Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 10 juli 2000 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu

---

Miljoner svenskar vandrar snart in i den stora koma som kallas semester; i bästa fall vaknar man ur koman brun som om man svimmat på solariebädden, eller som när man i sin ungdom sov ruset av sig på en strand på Kanarieöarna.
Semestern är den senkomna belöningen för nästan ett år av slit och umbäranden. Tidningarna fylls av råd om att man inte ska förvänta sig för mycket av semestern. Då väntar bara skilsmässa och misär. Man börjar ju då grubbla på vad som är meningen med livet. Vi förväntas slava i elva månader och koppla av den tolfte — men vi ska ändå tydligen inte ha för stora förhoppningar om att få koppla av.
Det mest rationella vore egentligen att avskaffa semestern. Låt oss jobba året om — möjligtvis med en halvdag på julafton så att vi hinner hem till Kalle Anka och julbordet som en pensionerad mormor i bästa fall dukat. Annars kan man köra Mamma Scans köttbullar i mikron och öppna en förpackning kokt skinka som man mumsar på medan man betraktar Arne Weises nuna som vaggar mellan två adventsstakar.
Om möjligheten till en längre sammanhängande ledighet avskaffades, så skulle vi alla ställa högre krav på vår vardag och vårt arbete.
Nu kan vi alltid uthärda jämmerliga förhållanden genom att drömma oss bort: ”I juli ska vi åka till Thailand, eller till landet”. Då ska vi i några veckor bli våra egna herrar. Men att bli sin egen herre måste ju innebära att man kontrollerar det man gör, att man ut vecklar sin fulla kapacitet. Och utvecklar vi egentligen alla våra möjligheter på en badstrand eller i en hängmatta? Nej, givetvis inte.

Men om möjligheten till fyra veckors desertering från tjänstgöring i löneslavarnas armé inte finns, så uppstår behovet av anständiga förhållanden på arbetet och på den vanliga fritiden. Då kommer vi att kräva våra rättigheter här och nu — inte i juli månad.
För egentligen ska man inte behöva semester. Man ska kunna känna sig så tillfreds med sitt arbete och det man uträttar och upplever där, att man känner sig komplett som människa. Det som behövs är bara en reglering av arbetstiden, så att man också hinner med sina nära och kära och den där kursen i akvarellmålning.
En självklar rättighet är att man varje dag ska få känna sig hel som människa, men den rättigheten har vi bytt bort mot rätten att vara helt lediga en månad varje år och göra vad vi vill. Men gör vi verkligen vad vi vill på semestern? Jag har den möjligen litet märkliga uppfattningen att människor vill arbeta; människor vill med sina händer och sin hjärna bidra till att saker produceras och tjänster levereras, som gör medmänniskor lyckligare och världen bättre. Och inte upphör den lusten en månad om året.
Så vi vill inte vara lediga egentligen, men vi vill heller inte ha de jobb och den vardag som påtvingas oss. Lösningen måste alltså bli nya organisationsformer på jobbet och därmed uppstår också möjligheten till en rikare fritid.
Så låt oss inte kräva längre semester, låt oss istället kräva en vardag där vi kan utveckla alla våra möjligheter, där lusten att arbeta, skapa och älska sammansmälter. Tanken på semester är bara ett opium för folket.

Boris Benulic

Kommentar: En del invände mot mina tankegångar med att mena att ”… så kan väl du tycka som har det jobb du har.”
Låt oss förbigå att de aldrig hade en aning om vad jag egentligen gjorde och hur många timmar om dygnet jag gjorde det och vad det kostat mig att ta mig dit.
Den fanatiska dyrkan av semestern är följden av att människor är beroende av leda. De förmår inte skapa sig sådana förhållanden på sitt arbete, eller välja ett arbete, som ger dem allsidig tillfredsställelse, alltså blir fikarasten, lunchen, kompledigheten och de röda dagarna liksom vabbande och sjukskrivningar de tillfällen då man obegripligt nog upplever frihet, och man vill ha mer av denna märkliga form av frihet … alltså blir semestern väldigt viktig.