Att läsa svenska filmkritiker är att ge sig ut på en mycket lång ökenvandring – i vetskapen om att det inte finns en enda oas längs med vägen.
Mycket sand blir det.
Och när svenska filmkritiker alldeles nyligen tog sig an andra delen av Denis Villeneuves Dune blev det nästan tragikomiskt … eftersom den – liksom den första delen – kan beskrivas med just orden ”mycket sand”.
”Noll erotik”, konstaterar också DN:s kritiker dystert. Nåja, nu är det ju inte så att Frank Herberts romansvit Dune – som ligger till grund för filmerna – får speciellt höga poäng när det gäller ”erotik”.
Herberts romaner skulle inte få speciellt höga poäng för politisk korrekthet (bästa sättet att få till det med vacker kvinna ur ursprungsbefolkningen – döda man ur ursprungsbefolkningen i ett knivslagsmål … och vi ska bara inte tala om den etniska rensning som vidtar i universum när hjälten blir kejsare).

Av detta finns dock inte ett spår i filmatiseringarna – kombinationen Hollywood och en kanadensisk regissör gör det hela till en moraliskt uppbygglig saga där alla tittare som bor på södra halvklotet kan känna sig inkluderade i den goda sidan.

Har du ansat ögonbrynen?

DN:s kritiker är dock ändå väldigt negativ. Tycker att symboliken är för enkel eftersom skurkarna ”saknar ögonbryn”. Själv hade jag ingen aning om att detta är ett tecken på ondska. Ska buskiga ögonbryn tolkas som att bäraren är outgrundligt god?
Lite fascinerande är det faktiskt att själva överskurken ser ut som om Morgan Johansson och Dan Eliasson genom ett märkligt medicinskt experiment fått ett gemensamt barn.

Expressens kritiker är desto nöjdare:
”Det är trots allt inte särskilt ofta som man får förlora sig i en filmvärld så storslagen och estetiskt nyskapande att man nästan glömmer bort att andas.”
Hon har trots allt en liten invändning:
”Prinsessan Irulan blir mest en parentes, klädd i rustning som skulle kunna passera som dyr bdsm-outfit”.

Vare sig DN:s eller Expressens kritiker – eller för den delen någon annan kritiker i Sverige – förmår diskutera filmernas förhållande till romanen, eller frågan om vad Herbert ville ha sagt med sin romansvit.

I USA har det alltid funnits en mer kunnig, spännande, och spänningsfylld debatt om Dune. För althögern (när den fanns) handlade romanerna hur den vita rasen erövrar inte bara världen utan universum för att därefter ta kål på alla som tillhör raser som anses underlägsna. För dem utgjorde också romanerna texter som förklarade vikten av en stark ledare, en enväldig ledare. Ett universellt rike, ett folk, en ledare.

För vänstern handlade romanerna om anti-kolonial kamp, och ansågs visa att den som gjorde sig till enväldig diktator som släppte loss krafter han inte kunde kontrollera – hur gärna han än ville.

Det säger sig självt att amerikanska vänsterkritiker är lite mer nöjda med Villeneuves två filmatiseringar. Mest verkar det bero på att ”vita” karaktärer fått annan hudfärg, och så det där ”anti-koloniala”. En del av dessa kritiker jämrar sig över publiken, eftersom de antar att den stor del av den inte förstår att filmerna egentligen handlar om USA, Irak och Afghanistan.

Hålla sig på hemmaplan

Förvisso var Herbert anti-kolonialist i den meningen att han var en typisk amerikansk isolationist. USA borde inte lägga sig i världen utan städa upp på hemmaplan där det fanns problem så det räckte tyckte han; svarta, bruna och gula som inte visste sin plats – och detsamma började gälla kvinnorna. Lite som Donald Trump om man vill förenkla.

Och för den som inte vet – handlingen i Dune utspelar sig i ett framtida universum där kryddan melange är den mest åtrådda produkt man kan tänka sig. Den gör hypersnabba rymdresor möjliga, samtidigt som intag förbättrar ens mentala förmågor till en rent övermänsklig nivå. Melange finns på en enda plats – planeten Arrakis – och där tvingas den unge Paul Atreidis söka skydd hos urbefolkningen efter det att hans släkt lidit nederlag i maktkampen mellan olika planetära adelssläkter. Paul kommer i sinom tid att organisera urbefolkningens motstånd, och ta makten över varenda tänkbar galax.

