Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 28 februari 1998 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?

Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu

---

De senaste 20 åren har det svenska arbetslivet förändrats.
Men det är underlivet, det egna och andras, som de svenska författarna huvudsakligen ägnat sig åt när de skapat. Otrohet, svartsjuka, incest och undertryckt homosexualitet har varit de stora ämnena, samtidigt som pappersbruksarbetare, varvsarbetare och sjuksköterskor vandrat in i den stora tystnad som omger alla dem som förlorar jobben. Men i dag verkar författarnas och de intellektuellas samvete ha vaknat, kanske har de snubblat på alltför många uteliggare mellan skrivarlyan och favoritkrogen?
Ett bra exempel är Lars Norén, vars ”Personkrets 3:1” handlar om samhällets alla utslagna: hororna, knarkarna, A-lagarna och de litet mer allmänt sinnessjuka.

e människor som Norén skriver om hade alla en gång ett jobb, en familj, vänner och människor som älskade dem. De hade en historia och en framtid. Den enda tid som nu existerar för dem är de minuter som återstår till nästa sil eller nästa torsk.
Men en fråga återkommer hela tiden när jag tar mig igenom Noréns pjäs. Var fanns författaren när de människor han skriver om förvandlades till offer? Varför skrev han ingen pjäs om hur det gick till när de förlorade fotfästet? När det hände var han i stället i färd med att skriva om sina och andras snedsprång och om hur elaka allas morsor är. Och Norén var inte ensam om att blunda i 20 år, för att sedan öppna ögonen först i dag.

I Sverige har det under det senaste året gjorts ett antal fotodokumentärer om utslagna, och det skrivs böcker om hur illa det är på samhällets botten.
Det kanske mest framgångsrika exemplet av alla är den brittiska filmen ”Brassed Off”, som handlar om hur ett helt samhälle går under när en kolgruva läggs ned. Det är en film som gör betraktaren rasande över samhällets orättvisor och över det slöseri med mänskliga resurser som arbetslösheten är.
Det märkliga är att filmen gjordes förra året, mer än tio år efter det att det stora slaget om brittisk gruvindustri slutat med arbetarnas totala nederlag. Vilken nytta gör den nu? Gruvarbetarna har supit sig in i apati eller fotbollshuliganism, och gruvorna går ju knappast att öppna igen.

Så varför kommer alla dessa pjäser, filmer och böcker först nu? Givetvis för att det är helt ofarligt. Den konstnär som i går ställde sig upp och sa att det är brottsligt att ta jobbet från folk gjorde sig omöjlig bland dem som kontrollerade fonder och förlag. Men den konstnär som i dag ställer sig upp och säger att det är synd om dem som gått ned sig efter att ha förlorat jobbet betraktas som en fin och human konstnär av dem som kontrollerar fonder och förlag.

Det finns något mycket sorgligt i att de som har ordet i sin makt först gör karriär genom att hålla tyst om sociala frågor och sedan stärker sin status än mer genom att börja tala högt om just sociala frågor när det är för sent för dem som berörs.
Fast vad vet väl jag, kanske är det helt enkelt så att dagens kulturarbetare inte förstår vikten av ett hederligt arbete, eftersom de aldrig haft ett?

Boris Benulic

Kommentar: Att de som ägnar sig åt kultur med sådan förkärlek skildrar dem som hamnat utanför alla de viktiga sammanhangen; arbetet, familjen, vänskapsbanden, har en gammal tradition i Sverige. Det har mycket länge varit den förhoppningsfulle fattige konstnärens inträdesbiljett till kulturlivet — man skildrar det sorgliga tillståndet i det folkhav ur vilket man själv klivit upp.
Då antas de egna färdigheterna framstå som än mer märkvärdiga.
Sådana författare och konstnärer omhuldas av de redan mer lyckligt lottade i samhället, eftersom det bekräftar deras syn på beskaffenheten hos dem därnere.
Och nu har det blivit den självklara och dominerande bilden som den statsfinansierade kulturen ger av folket: en slapp hop benägen till dryckenskap till dess att den förlorar arbetet och hamnar i spännbälte fullproppad med psykofarmaka.
… och de pjäserna och böckerna och filmerna skulle inte finnas utan alla dessa subventioner som ska ersätta närvaron av åskådare och läsare.