1975 blev bävern av Kanadas parlamentet utsedd till nationalsymbol för landet. Inte orimligt med tanke på den betydelse som bävern länge hade för Kanadas ekonomi på grund av de åtråvärda pälsarna, och dessförinnan som föda för indianerna.

Men frågan är om kanadensarna med detta val identifierade sig med bävern, och degraderade sig själva, och förklarade att de inte var riktigt lika mycket människor som andra människor – men ändå överlägsna alla andra djur?

Var valet av bävern ett uttryck för ett kanadensiskt mindervärdeskomplex?

Den franske naturforskaren Georges-Louis Leclerc de Buffon hävdade på 1700-talet i sitt verk Histoire Naturelleatt bävern var en slags ”länk mellan människan och djurriket”, och att bävern befann sig ett ”mycket långt steg framför andra djur i sin utveckling”, och därmed utgjorde en slags prelud till människan och de samhällen hon kom att bygga.

Men hur är det med människans samhällsbyggen?

I en valvaka i samband med det amerikanska presidentvalet förklarade jag att det inte finns några som helst skäl att tro att Donald Trumps seger skulle innebära att USA blev som en Norman Rockwell-målning. Att Joe Bidens USA skulle kunna bli som en sådan målning hade nog inte ens de som röstade på demokraterna några förhoppningar om, om de nu alls överhuvudtaget ville det.

Jag menade att det som hade hänt var att ett härskande skikt i USA hade besegrat ett annat.

De nya härskarna skulle lika lite uppfylla sin vallöften som de gamla hade gjort.

Världen skulle fortsatt vara osäker under Trump, bara på ett annat sätt.

Men människor är som de är. De hoppas att någon ska befria dem och leda dem till ett förlovat land … av något slag.

Viljan att få en stark ledare är naturlig och begriplig.

Det är den där latheten som är skadlig.

Den får människor att av ren bekvämlighet hoppas på att den ledare de röstar på ska ordna allting till det bästa.

Om så inte sker kan de tänka sig att rösta på någon annan – eller att envist hålla fast vid sitt gamla alternativ, även om löften inte uppfylldes. Det betraktas som det minst ansträngande förhållningssättet.

Att människor i USA beter sig på detta vis är en sak, och att de än en gång hoppades på Trump är alltså inget konstigt. En fråga om bekvämlighet.

Att människor i Europa gör det är väl något mer märkligt. Och om inget gott i sig vederfars Sverige och andra europeiska länder efter det att den nya administrationen tagit plats … vad ska då de svenskar och européer som jublade över Trumps seger säga, blir det ”… vi såg det inte komma” eller rentav ”vi har varit naiva”?

USA är ett imperium och den som är president kommer alltid att se till det egna imperiets intressen. Som Kissinger konstaterade: ”USA har inga eviga vänner, bara eviga intressen”.

Detta innebär förstås inte att det inte finns olika inriktningar i de styrande skikten i USA: Beroende på sin roll och position i de ekonomiska strukturerna – nationellt och globalt – kan de ha olika syn på vad som är bäst för imperiet. En sådan åsiktsskillnad har nu blivit synlig i det segrande lägret; de senaste dagarna har Trumps DOGE-duo Elon Musk och Vivek Ramaswamy kritiserats för att de vill massdeportera illegala immigranter …. samtidigt som de pläderar för ökad legal invandring av personer med hög IQ som är beredda att arbeta hårt (och inte göra så mycket annat). Av debatten att döma verkar det mest vara indier som båda sidor i debatten föreställer sig att det är frågan om.

De som angriper DOGE-duon menar att det är amerikaner som ska ha de där krävande IT-jobben, och att det inte finns något som säger att amerikaner inte skulle klara av de där jobben.

Men Musk&Ramaswamy utgår förstås från att de vill ha arbetskraft som är lösryckt från alla sociala sammanhang, individer vars familj blir företaget. Individer som är beroende av företaget inte bara för sin lön utan också för sitt uppehållstillstånd.

