Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 22 juli 2004 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu

---

När en politiker inte längre har några idéer om hur framtiden borde se ut tittar han alltid bakåt. Han letar frenetiskt efter en period som han kan peka på och säga: Hallå! Där borde vi stannat — då var allt perfekt, men sedan förvandlades samhället till en kloak av drogmissbruk, prostitution, stölder, splittrade familjer och alla blev tjocka för att de åt tunnbrödsrullar med räksallad till frukost och dubbla Calzone till middag, och på dagarna ägnar sig alltför många åt att fuska med sjukförsäkringen eller arbeta svart.
När en politiker gör så vet man att det är kört för honom — väljarna brukar inte gilla tanken på att backa in i framtiden. Alltför många politiker med idétorka försöker med det här som ett sista desperat utspel.
En variant är att peka på ett årtionde och säga att det var då allting gick fel. Hade det inte varit för just dessa år skulle vi inte ha aids och hål i ozonskiktet. Därför måste vi förflytta oss till åren före detta moralens Harmageddon.
I dag spelade Tony Blair ut det här kortet, och det är intressant — för då gör säkert vår statsminister det också snart.

Tony Blair har liksom litet problem nu. Klassklyftorna ökar åter och konkurrensen på arbetsmarknaden är hårdare. Jobben räcker inte riktigt till längre, även om allt fler får allt bättre utbildning. Människor känner oro.
Det är därför Blair nu säger att det är dags för hårdare tag mot kriminella och att resterna av 1960-talets förstående låt gå-mentalitet ska utplånas. Men jag kan Storbritannien bättre än Tony, och vet att detta bara är nys. Mellan 1951 och 1991 ökade antalet fångar i öriket med 11 000 personer. Mellan 1991 och 2001 med 25 000 — och merparten av tiden satt Tonys gäng vid makten. Ändå har brottsligheten minskat under denna period. Inbrotten har gått ned med 30 procent.
Färre brott, men fler fångar.
Storbritannien har i dag proportionellt fler fångar än diktaturer som Burma, Kina och Saudiarabien.

Liberaliseringen av lagarna på 1960-talet innebar att det blev lättare att få abort och skilsmässa. Homosexualitet upphörde att vara ett brott, och britterna slutade dessutom hänga brottslingar. Vill Blair riva upp de förändringarna, eller?
Inte alls. Han vill bara skapa ett samhällsklimat där hårdhet är okej. Hårdhet mot brottslingar gör det litet mer legitimt att vara hård mot arbetslösa, ensamstående morsor eller invandrare. Allt är alltid egentligen ditt eget fel, säger Tony, och du ska inte vänta dig någon barmhärtighet.
Men vi ska tacka Blair för att han gör det farliga och korkade i nostalgitrippen så tydligt — för då slipper vi gå på den här hemma. För eftersom vi människor i gemen är goda och kloka blir världen trots allt bättre för varje dag. Inte överallt och all- tid. Det finns alltid helveteshål kvar, men de försvinner. Visst ersätts de av andra. Men vi rör oss ändå sakta framåt och vi får aldrig låta oss luras att tro att det någonsin varit bättre.

Boris Benulic

Kommentar: Men så fel jag hade i denna kolumn, och dessutom på så märkligt många sätt. Min syn på historien präglades fortfarande av en nästan rörande framstegsoptimism, och jag brukade peka på faktorer som skulle bevisa detta; de tekniska och vetenskapliga framstegen, våra ökande kunskaper på livets alla områden … vi rörde oss framåt.
Samtidigt märks det ju dock att jag i många kolumner är bekymrad över mentaliteten och kulturen hos människor; hur viljan till frihet avklingat, det personliga ansvarstagandets upphörande, fegheten och hur de urgamla viktiga och helt nödvändiga sociala institutionerna eroderat; familjen, arbetsgemenskapen … och känslorna för bygden och nationen.
Det som vi är på väg att förlora, kanske för alltid när det gäller kultur och relationer mellan människor, var något som stod starkare och fastare i vårt samhälle … kanske inte i går … men åtminstone i förrgår.
Alltså var det bättre förr … vi måste söka oss bakåt i historien och liksom börja om.
När det gäller Tony Blair och hans ideologiska mamma Margret Thatcher är inte det jag anför i texten de verkliga problemen utan att de båda gemensamt rev upp den sociala väv som trots allt gjort de brittiska öarna till en plats för framåtskridande och frihet — men det berodde på den grundläggande ömsesidiga respekt som trots allt fanns mellan olika befolkningsskikt och en vilja att ta sig an omvärld och problem gemensamt …
Apologeterna för Thatcher och Blair gillar att illustrera texter i ämnet med fotografier som ska visa hur grått och tråkigt allt var i England innan T&B — typ bakgata i Birmingham en söndagsmorgon … och så visar man foton från hur det blev sedan … Skyskraporna i London av glas och stål … och så det där jävla pariserhjulet … som om det vore något att skryta med.
Man hade ju också kunna illustrera det hela med foton från de prydliga gruvarbetarsamhällen som fanns förr med en välskött täppa vid varje hus och så foton från nutidens slumförorter i de stora engelska och skotska städernas utkanter.