I medierna rapporteras det ständigt om de stora katastrofer som när som helst kan utplånade en rätt rejäl del av mänskligheten.

Det speglas dock inte i de råd som till exempel DN ger sina läsare när de ställer frågor till tidningens ”experter” på hur man ska leva ett gott liv.

Häromdagen lades möda ner på att besvara följande läsarfråga:

”Kan vår överviktiga svärson lida av ett matmissbruk?”

Andra frågor experterna hanterat är; en syster som är fast i en sekt, en manlig bonde som vill bli kvinna, julångest, äldre människors träningsvärk, släktmiddagar som innebär att partnern vill skiljas, samt frågan om huruvida mycket matlagning leder till att man tappar sexlusten.

Om världen verkar vara på väg att gå under verkar det inte påverka människors vardag i västerlandet och Sverige.

Ingen verkar frukta apokalypsen.

Men vad kan då tänkas injaga skräck i oss? Det är en fråga jag grubblat på att ha sett en film jag antog hade just den avsikten.

….

Vill du dofta som en vampyr? Då är det bara att dutta på sig några droppar Nosferatu från parfymtillverkaren Heretic. Du kommer enligt skaparna då att bära med dig en lukt av vissnande liljor, mysk, lukten av mögel som bildats på solstekta klippor, viol, ambra, trä som multnat i jord, och karameller som legat i en skål långt efter det att de blivit ätbara.

Parfymen har lanserats som ett led i marknadsföringen av Robert Eggers film Nosferatu.

Men … för mig är det lite oklart om syftet är att man ska dofta som Dracula … eller som ett av vampyrens offer.

Lite märkligt är det också att det inte någonstans i parfymens doftstruktur finns toner av blodlukt. Där finns finns ju ett brett register man skulle kunna ha använt – doften som blod ger ifrån sig i olika tillstånd är väldigt olika … tänk bara på skillnaden mellan hur färskt och levrat blod luktar.

Men då skulle det kanske bli för realistiskt? Vem vill lukta som akutintaget på ett sjukhus när det varit en skjutning i någon förort?

Och vampyrmyten handlar ju aldrig egentligen om blod.

Filmkritikerna har oftast hyllat Eggers omtolkning av F W Murnaus stumfilmsklassiker från 1922. DN:s Helena Lindblad säger att den: 

”… skrämmer och förför med månskensglimrande briljans”.

Hennes analys av filmen inskränker sig dock till att hon radar upp hur Eggers maskerat skådespelarna, och så berömmer hon filmfotot som ger scenerna” 

: … en måleriskt färgskiktad, gråblå kvalitet som är så drömmigt vackra att man tappar andan.”

Den som inte har en aning om vad vampyrmyten handlar om och hur Eggers förhåller sig till den har ingen som helst möjlighet att med utgångspunkt från Lindblads text få en aning om ifall det är värt att masa sig iväg till Filmstaden.

Men Lindblad – liksom de flesta av dagens filmkritiker – saknar förmåga att diskutera en skräckfilm, eftersom de inte vill – eller vågar – närma sig frågan om vad det är som skrämmer oss i dag; eller vad som skrämde oss i går.

Skräckgenren bygger på olika former av fruktan.

Det kan röra sig om fruktan för att dödas av någon form av monster – eller fasan inför hotet att själv bli någon form av monster, att få behålla någon form av liv, men helt utan egen kontroll. Det står alltså mellan att dö fysiskt, eller att ”bara” dö mentalt och själsligt.

Zombiefilmerna bygger på den senare sortens fruktan – paniken inför tanken på att förvandlas till en varelse utan medvetande som livnär sig på att äta människokött … helst hjärna. Dessa filmer drar ständigt publik eftersom de renodlar de känslor det moderna samhället driver fram hos många människor. Det kan vara fruktan för att förlora sin individualitet, och sina högst personliga drömmar och uppslukas av en stor grå massa. Det kan vara rädslan för främmande, fientliga kulturers utbredning i det egna landet.

