Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 19 mars 2004 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu

---

Snart kommer vi att nås av de mest märkliga rapporter från Spanien. Gråtande förskrämda barn kommer att berätta hur de sett de döda vakna — först kommer ingen att tro barnen — sedan kommer de vuxna själva att möta gengångarna.
Kyrkogårdarna och de gamla omärkta massgravarna kommer att skaka till som om en liten jordbävning gick genom Iberiska halvön.
Ur sprickorna som uppstår kommer skeletten att kravla fram, på deras benknotor hänger de gamla korderojkavajerna. De borstar av sig den fuktiga jorden och famlar i fickorna för att se om det finns en cigarett kvar eller åtminstone en fimp. De flesta hittar något rökverk längst ned i tygvecken. De tänder sin Gitanes eller Gaulois och börjar den långa vandringen hem. De vill inte längre vila i Spaniens jord. De stupade medlemmarna i de internationella brigaderna lämnar den jord för vilken de offrat sina liv.
För nästan 70 år sedan hotades den spanska republiken av fascisten Francisco Francos uppror. Unga män från hela världen reste till Spanien för att kämpa för demokrati och rättvisa. De var de bästa i sin generation. De vilkas hjärtan var störst och rödast, de vilkas blod flöt hetast och snabbast.
Kanske får vi aldrig mer se en sådan generation.
De kom till Spanien och de formerade de internationella brigaderna. Svenskarna i Georg Branting-kompaniet. Amerikanerna i Abraham Lincoln-brigaden, tyskarna som undkommit lägren och på nätterna sjöng ”Die Thälmann-kolonne”. Alla de bästa och de modigaste. De som kysst sina kärestor farväl och sagt att något större väntade. De kom från alla skikt i samhället — men de förenades av sitt stridsrop: ”¡No Pasarán!” Fascisterna skulle inte få nå Madrid. Men det gjorde de.
Och brigadisterna stupade vid Ebro och Guadalajara. I Barcelonas gränder och på Asturiens slätter flöt deras blod. De visade med sitt exempel att det finns saker som är viktigare än det egna livet. Det finns saker det är värt att dö för.
Det är därför de nu lämnar sina gravar i Spanien.

I söndagens val röstade en majoritet av spanjorerna för Socialistpartiet, och man straffade de konservativa för att premiärminister José María Aznar ställt 1 300 spanska soldater på krigs fot för att delta i aktionen för att säkra demokratin i Irak.
Det fanns två vanliga argument bland de som röstade mot Aznar: det ena var att spanska soldater riskerade livet — vilket är ett urbota korkat argument. Det är ju faktiskt soldaters uppgift att riskera sina liv för att skydda de andra. Man kan förvisso diskutera om uppdraget är rätt eller fel — men det viktiga i den spanska diskussionen har varit själva frågan om hotet mot de spanska soldaternas liv.
Det andra spanska argumentet har utgått från att varje deltagande i Irak-aktionen kan bidra till att terroristerna blir förbannade och ger igen. Det är som om britterna och Winston Churchill skulle sagt: Låt Adolf Hitler ta Polen, Frankrike och Belgien — går vi in på deras sida kanske Adolf låter bomberna regna över London.

Jag förstår att den internationella brigadens män inte längre vill vila i spansk jord. Återvänd hem, kamrater!
Brigadisterna skulle varit stolta över att 1 300 spanska soldater i dag skyddar irakiska män, kvinnor och barn från Saddam Husseins terror. Inga barn får längre ögonen utstuckna inför sina föräldrar. Inga kvinnor halshuggs längre inför sin familj.
Det går ett spöke genom Europa. Den internationella brigadens spöken, och om du lyssnar noga på natten, så hör du deras viskningar medan de söker sig hemåt: ”¡No Pasarán!” De feodala fundamentalistiska fascisterna ska inte få komma fram. I går anfördes de av Franco — i dag av Usama bin Ladin. Den här gången släpper vi inte fram dem.

Boris Benulic

Kommentar: Jag anser fortfarande att det enda sättet möta hotet från den muslimska kulturkretsen och dess aggressiva statsbildningar är att vara oförsonlig och visa styrka, därför var förstås de spanska konservativas argumentering en manifestation av ynkedom.
En annan sak är att rent konkret kom invasionen av Irak bara att tjäna fundamentalisternas intressen, vilket jag inte förstod då och därför inte påpekade.
Men vid den här tiden tog jag varje tillfälle i akt att propagera för att det var nödvändigt att ta till vapen mot det hot som staterna i den muslimska kulturkretsen utgör … och det anser jag fortfarande. Men det bör inte ske genom invasioner (såvida man inte är beredd att i verklig mening kolonisera det land man invaderar) … och det bör inte ske i allianser med USA.