Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 1 september 2000 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu

---

När jag och min son sett senaste ”Star Wars”-filmen i San Francisco vandrade vi hem genom sällsynt skumma kvarter.
Men de farliga figurerna i gathörnen skrämde oss inte. Vi var ju två jediriddare, och kunde när som helst oskadliggöra eventuella angripare med våra lasersvärd.
Det finns ett märkligt förakt för filmer producerade i Hollywood. Jag har aldrig riktigt begripit varför de ska beskyllas för verklig hets flykt eller verklighetsförfalskning. Om jag ser en rulle med Arnold Schwarzenegger, eller storögt följer jediriddarnas kamp, så blir jag bättre rustad att möta världen — och att förbättra den.
För Hollywoodfilmen handlar ju nästan alltid om kampen mellan det goda och det onda — och det goda brukar segra. I en fransk, tysk eller svensk film däremot segrar det onda, men de filmerna betraktas av kritiker som litet finare och bättre filmer. Vad är det för fint med att säga till åskådaren att allt kommer att gå åt skogen och att intet hopp gives?

Förvisso sker samma sak i de amerikanska filmerna, men då tänder bara Bruce Willis en ny cigg och tar itu med problemen. Tänder någon en cigg i en svensk film vet vi att han kommer att dö i lungcancer.
Just nu vandrar den patetiske Willy Loman omkring på Dramatens scen i ”En handelsresandes död”. Jag har aldrig begripit varför folk vill se den pjäsen, Woody Allens rullar eller socialrealistiska filmer om ensamstående mammor som kämpar för att få behålla vårdnaden om sina sex barn.
Vanliga människor lever ju under sådana villkor, och kultur bör ju göra oss lyckliga och starka. Därför ska du koppla av i helgen med en amerikansk rulle för att kunna vandra ut i världen som jediriddare, sheriff eller privatdetektiv. Allt annat vore att fly verkligheten.

Boris Benulic

Kommentar: Att mitt behov av hjältar och hjältinnor på film delas av mängder av människor är uppenbart om man ser på de fortsatta framgångarna för filmer i Star Wars-sviten eller genomslaget för Game of Thrones. Ändå är jag lite bekymrad, filmer med det slaget av hjältar utspelar sig alltid i orealistiska miljöer — det är därför jag inte riktigt förmår uppskatta filmer som bygger på serier från Marvel eller DC Comics.
Det är som om människor förvisso behöver se hjältar, men som om de inte finner dem trovärdiga om filmerna utspelar sig i dagens samhälle, denna längtan tillfredsställs motsägelsefullt nog genom att handlingen utspelar sig i en fantasivärld. Det är något uppgivet över detta.