Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 20 juni 2007 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu

---

Vi verkar alltid ha behov av att gulla med något, och det
skiftar från år till år. Vissa år är det döda ting som en monchhichi eller en tamagotchi — andra år kan det vara levande varelser som nymfparakiter, dansmöss eller mopsar.
Just nu är det alkoholiserade arbetare som är våra kramdjur. Nyss fick Susanna Alakoski Augustpriset för sin ömsinta skildring av försupna finska arbetare som konstant bankar sina fruar till blodpalt. Och så får Åsa Linderborg massor av beröm för ”Mig äger ingen”; romanen om ännu en nedkrökad farsa som inte kan ta hand om sig själv, än mindre om sina barn.
Det är en typisk, nedlåtande överhetssyn vi möter, och trots att de kallar sig vänster skriver Alakoski och Linderborg som om de var välgörenhetstanter från 1890. I deras värld är arbetaren stark i kroppen men svag i anden och begiven på brända och starka drycker. Man bör tycka synd om honom. Förståelse! Förlåtelse!

Vänstern vågar inte längre säga att de förtryckta ofta förvärrar sin egen situation — både i västvärlden och bland tredje världens fattiga massor. Hundratals miljoner människor lever under miserabla förhållanden i Asien, Afrika och Latinamerika — men de små medel de har förslösar de på fel saker.

I en deprimerande artikel i The Journal of Economic Perspectives redogör Abhijit Banerjee6 och Esther Duflo7 för hur de riktigt fattiga i 13 länder använder sina inkomster — som är mindre än 15 kronor per dag. En stor del går till tobakoch alkohol — åtta procent i Mexiko, fem procent i Indien, aldrig mindre än fyra procent i de undersökta länderna. Och så festar man upp pengarna på bröllop och festivaler — snittet i de undersökta områdena i Indien verkar vara tio procent.
Samma förtrampade människor satsar mindre än två procent av sina inkomster på utbildning — vilket innebär att de kommer att fortsätta vara förtrampade, eftersom de lägger ned minst sex gånger så mycket på ”party, party”. Livet må vara grått, men drinkarna är färgglada.

Och om ni undrade — jo, i tredje världen kan man köpa sig utbildning fastän man är fattig — i till exempel Indien finns mängder av privata grundskolor som för en låg avgift lär barn skriva, läsa och räkna. Men ska du gå där är ju förutsättningen att dina föräldrar inte festat upp sina magra inkomster.
Den vänsterradikala tradition jag tillhör tog en gång i tiden plats i samhället, och omformade samhället genom att disciplinera arbetarklassen.
Är det bara jag som har en känsla av att den sortens arbetarrörelse behövs igen? Inte bara i tredje världen, utan även i Sverige.

+ Carol Broussard, borgmästare i Delcambre, Louisiana, som vill bötfälla dem som har sådant byxhäng att kalsongerna syns.
– Sveriges största grävling, som visat sig bo under vårt nyinköpta torp.

Boris Benulic

Kommentar: Återigen … Sverige blev bättre när arbetarrörelsen och folkrörelserna tuktade och fick pli på sitt manskap, när de tog strid med lathet och liderligt leverne, när de propagerade för flit och sparsamhet.
I dag ägnar sig det som ska föreställa arbetarrörelsen åt att befrämja lathet genom slösande med de medel staten exproprierat.