”Zombien” är alla de andra, de man föraktar, och fruktar – och mest fruktar man att till slut bli en av dem.

Men vilka av det moderna samhället skapade rädslor bygger vampyrfilmerna på?

Själva urtexten – Bram Stokers skräckroman Dracula – har tolkats på mängder av olika sätt. Vilken form av hot representerar Dracula, och vilka personer är berättelsens hjältar?

Många av tolkningarna finner jag fåniga eftersom de utgår från att Bram Stoker var en mer djupsinnig person och författare än vad han i verkligheten var.

Däremot kan ingen betvivla Stokers nyfikenhet och energi. I David J. Skals biografi Something in the Blood: The Untold Story of Bram Stoker, the Man Who Wrote ’Dracula”, får vi möta en man som hoppade mellan sysselsättningarna; statstjänsteman, teaterkritiker, tidningsredaktör, administrativ chef på den stora Lyceum-teatern i London, och författare. Det var Henry Irving, den konstnärliga chefen på teatern som erbjöd Stoker jobbet som chef på den stora teatern (efter att ha hyllats i en recension).

Stoker fick arbeta hårt, Irving var extremt krävande – och det finns de som gissat att Irving var den som inspirerade Stoker till berättelsen om den blodsugande greven.

Jag finner den förklaringen mer trolig än de som laborerat med mer komplexa teorier – till exempel Franco Moretti som i en essä hävdade att Stoker beskrev de engelska industrialisternas fasa inför finanskapitalets inträdde på marknaden. Dracula representerade viljan att skapa monopol med hjälp av kapital, medan Van Hellsing och vampyrjägarna däremot var förkämpar för en fri marknad där den som producerade de bästa produkterna vann framgång.

Ser man till Stoker som person kan man svårligen tänka sig att han kunde artikulera sådana idéer i romanens form – för han var ju inte mycket till författare om man betraktar hans övriga produktion.

Jag tog mig för att läsa hans skräckroman The Lair of the White Worm, och kunde bara konstatera att H P Lovecrafts omdöme nästan är för vänligt när han i essän  ”Supernatural Horror in Literature”, skriva att Stoker ”helt förstör en magnifik idé genom en intrig som är närmast infantil”.

Men The Lair of the White Worm är givande på ett annat sätt – den ger ledtrådar till personlighetsdrag hos Stoker. I berättelsen ställs vi inför en vacker kvinna som ibland förvandlas till en människoätande orm – och i sitt ormtillstånd håller den till i ett ”stinkande hål” under kvinnans hus.

Berättelsens hjältar spränger ormboet i luften med hjälp av ansenliga mängder dynamit – och explosionen leder till en flod av ”… ett vidrigt motbjudande slem i vilket det fanns stora stycken av sönderslitet kött och fett”.

Det är svårt att undvika tanken att Stoker var lite skrämd av kvinnor, med tanke på den vällust med vilken sprängningen trots allt skildras. Den påminner om scenen i Dracula där vampyrjägarna turas om att hamra ner en påle i hjärtat på Lucy Westenra (som ju gett sig hän åt Dracula och själv omvandlats till en vampyr som präglas av ”vällustig hänsynslöshet). 

Lucy har tidigare haft tre friare – och beklagat sig över att hon inte kan få gifta sig med dem alla.

Alla tre friarna återfinns i den grupp som turas om att driva in pålen i hennes hjärta efter det att hon blivit vampyr.

Det är inte så mycket utländskt finanskapital som framstår som hotfullt i Dracula, utan det är kvinnor som skyr äktenskapet, och kan tänka sig att leva med flera män.

Idealet i boken blir paret Jonathan och Mina Harker som flyr in i äktenskapet för att kunna hantera sina drifter.

