Den här texten publicerades första gången i tidningen Epoch Times 3 maj 2024 och publiceras här som en bonus till våra QLN-prenumeranter.
Den som saknar en riktig nyhetstidning med en tryckt helgupplaga i brevlådan varje helg kan hitta senaste prenumerationserbjudande här:
https://www.epochtimes.se/prenumerera

---

Vi skymtar numera bara Ola Hansson som en reflex, oftast när han refereras till som någon som inspirerade Ekelund och som introducerade Nietzsche i både Tyskland och Norden.

Hos honom lever ”minnena av sommarmiddagstimmar, sålunda njutna i forna dagar på gräsmattan under åldriga, knotiga äppelträd i fädernegården, i hövålmar eller sädesskylar, på pilvallar eller på brinken vid fiskdammarna”.

Men det var inte bara så att Ola Hansson fann frid i naturen, han såg sig som en del av den – som han uttryckte det i diktsamlingen Notturno:

Samma kraft, som driver grodden myllrande ur jorden opp, spinner tråd till stjälkens cellväv och i blommans slutna knopp danar fina doftande oljor, väver kronbladens skira flor, – djupast nere, innerst inne i vårt eget väsen bor.

Just att Ola Hansson upplevde en organisk enhet mellan människa och natur gjorde honom förstås till en självklar introduktör av Nietzsche, han förstod inte bara intellektuellt de idéer den tyske filosofen utvecklade, han förstod dem rent instinktivt och känslomässigt.

Men sedan Ola Hanssons skrivargärning upphörde för ett sekel sedan har naturen med åren blivit alltmer frånvarande i svensk litteratur – och aldrig har den varit så osynlig som i dag. Visst redovisar både Lars Norén och Ulf Lundell i sina betongblockstjocka dagböcker mycket noga hur de ofta åker fram och tillbaka till växthus för att inhandla blommor som ska grävas ned i den egna trädgården. Men du får aldrig veta hur dessa växter doftar, hur deras utseende förändras i skymningen eller i gryningsljuset.

Men vänta – alla dessa romaner om en kommande miljöapokalyps som numera kommer ut? Räknas inte de?

Visst, det verkar i dag vara nästan obligatoriskt för svenska författare att skriva åtminstone en roman om hur världen som vi känner den går under i en klimatkatastrof. Och författarna redovisar gärna sin ångest över klimatet i intervjuer, personporträtt och debattartiklar.

Men var finns naturen i dessa katastrofskildringar? Vi får veta att naturen och miljön ödeläggs, men författarna verkar inte ha något eget levande förhållande till naturen.

Det är stadsbor som skapat den nya ”gröna vågen” i svensk litteratur; där finns verk som Jens Liljestrands Även om allt tar slut, Jonas Grens Kromosomparken, Anna Dahlqvists Det är tropiska nätter nu. Nyligen har Niklas Rådström levererat Drömmarna vi tillsammans drömmer och Pernilla Ericson har skrivit sin tredje ”klimatdeckare”, som fått titeln Törstdöden. Hon förklarar i en intervju att:

Jag har valt att väva in klimatförändringarna som ett spänningselement, men det är också ett sätt att hantera min egen rädsla. Att vi inte gör tillräckligt för att vända den här utvecklingen skapar en stark frustration i mig.

Niklas Rådström berättar i ett personporträtt om samma sorts rädsla och ångest som Ericson, och den har samma grund – nyhetsartiklar och reportage – och han förklarar stolt:

Ett kapitel kretsar kring insekter och inför det läste jag ett halvdussin böcker.

Det vore mig fjärran att invända mot att författare läser böcker, men vi befinner oss här mycket långt från Tomas Tranströmers samlande på fjärilar och skalbaggar.

Vem skulle inte vilja att Tranströmer fortfarande fanns ibland oss och kunde skriva en diktcykel om insektsdöden?

Svenska författares klimatångest kommer från att de läst sig till att vi ska frukta för jordens undergång. Den har inte sin grund i att de dagligen upplever hur landskapet och djurlivet förändras.

