En människans kropp ger den bästa bilden av den människans själ, förklarade Ludwig Wittgenstein.
Ännu ett skäl till att vi i västerlandet bör oroa oss.

Vår förträngda längtan efter skönhet

Ett problem med diskussionerna kring den märkliga tablån från OS-invigningen är att alla verkar diskutera huruvida den refererar till nattvarden eller en dionysisk orgie … eller till något annat … min tanke gick först till urspårad personalfest för att fira att Scudders American Museum blivit Barnums American Museum.

Det jag noterade var att alla var så fula. Jo, jag vet. Man får inte säga att någon är ”ful”.
Man får säga att ”något” är ”fult”, typ stadshuset i Sundbyberg … men inte att ”någon” är det, typ en del av dem som passerar ut och in i den byggnaden.

Jag antar att detta förbud kommer sig av det där med värdegrunden och allas lika värde, den ska tydligen också innebära att vi alla är lika vackra, och därmed att ingen är ful.

Umberto Eco hävdade i sin bok ”Om fulhet” att:

… fulheten är oförutsägbar, och erbjuder en obegränsad mängd av möjligheter. Skönheten har sin begränsning, fulheten är oändlig som Gud

Låter ju anslående, som så ofta i en Eco-text; han slänger in Gud, slumpen och oändlighet och skapar intrycket av han formulerat en evig sanning. Sådana sanningar kan förvisso vara platta, men i det här fallet har vi inte ens att göra med en sanning.

Vem är ”ful” och vem är ”vacker”. Varför ska man alls ställa den frågan? Är det inte rentav fel att ställa den?

Varför krångla till det hela? Som vanligt när man vill se ting och varelser klarare kan man gå tillbaka till Aristoteles och hans tanke om att själen är det faktiskt existerande, och kroppen det möjliga, och det gäller att uppnå ett harmoniskt tillstånd. Kreativ intelligens, fantasi och rationella känslor är inte möjliga utan samspel med mellan själ och kropp, och detta samspel är vad som kännetecknar en människa.

Men när jag åter tittar på klippen från den dyonisiska orgien (eller vad det nu var) ser jag bara kroppar utan själ, det är deluxe-varianten av den i Sverige mer vardagliga ”kroppspositivismen”, den som tar sig uttryck i sådant som att Stina Wollter lägger ut filmer på sig själv där hon dansar så att svallhullet kommer i gungning … hon gör det som en protest mot ”kroppsfixering” och under parollen att ”alla kroppar är vackra”.

Vad hon och de flesta inte verkar förstå är att hon därmed skiljer kropp från själ; kroppen ska uppskattas i sig, som den är.
I sin förlängning innebär det förstås att man ska förväntas säga ”välkommen” till sin cancersvulst, ens kropp är ju bra som den är … om 30 kilos självvald övervikt ska accepteras, varför inte en tumör?

Om du lägger din eventuella politiska korrekthet åt sidan måste du medge att deltagarna i OS-tablån var fula, en del på gränsen till groteska. På DN:s ledarsida gör Isobel Hadley-Kamptz ett försök att försvara spektaklet:

Arrangörerna har också förklarat att tanken med scenen var att anknyta till den olympiska historien med en hejdundrande hednisk inkluderande fest.

Jag tvivlar starkt på att de förfallna och förvridna kropparna hade varit välkomna på en av dessa hedniska hedonistiska fester då det begav sig; antikens greker hade ganska högt ställda krav på fysisk skönhet och hur en kropp skulle se ut. Finns inga grekiska statyer föreställande figurer som dem vi såg under OS-invigningen.

I tunnelbanan ser jag ofta människor med märkliga hårfärger (i alla åldrar), många av dem har ett obegripligt stort antal tatueringar. De verkar lägga mycket tid på att utsmycka sin kropp – men den är ofta uppenbart förfallen. Dessa människor ser aldrig glada ut, ej ens stillsamt förnöjda. Det är svårt att föreställa sig att de kan uppbåda energi nog att gå i väg och få tecken och ting avbildade på sin kropp. Har det införts färdtjänst mellan hem och tatuerings-salonger för dessa människor?

