Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 21 augusti 2000 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu
Allt fler unga män som ägnar sig åt att bygga upp sina kroppar på gym dopar sig med anabola steroider. Det är ju inte bra — men det är faktiskt Socialdepartementets och folkhälsoupplysarnas fel. För de har producerat de märkliga broschyrer, artiklar och filmer som berättar om hur farligt det är att dopa sig.
Ni vet väl själva vad som påstås hända; man blir våldsam, lynnig och aggressiv. Man tappar håret och testiklarna blir mindre än sicilianska russin — och givetvis blir man impotent. Man får bölder så stora och röda att man ser ut som om man badat i krossade tomater, och invärtes äter cancern upp allt som kommer i dess väg.
Men det där är ju nys. Jag har i tiotalet år känt personer som dopar sig — de är som folk är mest — de har jobb som svetsare eller civilekonomer, där finns chaufförer och en och annan polis. De flesta är familjefäder och har barn. Det som skiljer dem från genomsnittet är att de är större, starkare och friskare. De är helt enkelt mer noga med hur de lever. Några tendenser till våldsamhet har jag inte märkt, och det brukar ju faktiskt vara de som är små och klena och osäkra som blir aggressiva och börjar slåss.
Så tänk er själva vad som händer när en 17-årig kille, som någon gång i månaden i skolan informerats om dopningens faror, kliver in på gymmet för att träna. Han vill bara träna, för dopning är ju farligt och han vill bara bli stark, inte förvandlas till en mer muskulös version av Hannibal Lecter. Så går han där några gånger i veckan, och efter några månader upptäcker han att de där riktigt stora killarna, de som dopar sig, är hur trevliga som helst. Deras arbeten tyder på att de måste vara åtminstone normalbegåvade, de har barn, så impotenta kan de inte vara — och inte ens de där bölderna som man varnats för verkar existera. Så killen tänker: Hit med en näve ryssfemmor — här ska det växas.
Eftersom Socialstyrelsens beskrivning av dopningspreparatens effekter inte har något med verkligheten att göra luras många att tro att det är tvärtom — att dopning är helt ofarligt.
Tänk på de tusentals otränade män som klår upp sin fru varje fredagskväll efter några öl — det närmaste de kommit dopning är att se på en Arnold Schwarzenegger-rulle. Jag tror kombinationen egen övervikt och ett sexpack är mer aggressionsframkallande än intag av dopningspreparat när män ställs inför det motsatta könet. Och visst finns det kroppsbyggare som blivit impotenta efter att i inledningsfasen på några år ha varit översexualiserade. En blev till och med arresterad efter att ha försökt genomföra ett samlag med en läskedrycksautomat. Men antalet impotenta män som dopat sig är så oändligt mycket mindre än antalet män som blivit impotenta av rökning eller allmänt osunt leverne.
Sprit, droger och osund kost leder dagligen till att människor dör en alltför tidig död — men det är så mycket enklare för medierna och hälsoupplysarna att fokusera på något som är lätt att peka ut — män med större bröstkorg och armar än andra. Gör man det slipper man också diskutera och åtgärda de stora folkhälsoproblemen. För som lasarettens dopningsexperter vet — och gärna säger i enrum — är dopning ofarligt om man hanterar det rätt. Varje kompetent kroppsbyggare äter, sover och lever sundare än den vanlige svensken. Han dopar sig med noggrannhet och ser till att kroppen får renas långa perioder. Att det finns ett litet antal vettvillingar kan man inte bygga en skräckkampanj på.
Då är bara faran att ungdomar tror att dopning är helt ofarligt — och så är det ju inte. Men farorna måste diskuteras på ett seriöst sätt — och det finns som sagt andra hälsofrågor som är viktigare.
Boris Benulic
Kommentar: Hysterin med farorna kring doping med testosteronpreparat har stillat sig något, möjligen för att det numera är så utbrett och att du kan få det utskrivet helt legalt av läkare.
Däremot är diskussionen kring andra former av doping väldigt påtaglig efter varje större mästerskap oavsett idrottsgren, och den diskussionen är fortfarande för mig lika obegriplig.
Rent godtyckligt väljer man ut vissa former av medicinska behandlingar och preparat och bestämmer att de är otillåtna, medan andra får passera. Det hela är mer en fråga om att idrottsrörelsens byråkrati är just en byråkrati, och sådana tenderar alltid att sätta upp regler och förordningar som gör att deras funktioner och makt utvidgas — bland de idrottande och i samhället. Det är en process som har sin egen logik som inte har något att göra med vanlig logik; därför kan kvinnor som i går var män tillåtas att tävla mot kvinnor, medan kvinnor kan bli avstängda för att de använts preparat som anses otillåtna.
Leave a Reply