Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 19 mars 2001 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu
En gång tvingades jag ensam lifta hem genom hela Europa — trots att resan påbörjats tillsammans med goda vänner i en hyrd buss. Men efter det att jag sent en kväll sagt att man inte helt kunde fördöma dödsstraff — att det trots allt är en komplicerad fråga — blev stämningen de följande dagarna allt mer hetsig. Jag utdömdes som en barbar av de andra, och vad vi än pratade om kom samtalen alltid snabbt in på frågan om dödsstraff.
Hade jag i något sammanhang hävdat att jorden är rund hade de andra antagligen rent reflexmässigt hävdat att den är platt som en pannkaka. För den politiskt korrekta ståndpunkten är ju att den som kan tänka sig dödsstraff som en möjlighet aldrig kan ha rätt i någon annan fråga. Men frågan om dödsstraff är inte alldeles enkel. En del argument mot denna strafform kan vi sortera ut med en gång. De som hävdar att dödsstraff är förkastligt med utgångspunkt i de avrättningar staten genomför i USA glömmer bort att rättsväsendet i USA är i ett sådant skick att frågan är om en del domstolar där över huvud taget borde få utmäta straff ens för parkeringsförseelser.
USA är ett brutalt och hårt skiktat klassamhälle, där de svaga och fattiga, när de ställs inför rätta, förses med försvarsadvokater vi andra inte ens skulle anförtro uppdraget som hundvakt. I mängder av fall försvaras människor som åtalas för mord och grova övergrepp av advokater som aldrig sätter sig in i fallet ordentligt. Lägg till detta utredningar genomförda av en rasistisk polisapparat, och ni får ett antal oskyldiga individer som helt felaktigt döms till avrättning. Dessa tragiska fall utgör dock inte i sig ett argument mot dödsstraff — de utgör en anklagelse mot rättsväsendet i USA.
Att muslimska fanatiker som tagit makten i olika stater i arabvärlden genomför avrättningar är heller inget argument mot denna strafform. Det är ett argument mot att religiös fanatism ska påverka i rättsskipningen.
Om dödsstraff ska få utdömas, så är en självklar förutsättning att samhället är så beskaffat att alla är garanterade en rättvis rätte gång. Det är det Amnesty missar i sina kampanjer mot dödsstraffet. De blandar ihop frågan om straff och tillståndet i det samhälle i vilket straffet utdöms.
Men om så är fallet — vad händer om vi själva drabbas av det brutala våldet? Antag att jag vore en tutsi som levde i Rwanda, och hade fått se min familj hackas i småbitar, eller en serb i Grbavica som fått se sitt barn dödat av en krypskytts kulor — då skulle jag med självklarhet kräva att förövarna ställdes inför krigsförbrytartribunalen, och dömdes till döden. Jag tror att rätt många skulle finna att min reaktion var rimlig. Men även i Sverige kan människor drabbas av den obegripliga ondskan — och om något liknande hände här, så skulle jag inte acceptera att den som var skyldig bara dömdes till sju år i fängelse eller sluten psykiatrisk vård. Jag skulle inte kunna ansvara för vad jag skulle göra om jag mötte denna person i snabbköpet.
Argumentet mot denna hållning är att man måste glömma och förlåta. Men med vilken rätt kräver vi att andra ska förlåta dem som mördat någon i deras familj?
Mot tanken att det är barbariskt att utkräva öga för öga vill jag ställa tanken att det är lika barbariskt att hävda att offrets anhöriga ska få leva med vetskapen om att den skyldige en dag fritt ska kunna njuta av livet.
Det finns helt enkelt handlingar som är förbjudna, som samhället inte kan tillåta och där strängaste möjliga straff måste utdömas. Sedan kan man alltid träta om huruvida dödsstraff eller ett verkligt livstidsstraff (där man i princip slänger bort nyckeln) är det rätta. Jag föredrar det senare. Återanpassning och rehabilitering gäller inte för den som dödat — den som gör det har förverkat sin rätt att komma tillbaka till samhället.
Boris Benulic
Kommentar: När jag deltog i panelen en debatt ordnad av Publicistklubben kring ämnet om ledarsidornas utveckling i svensk press vägrade Helle Klein bemöta det jag sa eftersom ”det inte gick att diskutera med någon som var för dödsstraff”. Det spelade ingen roll att det inte var just dödsstraff vi diskuterade.
Jag har dock det senaste året ändrat inställning till dödstraff efter att ha suttit inlåst med mördare och haft många, långa samtal med dem och lärt känna dem som människor som efter något tiotal år avverkade av sina livstidsstraff känner sig själva bättre än vad många andra känner sig själva.
Och ändå ser jag en hel uppsättning brott i samhället som jag anser förtjänar dödsstraff — olika former av landsförräderi hör till de mest självklara … men jag kan inte se att dödsstraffet skulle drabba dem jag lärt känna.
Den som anser att min inställning är motsägelsefull och ologisk har förstås alldeles rätt — och jag grubblar på frågan tämligen ofta för jag tror svaret på den är viktigt.
Leave a Reply