Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 10 oktober 2007 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu

---

Jag vet inte hur många timmar, för att inte säga dagar, jag tillbringat av mitt liv med att sitta på pass utanför Södersjukhuset. Det finns inte en ingång som jag inte, som en envis älgjägare, bevakat för att få se dem — de personer som alla kulturdebattörer talar om: de goda och offervilliga administratörerna och ledarna för den offentliga vården. Jag ville verkligen få se och möta dem. Bli upplyft!
Jag visste precis hur de skulle se ut. De skulle lyckligt leende närma sig ingången, ivriga att börja en ny arbetsdag där de skulle få tjäna folket och folkhälsan. Under ena armen skulle de ha några tiotal exemplar av Situation Sthlm de köpt på vägen och under den andra armen skulle de ha filtar och en termos med choklad ifall de skulle träffa på någon som råkat illa ut efter en lägenhetsbrand eller misshandel och som därför behövde hjälp.
Jag har gett upp nu. De där människorna uppenbarade sig aldrig. Men jag tror andra kommer att inta min plats nu när Michael Moores film ”Sicko” haft premiär, för åter sprids myten om den goda offentliga vården och den onda som bedrivs i privat regi. Men enligt Socialstyrelsens färska beräkningar dör 4 000 människor per år i den svenska sjukvården i onödan på grund av sådant som bristande hygien, förväxling av blodpåsar och läkemedel eller på grund av felaktig diagnos.
God? Väl fungerande?

Det är inte så mycket du kan göra åt dessa tio onödiga dödsfall per dag. Visst, dina släktingar kan göra en anmälan — men blir du så mycket gladare av det där uppe i den stora sjukhussalen i himlen? Det finns ingen statistik som bevisar att offentlig vård är bättre än privat, så nu har kultursidornas debattörer börjat säga att det är just det som är problemet; privat vård är bättre och den är inte tillgänglig för alla. Det är orättvist att det finns privat vård.
Men är då inte det rationella att kräva rätten till privat vård åt alla? Bör inte fackföreningarna kräva kompletterande försäkringar åt sina anställda? Bör inte de ”radikala” på kultursidorna börja driva kampanj för fler privata sjukhus, så att det finns plats för alla?
Men det kommer aldrig att hända — fackföreningarna är precis som alltför många kulturskribenter och kulturarbetare beroende av bidrag och offentliga hierarkier — en marknad där du fritt kan få välja och styra dig själv är det mest skrämmande de kan tänka sig. Så när de försvarar den offentliga vården försvarar de bara de strukturer som gynnar dem själva, och du riskerar att dö för att någon i vit rock inte tvättat händerna när han eller hon varit på muggen.

+ Alla i den offentliga vården som sliter och gör ett bra jobb, trots usla löner och villkor.
– Kubansk sjukvård — jag har sett den, till skillnad från Michael Moore.

Boris Benulic

Kommentar: Det är obegripligt att det inte ordnas en tribunal med dem som är ansvariga för tillståndet i den svenska sjukvården på de anklagades bänk. (Och då menar jag inte en sådan där låtsastribunal som leder till en debattartikel.)
De som arbetar i vården och de som drabbas på olika sätt — om inte annat så genom att betala för eländet — förenas dock i en form av gemensam handling … den jag talade om i förra kolumnen … fikastunden.
Och att man verkligen reagerar visar sig i att fikastunderna blivit längre … och fler.