnare ut ur det offentliga samtalet … och de 500 är just medvetna, betalda lögnare.

Den offentliga lögnen har alltför länge fått ersätta det offentliga samtalet, och ett förnuftigt samtal kan bara föras av personer som håller sig till fakta och dessutom har modet att … i alla sammanhang … framföra avvikande åsikter.

Mitt avståndstagande från uppropet må verka märkligt och udda. Men jag utgår bara från vad som står i uppropet och från de 500:s handlingar tidigare i deras yrkesverksamhet.

Betrakta namnen på undertecknarna – alla har de en stabil ställning i de svenska medierna, många av dem har också maktpositioner på Svt, SR, TV4 och de största tidningarna.

Många av dem har varit yrkesverksamma i årtionden.

Låt oss nu betrakta hur de hanterat några viktiga frågor.

För nästan 30 år sedan skrev jag några kolumner i Metro om tillståndet i de svenska förorterna. Jag förklarade att historien visade att om inget omgående gjordes åt det tillståndet visade andra länders historia att kriminella gäng skulle etablera kontroll över förorterna i Sverige, och sedan från denna bas äta sig in i resten av samhället och därefter in i stat, rättsapparat och de politiska partierna.

Exakt där är vi i dag.

Hur har de 500 och deras arbetsgivare hanterat denna fråga under dessa 30 år?

Jo, de har ljugit, försökt dölja verkligheten, utmåla förorterna som platser fyllda av bra kultur, hårt arbetande människor och lyckliga familjer. 

Först för tre-fyra år sedan började medierna uppmärksamma vart utvecklingen fört oss, och då låtsades man inte om sin egen roll som hjälpreda åt gängen och islamisterna – dessa ulvar som av de 500 och deras kollegor draperats i fårakläder.

I tre årtionden har de dolt problem för befolkningen i sitt eget land – nu piper de upp i falsett och vill trygga pressfriheten i Gaza.

De har ju för h-e spottat på pressfriheten i sitt eget land, och valt att ljuga för att kunna klättra på jobbet, eller åtminstone behålla det i dessa tider av ständiga nedskärningar.

Och denna illasinnade feghet har de uppvisat utan att det funnits någon som helst fara för deras liv eller säkerhet.

De 500 har aldrig ifrågasätta sin chefers eller ägares hållning till gängen i förorterna, trots att de 500 vetat hur verkligheten ser ut.

Nu plötsligt vill de att vara pressfrihetens riddare i Gaza.

Tämligen vämjeligt.

Sedan kommer vi till uppropets påståendet om att Israel förbjuder journalister att vara verksamma i Gaza. Det är ett korrekt påstående … och jag är givetvis mot sådana förbud … men … tror någon på fullt allvar att svenska journalister skulle ge sig in i Gaza om förbudet hävdes?

Svenska journalister skyr ju aktiva krigszoner som pesten. Se på statsmedias två tunga namn i området … Cecilia Uddén och Johan Mathias Sommarström.

Sommarström undviker nogsamt varje antydan till pågående blodspillan i mellanöstern. Han kommer inrullande när allt är över och intervjuar de överlevande och flyktingar. Och när de sammanbitet men värdigt berättar om sina upplevelser då gör Sommarström stort drama av det hela och kvittrar, gnyr och går upp och ner med rösten för att vi ska förstå hur hemskt det är. Han förmedlar aldrig fakta eller nyheter, bara känslor. 

Cecilia Uddén nöjer sig sedan mycket länge med att skildra mellanöstern genom att referera vad tobakisten, grönsakshandlaren och kemtvättsinnehavaren i hennes hemkvarter anser om det som sker … genom ett märkligt sammanträffande tycker de alltid detsamma som Cecilia.

Vem som helst hade kunnat räkna ut att islamisterna skulle börja mörda kristna och alawiter när det tog kontrollen i Syrien … man tycker då förstås att Uddén och Sommarström borde varit där redan innan slaktandet började … eller åtminstone att de omgående skulle ha rest dit … illdåden pågick i flera dagar. 

Men inte. Just nu är det fri jakt på druser i Syrien … men jag tror inte Cecilia och Johan Matthias tävlar om vem av dem som ska vara först på plats.

Så varför då detta gnäll och gny om att Israel inte släpper in journalister i Gaza? 

Om Netanyahu plötsligt säger att journalister får åka in i Gaza … hur många av de 500 beger sig då dit? Ingen … utom möjligen Magda Gad … som inte saknar personligt mod (så jag fattar inte att varför hon ens vill ha underskrifterna från de andra 499 på sitt upprop).

På lördag kommer del 2 i denna vidräkning med de 500.

(Illustrationen är Leonora Carringtons ”The Lovers”. 

Vad har den att göra med texten? Det ska jag förklara i nästa del. I nuläget kan det räcka med att läsaren noterar att golvet är schackrutigt.)