Man bör möjligen fundera över Stokers eget äktenskap. Han tävlade med Oscar Wilde om vem som skulle erövra den vackra Florence Balcombes hand. Det blev Stoker, som möjligen likt Oscar Wilde var bisexuell  – men uppenbarligen i så fall kunde hantera sin läggning på ett sådant sätt att han undgick de skandaler och fängelsestraff som drabbade Wilde. Kanske var det äktenskapet som hjälpte Stoker att hantera drifterna?

Och kanske är det så vi ska läsa Dracula, som ett uttryck för en tidsanda, en rädsla för att förlora kontrollen i en tid där ständigt allt fast är dömt att förflyktigas; både sociala roller och könsroller. Allt kan uppfattas som ett hot, det djuriska inom människan mest av allt. Det gäller att kontrollera sig, annars rycks man med och förlorar sig själv – det är den känsla som som Stoker ger uttryck för i Dracula (och i andra romaner, och kanske i sitt eget sätt att leva).

Det är i det sammanhanget Eggers filmatisering av Nosferatu blir intressant. Alla filmatiseringar av Dracula har ju speglat sin egen tids oartikulerade rädsla och sökandet efter någon form av trygghet. Är det inte äktenskapet, så är det i avhållsamhet (temat för Twilight-filmerna).

Men Eggers film är så präglad av domedag, och begravningsstämning – att ingenting egentligen står och väger. Färger, ljuset, miljöer, dofter (ja, dofter … den där marknadsföringsparfymen) – allt talar om för oss att vi redan befinner oss på andra sidan. Mörkrets krafter har vunnit; motstånd kan förvisso göras, men är i långa loppet lönlöst.

Döden framstår som ett sätt att kontrollera de egna drifterna.

Och på så sätt blir också Eggers film något som speglar tidsandan. Fruktan för att inte få leva sitt liv som man själv vill, har blivit till en fruktan för livet. En kapitulation.

Som Freud konstaterade i Bortom lustprincipen – i ett samhälle där det inte finns naturliga och ständiga utlopp för människors ambition och handlingskraft kommer de att vända sina krafter inåt. Resultatet blir ett samhälle präglat av social upplösning, konflikter, och nihilism eftersom det blir fritt spelrum för de personer som inte vänder sina krafter inåt, och heller inte försöker styra sina drifter.

Och till slut kommer vi till det tillstånd då dödsdriften, eller snarare längtan efter att inte längre finnas till, bemäktigar sig en allt mer växande del av befolkningen.

Och ser man sig om i Sverige i dag … hur många lever inte som om de egentligen redan var döda?

Om man inte får utlopp för sin vilja och handlingskraft i samhället, och för sin naturliga aggressivitet (att värna och värde det som är ens eget) kommer de energierna att vändas inåt … mot en själv, och man kan också ta med dem i det egna förhållandet med någon annan. De energierna riskerar att bli krafter som föröder det som skulle vara en trygg hamn i en stormig värld. Inget blir kvar. 

Ett i nuläget perifert fenomen som incelkulturen är ett utmärkt exempel på detta, och vad som händer dem som inte når den där hamnen som är trygg åtminstone i begynnelsen. De kommer att hata kvinnor eftersom de känner sig bortvalda, en del i så stor utsträckning att de vill döda kvinnor – även om det innebär att de själva går under.

Så vi har nått den punkt där vi kan se tillbaka på forna tiders skräckfilmer och se dem som ett hälsotecken. De visade att människor kunde bli skrämda.

Eggers Nosferatu visar att många inte längre orkar bli skrämda. De duttar på sig lite av Heretic-parfymen Nosferatu och träder ut i Dödskuggans dal.

Det är i samband med detta det blir lättare att förstå västerlandets undfallenhet gentemot islam. Det är en kultur som i sig har starka element av att den stora massan är mentalt död, och har underkastat sig – och just därför tillåts leva.

En kultur perfekt anpassad för ett samhälle där allt fler valt bort möjligheten att försöka vara människa … med allt vad det innebär.

Boris Benulic