Den verkliga utmaningen med Cristopher Nolans “Odysseus” påminner om den som deltagarna i fallskärmsjägarnas “Örnmarsch” förväntas klara av … att hålla sig vaken så att man når målet.

Nu vet väl de flesta att det är svårt att inte somna under en Nolan-film. Själv knoppade jag in under hans “Dunkerque”, och när jag vaknade till igen började jag hoppas på att den brittiska expeditionsstyrkan omgående skulle kapitulera så att det segdragna eländet skulle ta slut. För en gångs skull tyckte jag inte det var viktigt att en film om en historisk händelse var korrekt i sin beskrivning av förloppet.
Krig är helvetet, men Nolan omvandlar det till känslan man hade när man fick kvarsittning i tredje klass.

Nolans storhet som regissör beror på att filmpubliken utgörs av alla dessa märkligt funtade personer som, med vidöppna ögon och munnar, tar sig igenom Nolans filmer i tron att de betraktar något som kan förmedla kunskap om tillvarons mysterier.

Det behövs förvisso inte mycket numera för att publiken ska tro att de ser något djupsinnigt, det räcker med att Nolan bryter kronologin i berättelsen (Insomnia), eller att det handlar om manipulation av det undermedvetna (Inception) eller mixtrande med tidsflöden (Tenet). Men det som är i onödan tillkrånglat bär inte på någon djupare sanning, oftast är det snarare ett tecken på grundheten i skaparens tankevärld.

När jag skriver “publiken” menar jag tonåringar, och yngre män som borde växt upp, men aldrig riktigt gjort det. Kvinnor verkar rätt oemottagliga för Nolans filmkonst, kanske för att det är filmer som egentligen mest appellerar till den lilla incel som finns därinne i märkligt många män i det senmoderna västerländska samhället.
Nolans svit med Batman-filmer tillhör de av hans verk som man kan anta att varje fullt utvecklad incel sett ett antal gånger, och som accelererat utvecklingen från förvirrad ung man som känner sig övergiven och missförstådd till aggressiv, utklädd nattvandrare à la Batman.

Intressant är också att Nolan tämligen ofta valt skådespelare som är autistiskt nollställda när det gäller ansiktsuttryck och att visa känslor; som nu … Matt Damon som Odysseus. Damon har under sin karriär uppvisat ett ansikte som är lika uttrycksfullt som en staty på Påskön, och att låta honom försöka gestalta den mångförslagne kungen av Ithaka är något märkligt, han skulle möjligtvis kunna spela huvudrollen i en film om Robert G. Cantelmo, den nuvarande borgmästaren i Ithaca, i delstaten New York. Ett skäl till att någon skulle vilja spela in just en sådan film är väl svårt att föreställa sig, men ändå inte svårare än att försöka förstå varför Damon får spela Odysseus. Står vi här inför ett fall av positiv särbehandling? Har skådespelarfacket krävt att Damon skulle få rollen med argumentet att vid rollbesättningar måste man bekämpa den strukturella diskrimineringen mot personer med begränsad förmåga att visa känslor?

Men det mest störande med Nolans Odysseus är att den ingår i försöken att få människor att fly från samtiden till en påhittad antik. Förvisso är antikens myter – på olika sätt –intressanta för oss även i dag. Men Nolan vet inte värst mycket om vare sig det forna Greklands samhälle eller kultur, eller de berättelser från den tiden som levt vidare genom seklerna.
Han ser en spännande historia som ska filmatiseras med hjälp av en budget på nästan tre miljarder kronor.
Men många specialeffekter innebär inte att det nödvändigtvis blir speciellt bra film.

Nolans Odysseus sällar sig till raden av filmer som Troja, 300, 300: Rise of an empire, Gladiator I och Gladiator II, Alexander, Centurion, The Eagle samt serier som Rome, och Spartacus.
Film som handlar om antikens Grekland och Rom.
Och jo, jag har sett dem alla. Filmer med muskulösa män, och vackra halvnakna kvinnor som är indragna i kamp och intriger om vem som ska härska har även för mig sin tjusning. Men jag använder dem ungefär som jag gör med thrillerserier på streamingtjänsterna, eller genom att läsa John Connolly-deckare … för att städa i huvudet. Kulturell tryckluft för att blåsa rent i hjärnvindlingarna.

Men många verkar ta filmerna om antikens Rom och Grekland på allvar, och utveckla teorier kring detta, eller försöker forma sina liv med hjälp av filmernas hjältar. Dessa personer läser inte Platon eller Aristoteles, eller Cicero eller Vergilius. I bästa fall går de – likt Denzel Washington i Equalizer – omkring med en pocketutgåva av hanrejen Marcus Aurelius betraktelser.

En del män säger sig tänka på Rom minst en gång om dagen, men har inte ens bemödat sig om att lära sig latin. Det de tänker på är fantasierna som skapats i Hollywood. Det är som att säga att ens föredöme är en avatar i ett dataspel (och det slår mig att det finns nog ett försvarligt antal sådana personer också).

Vi befinner oss därför i ett tillstånd där dagens kulturella strider om antiken utkämpas mellan personer som fått sin kunskap genom populärkulturella presentationer av denna tid i mänsklighetens historia.

Speciellt Rom-vurmen är svårbegriplig – det romerska imperiet krossade ju europeiska kulturer, och kastrerade den grekiska. Om man nödvändigtvis i dag vill söka sig tillbaka i tiden för att finna inspiration och visdom, för att på så sätt utvecklas till en bättre och i alla avseenden starkare människa … varför då inte studera sitt eget folks tidiga historia, och utgå från den? Men Hollywoodbilden av Rom har gjort att de flesta tror att resten av folken i denna del av världen vid den tiden var barbarer. Men dakerna, kartagerna och de keltiska och germanska stammarna är vida intressantare att studera än den förfallna kultur som alltmer kom att prägla Rom.

Och när det gäller Rom är detta okunniga, men ack så fanatiska, intresse fokuserat på Västrom.
Att det östromerska imperiet leve vidare i 1000 år har inte avsatt några spår i populärkulturen, trots att Bysans i långt större grad än Västrom kom att bevara och utveckla arvet från antikens Grekland – och dessutom fungera som en förmedlare av detta till västeuropa. Vill man ha militära ledare och krigare som förebilder finns det en lång rad att studera i Bysans; som Narses, Belisarius eller Herakleios.

Vad var väl en romersk legion eller en spartansk här mot “tagmata” som var Bysans stående armé, bestående av omvärlden fruktade elitregementen som archontopouloi, scholai, och hikanatoi?

Och trots att Bysans var västerlandets värn i ett årtusende förstår få i dagens västerland detta, och de som tror att de bryr sig om västerlandet ser alltför ofta – i sin okunnighet – det dekadenta västrom som ett ideal.

Man kan diskutera Hollywoods och amerikanska politikers syn på Europas historia beror på genuin okunnighet eller om det finns krafter som mer medvetet skapar myter om en förlorad guldålder som dagens Europa saknar kraft att återskapa.
Oavsett vilket så är resultatet att de rörelser i vår del av världen som vill förändra Europa alltför mycket diskuterar en forntid om vilket de sällan vet något istället för att studera perioder som visade vad européer kunde uppnå och skapa.

Om detta ska vi tala mer i kommande avsnitt – – men även om varför så många väljer att drömma sig bort till en inbillad – och av Hollywood – skapad antik värld.

(Målningen är Arnold Böcklins Odysseus och Polyfemos (1896), som skildrar hur Odysseus och hans män flyr från cyklopen).