Kan inte den svenska skolans förfall förklaras med lärarkårens med åren allt mer tilltagande mesighet?

Tanken dyker upp i dag vid ett besök i Ukna kyrka. På kyrkogården vilar “F.d. lärarinnan” Lydia Karlsson.

På gravstenen står det:
“Ensam i livet Ensam i döden.
Sörjd av ingen”.

Orden ville hon själv ha ristade på sin sten.

Inskriptionen vittnar om en pessimism som kan mäta sig med Schopenhauers … men också om en “far-åt-h-e”-inställning till omvärlden och dess förmåga till anpassning till politiska eller kulturella nycker.

Kanske är det just den inställningen som borde prägla lärarkåren?