Folk i gemen har länge varit förnuftiga och rationella när det gällt att bedöma vem som är ful och vem som är vacker.
Eller mer korrekt – vem som är frånstötande och vem som är tilltalande, det är de begrepp som är intressanta i sammanhanget.
Den tilltalande personen är den som kan något, som arbetar, studerar, skapar, som har ett förhållande till omvärlden och genom det till sina medmänniskor – de må sedan vara insjöfiskare eller professorer i meteorologi. Vi talar här om människor som uppenbarligen har en själ. Vem bryr sig väl ifall de väger för mycket eller har en onormalt stor näsa eller utstående öron – det förstärker bara den individens karaktär.
De andra, de utan själ, dem finner normala människor frånstötande. Inte på grund av hur deras kropp ser ut, utan just för att de bara är en kropp med impulser. De gör inget, kan inget, vill inget … förutom att bli godkända, älskade och inkluderade för att de har en kropp – som styr dem, de är sin kropps slavar, men har inte ens en slavsjäl.

I ”Den tyska ideologin” definierar Marx människan som en varelse som har förmågan att: ”… producera i enlighet med skönhetens lagar”.
Vi befinner oss långt från detta i det västerländska samhället. Konsumtion är överordnad produktion när det gäller hur människor definierar sig.
Och vem vågar i dag tala om ”att producera i enlighet med skönhetens lagar”.
Vem vågar ens tala om ”skönhetens lagar”?
Vi befinner oss i laglöst land.
Allt ska anses vara vackert.
Ful blir plötsligt bara den som förnekar tanken på att allt är vackert.
Marx talade om vårt behov av skönhet – dagens vänster vurmar för det vederstyggliga.

En själlös människa är bara kropp, och allt kommer att handla om köttet, och dess upplevda behov. Därför erbjuder kroppsutsmyckning, och sexuella subkulturer en utväg för dem som inte är viljestarka och intelligenta nog att skaffa sig ett yrke, att skapa, studera, leva – de blir sittande där med sin kropp och den blir hela deras värld.
Nu ska deras värld bli vår. Vare sig vi vill eller inte.

Men till de fula måste vi också räkna alla dem som är i besittning av proportionella perfekta kroppar och anleten, och som ägnar några timmar varje dag åt att upprätthålla detta tillstånd – ibland med hjälp av kirurgens kniv och läkares injektioner och preparat.
Även de saknar själ, och kroppen har tagit kontrollen och blivit det som existerar, själen finns där som en möjlighet som skulle kunna realiseras. Kanske. I väntan på den realiseringen är de också inte ens i besittning av en slavsjäl.

Som ni förstår vill jag helt koppla förbi diskussionen som uppstått i samband med att det är Pride-vecka och på grund av OS-invigningen.
Diskussionen bör inte gälla hur stor plats hbtq-rörelsens självutnämnda representanter i mer eller mindre avklädd form ska få ta i det offentliga rummet.
Diskussionen bör gälla vad som är fult och vad som är vackert.
Behovet av fula företeelser i det offentliga rummet torde väl ändå vara rätt begränsat.

Och de som är homosexuella och lesbiska och tillhör den stora grupp vi alla finner tilltalande; människor som är som människor är mest och som försöker göra det bästa av livet, de kräver inte speciell uppmärksamhet på grund av sin läggning eller kroppsform.

Det är de andra som är problemet, de som kräver att vi ska uppmärksamma, förstå och bejaka dem … trots att de inget annat är än kroppar utan själ.

Det som det propageras för i sådana evenemang som OS-tablån och i Pride är den totala uppgivenheten – du ska inte bry dig. Acceptera alla, inkludera alla. Därmed minskas förstås din vilja att ställa krav på dig själv.
Och samhället blir till slut som sina medlemmar.
En massa kött – men ingen själ.

Boris Benulic

… och var finner man skönhet?
Varför inte söka den i naturen – där du också kan finna dig själv.
Läs Paul Kingsnorths En tillfrisknande miljöaktivists bekännelser – om en mans vandring bort från miljörörelsen … till naturen.
Boken köper du här.