Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 18 juli 2007 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu

---

Åh, där satt de knubbsälsliknande männen med den osunda hy man bara kan få av att tänka onda tankar — de satt i sina stora, stora sammanträdesrum och betraktade skisserna på hur San Francisco skulle omvandlas.
Ritningarna visade hur gamla stadsdelar skulle rivas och ge plats för kontorsbyggnader lika stora som Egyptens pyramider skulle ha blivit om farao Cheops haft tillgång till modern byggteknik.
Men förstörelsen stoppades de sista åren på 1950-talet genom en bred allians som i olika former fortfarande fortlever.
Fiskarna och de som arbetade i hamnen och konservindustrin, hade alltid haft starka organisationer som tillkämpat sig bra löner och anständigt boende, och när rivningskulorna närmade sig de kvarter där deras pensionärer bodde gick de kommunistiska arbetarledarna över till bakgatskaféerna på North Beach, där de träffade ledarna för bögarna, de svarta och kineserna.
Alla insåg de att om de kvarter där de pensionerade hamnarbetarna bodde skulle förvandlas till grus och damm, skulle snart rivningsbataljonerna röra sig mot alla andras områden.
Här föddes den front som skaffade sig så mycket makt i San Francisco att staden trots allt fortsatt vara en stad i vars mitt människor kan andas, drömma och arbeta.

Jag älskar staden för att här finns en radikal folklig kultur som i mer än 150 år tillåtit folk att bete sig som de vill. Hit kom till exempel homosexuella från hela Nordamerika — inte för att det fanns andra homosexuella där, utan för att de med självklarhet accepterades på fiskebåtar, handelsfartyg och i hamnen bara de gjorde sin del av jobbet.
När San Franciscos historia återberättas blir det ofta en lång uppräkning av alla självständiga författare som verkat här; från Frank Norris och Jack London, till Jack Kerouac och Allen Ginsberg.

Men skulle de alls ha kunnat verka här om det inte varit för sådana som Peter Mendelsohn, sjöman och organisatör för kommunistpartiet eller George Woolf, ledare för konservindustriarbetarna? För dem var det viktiga att du var solidarisk med dina arbetskamrater — både i arbete och i strejk.
Då var de solidariska med dig om någon var ute efter dig för att du ansågs ha fel sexuell läggning.
Och just för att den radikala arbetarrörelsen skyddade individens rättigheter är San Francisco i dag ett drivhus för nya spännande företag — och kreativiteten på Stanford- och Berkeley-universiteten är en följd av den kulturen, och inte tvärtom.
Och här i San Francisco upptäcker jag de radikala rörelsernas problem i Sverige — de kräver att du ska vara som alla andra, i stället för att försvara din rätt att inte vara som alla andra.

+ Nordöstra delen av Russian River Valley i Kalifornien — här har socialismen förverkligats: bra viner, bokhandlar och restauranger även på pyttesmå orter.
– San Francisco Chronicle — en fin gammal tidning som rör sig mot det oläsliga.

Boris Benulic

Kommentar: … och vad har det blivit av San Francisco i dag?
En sovstad till Silicon Valley dit fortfarande finniga it-varelser bussas hem efter arbetsdagen så de kan vandra runt på stadens gator med en pappmugg med sojamjölkskaffe innan de äter lite vegetarisk mat och går och lägger sig.