Musk har möjligen försökt mjuka upp sin hållning genom att hävda att det bara är de allra mest intelligenta som kan komma ifråga för denna import, och att det ska vara personer som ”ger mer än då får.”

En rimlig fråga är förstås om en persons nettobidrag bara kan beräknas räknas i reda pengar. Ska inte kultur, seder, bruk och mentalitet som de för med sig till det nya landet också vara med i kalkylen? Om jag vore amerikan skulle jag ställa mig frågan om fler indier i kulturell mening innebär något positivt för USA.

Strax därefter skulle jag förstås tänka: men förresten, hur många icke-europeiska kulturer kan bidra med något positivt?

Här finns det en oöverkomlig klyfta mellan ståndpunkterna i USA. Och den har funnits där hela tiden, men dolts av en bred enighet om att åtminstone alla kriminella invandrare från den tredje världen ska deporteras.

Samma breda enighet finns inte ens om huruvida alla illegala immigranter ska deporteras, detta eftersom många av dem arbetar som daglönare eller utgör fast anställd svart arbetskraft i service- och byggsektorn.

Enigheten – eller snarare de olika enigheterna – bygger på att man vill deportera en del av det man ser som en kostnadsmassa som belastar den arbetande befolkningen. Hur stor den delen är skiftar.

Det fråga som nu egentligen står på dagordningen är: vad menas med den arbetande befolkningen, vilka ska utgöra den, vilka ska ingå?

Lite fascinerande är det att se så många angripa Musk&Ramaswamy för vad de anser vara något slags svek. Dock… det har ju varit fullt möjligt att förutsäga.

Men här kommer den där latheten in. Oviljan att se saker och personer för vad de är, den fåfänga förhoppningen om att första bästa ledare som lovar saker ska lösa problemen … så slipper man handla själv.

Och där kommer vi tillbaka till Buffon och hans syn på bävern. I nutida sammanhang brukar man hävda att den gamle franske upplysningsfilosofen var präglad av en romantisk syn på naturen och djuren.

Men tänk om det är så att det är vi som lever i dag som är präglade av en romantisk syn på vår egen art? Vi intalar oss att människosläktet är idogt, flitigt, rationellt och intelligent – trots att inte mycket pekar på det.

Vi kan anta att Buffon – liksom andra upplysningsfilosofer – hade en ganska oromantisk syn på människan, han betraktade henne som en lat och lättlurad varelse.

Med utgångspunkt från det kan bävern och de samhällen den bygger ha framstått som en länk i utvecklingen mellan andra djur och människan.

Men det finns något som komplicerar det hela. Bävrar och andra djur reagerar på fara.

Många människor i västerlandet säger sig tro att vår civilisation står inför sin undergång; orsakerna till detta kan vara olika … klimatkollaps, nazism, rasism eller att Putin inleder ett invasionsförsök av hela Europa.

Visst – det låter rubbat … men det är precis vad medierna propagerar, och vad många människor säger att de är oroliga för.

Och hur beter sig dessa människor? De funderar på vart de ska åka på solsemester, om de ska köpa elbil, om sommarstugan ska renoveras, kanske dags för ett köksbyte eller att skaffa barn.

Totalt irrationellt beteende om man väntar på apokalypsen.

Men de kanske inte tror på vad de säger?

I så fall är beteendet likafullt irrationellt – varför hävda åsikter man inte tror på? Varför rösta på personer som framför dessa åsikter?

Många pratar om att domedagen stundar om motståndaren tar över … ändå lunkar de allra flesta på som vanligt. Alltid.

Buffons fascination inför bävrar gjorde att han skaffade sig en bäver som husdjur. Avskild från sina fränder och det liv som var naturligt för dess art gled den snabbt in i ett tillstånd av håglöshet och melankoli. 

Ett nobelt sätt att förhålla sig till omständigheterna … ett hållning många människor inte är förmögna att inta.

Var det egentligen placerar bävrar i förhållande till människor är jag ändå lite osäker på, detsamma gäller hur det är med kanadensare.