Vi har att göra med stadsbor som i bästa fall påtar i en liten trädgård på Gotland likt Norén gjorde, eller på den skånska slätten, som Lundell.

Den enda nu levande författare som verkar röra sig i skogen är Kerstin Ekman, och efter Lars Gustafssons bortgång har den skarpa, kunniga och sinnliga beskrivningen av fåglar, fiskar, träd och vattendrag försvunnit ur romaner och lyrik.

Möjligen beror den tilltagande ångesten och självupptagenheten i den samtida svenska litteraturen på att författarna inte har något verkligt, eget förhållande till naturen. De vandrar inte ut bland granar och tallar eller upp i fjällen för att finna styrka – de sätter sig på ett kafé eller går på krogen.

Den där världen de säger sig frukta ska gå under, den världen är märkligt abstrakt.

Förvisso satt även Ola Hansson på krog och kafé, men det som formade honom och hans verk var just att han såg sig som en del av naturen, hans skrivande ingick i ett kretslopp.

Han var en sökande själ som hela tiden rörde sig mellan Europas stora städer, naturen och den egna hembygden, vilket i de officiella betraktelserna brukade beskrivas som att hans ”liv blev dystert”.

Det är sant i den meningen att han själv beskriver sina våndor, sin kamp på olika områden, sina tvivel, i dikt och prosa och i sina brev. Men vilka är vi att därför beteckna hans liv som ”dystert”?

Om man gör den bedömningen anser man att det idealiska livet är ett liv så stillsamt att det gränsar till döden, och det var inte det liv Ola Hansson ville leva. Han var beredd till ständiga uppbrott – på alla områden. Han ville alltid vidare, närmare det han ansåg vara sant och riktigt. Om det innebar att han kom på kant med andra, då fick det bli så.

Kanske är det därför som Ola Hansson aldrig fick en riktigt stark ställning i svensk offentlighet och kulturliv – inte ens efter sin död (besvärliga skribenter kan ju efter sitt frånfälle ibland bli tagna till nåder).

En författare eller konstnär förväntas gå i takt med tiden, inte likt Ola Hansson försöka ange takten själv.

Möjligen är det ständiga sökandet bara en väg som kan anträdas av den som likt Ola Hansson ser sig som en del av den natur där det pågår ständig kamp och förändring, och som liksom han kan säga: ”Mitt väsen in i naturen rinner.”

Nu pågår arbetet med att ta fram en svensk litteraturkanon. Av kommentarerna kring arbetet får man lätt intrycket att det rör sig om ett slags integrationsprojekt. Rimligen borde detta leda till att några av Ola Hanssons verk ingår i denna kanon. Hans essäer om tänkare, författare och konstnärer förband det svenska kulturlivet med det europeiska, och kan i dag hjälpa oss att återknyta dessa band som amerikaniseringen löst upp.

Hans dikter kan med sin rytm, sina rim och klanger återge många en känsla för det svenska språkets möjligheter – och faktiskt fungera som en öppning in i detta språk för dem som kommer från andra kulturer.

Minst avtryck har nog Ola Hanssons historiska texter gjort – vilket jag finner märkligt.

Här kombineras hans djupa bildning med det instinktiva, och gör det möjligt för honom att blottlägga kärnan i de händelseförlopp han beskriver och diskuterar. Som i hans essäer om Ivan den förskräcklige, om motsättningen mellan Napoleon och Bernadotte, eller i hans många texter om Frankrike under 1700-talet. Värt att notera är att han skrev några av sina mest djuplodande historiska texter under den period då han misstänktes vara galen på grund av hustruns påverkan. Så mycket för den galenskapen.

I dessa essäer finns iakttagelser angående Europas historia som vi kanske först nu kan se och förstå. Men kanske får de inte genomslag för att många inte vill förstå?

Men för den som inte är rädd för att vandra in i dikter och texter där inget någonsin är riktigt givet, är Ola Hansson en given vägvisare.

Boris Benulic