De på vänsterkanten som gillar Dune brukar anföra att Herbert inspirerades av Lawrence av Arabiens liv och dennes (nästintill oläsliga) Vishetens sju pelare, samt av Lesley Blanchs The Sabres of Paradise. Tanken på att använda Lawrence av Arabien som underliggande berättelse övergav Herbert, vilket inte skulle är så underligt med tanke på Herberts homofobi. Men att Lesley Blanchs verk kom att forma Dune är uppenbart. Detta avhandlas ibland genom att en skribent pekar på att visa ord i Dune är desamma som orden som används bland de kaukasiska bergsfolken för att beteckna blodshämnd eller dolk. Men ingen verkar ha läst Blanchs historia om de kaukasiska upproren mot det ryska tsarväldet på 1800-talet.
The Sabres of Paradise får oss inte bara att förstå Dune bättre, det ger oss också en förståelse för Herberts egen historiesyn – och varför det är ett uttryck för både högerns och vänsterns idétorka när de försöker tolka Dune som ett verk som talar för de positioner de för tillfället intar.

Imam Sjamyl står i centrum för den historiska period som skildras i The Sabres of Paradise. Under årtiondena mellan 1820 och 1860 försöker bergsfolken i Kaukasus hindra tsardömets expansion och bevara sin frihet. Sjamyl var ledare för motståndet mellan 1834 och 1859. Han var känd för sin fysiska styrka, sin skicklighet som ryttare och krigare – och ungdomens fostran i den muslimska muridiska sufiordens skolor gav honom självdisciplin, och uthållighet.
Det var predikandet av en sträng, asketisk form av islam som höll samman det rike Sjamyl två gånger lyckades etablera. Ena gången med centrum i Dagestans berg, andra gången i Tjetjeniens skogar. Där Sjamyls murider red in under sina svarta fanor, där brändes alla böcker utom koranen – och allt vin hälldes ut.
Motståndare massakreras. 150 år senare ser vi muriderna återuppstå i form av IS, men nu har de bytt hästarna mot Toyota Landcruisers.
Pauls ”bildningsresa” är som kopierad på Sjamyls; övervinnandet av den hårda naturen, och de egna fysiska och mentala begränsningarna. Härdandet i strid och invigningen i en sekts mysterier.

Feodal ordning

Precis som Paul i Dune formar Sjamyl en egen formidabel armé och koncentrerar all makt i sina egna händer. Men de båda kommer i slutändan att se hur det de skapat är något annat än det de åstundat.
Lika märklig som vänsterns försök att appropriera Dune är högerns tolkning att Herbert skrev en lovsång till en framtid med nyfeodal ordning med en enda stark kejsare; hans berättelser ligger mer i linje med vad som utspelade sig i Kaukasus på 1800-talet.
När Sjamyls rike kollapsar i slutet på 1850-talet bevisar det att tron inte kan försätta berg, tro räcker inte ens för att försvara berg … och dem som bor där.

Bergsfolken var framstående krigare, härdade av den obarmhärtiga natur som omgav dem, och motiverade av att de levde i små helt självständiga byar och samhällen. De som levde på slätterna ingick ofta i en feodal ordning dominerad av olika adelssläkter. Sjamyl storhet låg i att han under en lång tid lyckades utnyttja den armé han skapade – och där kärnan var bergsmän – till att inordna slätterna i sitt rike, och periodvis kunde Sjamyl alliera sig med de adelssläkter som inte helt ville underordna sig tsaren.

Det var en allians som sprack eftersom ryssarna helt enkelt ödelade slätterna och mördade dem som där bodde om de vågade göra motstånd. De kaukasiska adelsläkterna viker sig. Hellre underordna sin egen feodala ordning under tsaren, än att uppge den ställning man har som feodalherre. Och när man i slättens samhällen kapitulerat för tsarens horder kom muriderna ridande och tog kål på dem som vågat kapitulera. Spelade ingen roll under vilken fana soldaterna kom marscherande. De lade alltid allt i grus och aska – för säkerhets skull. Genom sitt överlägsna antal var ryssarna predestinerade att till slut ta kontrollen över detta ruinlandskap.

Till slut återstod för Sjamyl återigen bara bergsbyarnas fästen – men de som levde där var som tapprast och mest stridbara när de skulle försvara just sin isolerade by; men vad Sjamyl behövde var styrkor som kunde operera över stora områden och därför lämna den egna byn, och med tiden fick han allt mer svårt att organisera sådana trupper.
Ryssarna kunde därför isolera bergsby efter bergsby, skära av den från mat och vatten och vänta på att invånarna skulle dö eller ge upp.

1859 sträcker Sjamyl vapen.

1871 dör han under en pilgrimsfärd till Mecka.

The Sabres of Paradise skildrar med beundran bergsfolkens krigarkultur och frihetslängtan, men det är också en sorgesång om det omöjliga med att besegra en feodal ordning.
Frågan är alltså om inte Sjamyl i slutet av sin tid vid makten befinner sig vid samma punkt som Paul i Dune när han betraktar sitt välde, vad han erövrat och vad han skapat.

Den ryska folksjälen

Men det här ser inte vare sig den höger eller vänster som diskuterar Dune, de vill inte ta till sig Frank Herberts obotliga – till och med galaktiska – pessimism, och de orkar uppenbarligen inte läsa Lesley Blanchs verk.
Gjorde de det skulle de tvingas diskutera historien som den verkligen utspelat sig, och frågan om vad som gör att imperier uppstår – och faller, och vad man själv och det egna folket kan göra för att inte ingå i detta kretslopp.

