Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 16 oktober 2000 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu
Var din mamma kallskänka och din pappa svetsare? Då är din chans att en dag skriva en C-uppsats ungefär lika stor som att Göran Persson blir den första människan på Mars. Så säger den allmänna visdomen, för vi är nu nämligen åter inne i en period då arbetarklassen och dess barn idiotförklaras — eller åtminstone utpekas som litet mindre begåvade. Några utredningar har visat att barn från socialgrupp tre klarar sig sämre i skolan och att intagningen till universiteten från denna grupp minskar, och minskar, och minskar. Och de få som kommer in som har en snabbköpskassörska som morsa klarar sig sämre än de som växt upp i förortsvillor, där föräldrarna har manschettjobb.
Av detta har ett antal skarpa hjärnor dragit slutsatsen att man måste sänka kraven och anpassa utbildningarna, så att även den som växt upp i Rinkeby, Rosengård eller på Hisingen ska kunna ta några poäng. Det kan verka som om de här tänkarna är goda människor som verkligen bekymrar sig om de små arbetarbarnens möjligheter att få en annan boklig lärdom än den som inhämtas i manualer för tv-spel. Men vad de egentligen visar är ett gränslöst förakt för denna grupp. Vad de säger är: Ni kommer aldrig att kunna skutta över ribban, så vi sänker ned den till er nivå.
Detta är ett uttryck för en politik som dominerat Sverige i nästan 50 år. Den utgår från att vi härnere inte kan klara oss själva. Vi måste bli omhändertagna. Vi är litet mindre vetande, till den grad att vi inte ens förstår vårt eget bästa.
Orsaken till detta är arbetarrörelsens och fackets förändrade roll vid mitten av 1900-talet. I det seklets början såg arbetarrörelsens ledare ut över landet, och de såg städer och samhällen befolkade av nedslitna, utsupna, obildade och odisciplinerade vrak. Män som jobbade 14 timmar om dygnet och som söp när de inte sov. Deras kvinnor hade fyra barn att ta hand om; och dessa barn började arbeta så fort de hjälpligt lärt sig läsa och skriva.
Men arbetarrörelsens ledare började inte jämra sig och säga: Ojojoj, så synd det är om er. Vi ska ta hand om er. I stället reste Fabian Månsson, Axel Danielsson och August Palm runt i landet och sa: Ryck upp er, för bövelen! Ni lever som svin och förtjänar inte bättre än att vara slavar. Visst arbetar ni 14 timmar om dagen. Än sen? Ni måste ändå orka organisera möten och studiecirklar. Annars kommer ni att fortsätta vara slavar.
Och sakta men säkert växte en ny rörelse fram — disciplinerad, nykter och effektiv. Budskapet till arbetarna var: Ni ska ta ledningen och makten. Ingen ska ta hand om er. Ni ska ta hand om varandra. Den tidiga arbetarrörelsen ställde krav på medlemmarna, hårda krav — den strök inte medhårs. Denna rörelse förde socialdemokraterna till makten.
Och strax blev budskapet ett annat: Vi har ledningen och makten. Och vi ska ta hand om er.
Med ”vi” menades den socialdemokratiska adel som i dag låter ämbetena gå i arv till sina barn. Det senaste exemplet är Thomas Bodström — sådant förekommer ju annars bara i länder som Rumänien och Nordkorea.
Detta ledarskikt vill inte ha en stark arbetarrörelse. Den vill ha hjälplösa klienter, för på så sätt skapas arbetstillfällen för ledarskiktets armé av omvårdnadsgivare. Det är för att de ersätter lektioner i svenska med hiphop-pass i skolorna, och därför vill ABF inte bekämpa muslimska fundamentalisters fördomar i invandrargrupper.
Så det är väl dags att börja om, och skapa en rörelse som vågar ställa krav på den nya underklassen. En rörelse som säger: Ni kan åstadkomma vad ni vill. Det är hos er som styrkan finns. Det finns inga gränser för vad ni kan åstadkomma. Låt er aldrig behandlas som ohjälpligt mindre vetande. Ni ska ta ledningen och makten.
Boris Benulic
Kommentar: Den nya socialdemokratiska adeln visar redan samma symptom på förfall som den gamla gjorde när den slutade utveckla sina gods, gårdar och bruk för att istället ägna sig åt att behålla eller erövra mer makt i stat och förvaltning; man avskiljer sig från landet, produktionen, handeln och människorna, man går från att vara patriark till att vara parasit, ett snyltdjur.
Leave a Reply