Lesley Blanch verk är också intressant för att det skär in i vår egen tid när det gäller kriget mellan Ryssland och Ukraina. Väldigt lite har egentligen ändrats i Ryssland sedan 1850-talet när det gäller maktens strukturer och mentaliteten; både när det gäller dem som har makt och när det gäller dem som är maktlösa.

Den ryske generalen Jermolov var sin tids Prigozjin, men slapp dock dö i en flygolycka, och Blanchs skildring visar hur en viss sorts figurer alltid dyker upp i ryska militära sammanhang (och sedan försvinner) – Lesley Blanch hjälper oss att tydligare se vissa eviga drag i den ryska folksjälen, och dessa drag förklarar i sin tur hur ryssar bedriver krig, i Dagestan 1840 och i Ukraina i dag. Och hur skickliga de ryska ledarna är på att utnyttja sprickor i motståndarlägret.
Ingen större idé att moralisera över detta.
Det är som det är.
Och fåfängt att hoppas att ett helt folk ska byta själ.

Jag har ingen aning om ifall det är sant att ryska styrkor kidnappar ukrainska barn och tar dem till Ryssland för att göra ryssar av dem.
Om så är fallet är det i linje med en gammal rysk tradition. Efter ett nederlag i början av sitt styre tvingas Sjamyl som ett led i stilleståndsavtalet lämna ifrån sig sin tolvårige son som gisslan. Tsaren bryter mot villkoren, för pojken till Sankt Petersburg där pojken får en rysk uppfostran, sänds till kadettskola, och sedan i ungdomen som löjtnant skickas till fronten i Kaukasus för att strida mot sin fars armé.

Lika lite som Rysslands geopolitiska läge förändrats de senaste seklerna har mentalitet, tradition och inställning till hur krig förts förändrats. Det är en realitet att ta hänsyn till för omvärlden – vad den ska få för praktiska konsekvenser kan man alltid diskutera – men nu diskuteras mest hur människor tycker att Ryssland borde vara – trots landets historia.

Feminismens eviga längtan

Men Lesley Blanch ger oss också en förståelse för den västerländsk feminismens ursprung. Hon tillhörde en grupp självständiga brittiska kvinnliga författare som under 1900-talet gav sig ut i världen för att utforska den – och de har gett oss ett antal verk som gör att vi bättre begriper Europas historia. The Swords of Paradise hör till samma kategori som Rebecca Wests monumentala Black lamb and grey Falcon; en reseskildring och historia över de sydslaviska delarna av Balkan.
Men där West är uppenbart tjusad och förtrollad av serberna är det i Blanches fall bergsfolken i Kaukasus som vunnit hennes hjärta.

Det kan verka lite märkligt att två kvinnor (det fanns fler), som revolterar mot den patriarkala kulturen i det egna landet reser ut i världen för att låta sig förföras av kulturer präglade av krigiska män … i patriarkala kulturer.
Men egentligen är det inte alls underligt.

Det West och Blanch flydde från var en patriarkal kultur utan riktiga män, ett land där männen i en försoffad, lätt alkoholiserad aristokrati kontrollerade familj och samhälle. I Kaukasus och Balkans berg fann dessa kvinnor en annan sorts män. Frågan om patriarkat blev underordnad, både West och Blanch skriver med stor förståelse och beundran om främmande kulturer där familjen är att betrakta som ett trosskompani för krigaren-mannen.

I dag pekar många på vad de ser som en motsägelse i den nutida feminismen. Å ena sidan en frenetisk kamp i det egna samhället mot vad de betraktar som manligt förtryck, å andra sidan devot lojalitet med manliga flyktingar som är kringvandrande bärare av en kultur där kvinnan är ett lastdjur, och dessutom med misstänksamhet också betraktas som ett lastbart djur och därför ska hållas totalt kuvad (något som visar hur dessa gamla krigarkulturer också totalt förfallit – vi befinner oss mycket långt från imam Sjamyls murider).

Men de nutida feministerna reagerar bara – likt West och Blanch en gång i tiden – på något som saknas dem i det egna samhället; frånvaron av riktiga män. Och resultatet blir feminism i det egna samhället i kombination med romantisk dyrkan av den tredje världens kulturer.
Det löser inte västerlandets problem, inte ens de västerländska kvinnornas problem.
Men möjligen kan man lite bättre förstå vad som behövs om man läser Dune förutsättningslöst.
Frågan är dock om det hjälper – för sedan börjar de verkliga prövningarna.
För ska man lära av Frank Herbert – och Lesley Blanch – måste man ge sig ut i en karg verklighet och natur … och låta sig härdas.

Boris Benulic