Medierna – mångkulturens månglare

Domen blev hård:
”Ni skall upphängas och nedtagas levande, varpå era könsdelar ska avskäras, era inälvor ska tagas ur kroppen och brännas framför era ögon medan ni fortfarande lever, ert huvud skall avskiljas, er kropp skall fyrdelas …”

De som avrättades på detta sätt i oktober 1660 var tio av de personer som undertecknat dödsdomen mot Englands kung Karl I.
Revolutionens och järnsidornas ledare Oliver Cromwell hade dött två år tidigare.
Monarkin återupprättades och Karl II besteg tronen, hämnd skulle nu utkrävas.

Med dessa avrättningar dog också Englands, Skottlands och Wales möjlighet att få en ny aristokrati stark nog att leda öriket. Men de som avrättades dog med värdighet. En överste i puritanernas kavalleri viskade med mycket svag röst – hans inälvor hängde ju utanför kroppen – att han hade något att säga. Bödeln böjde sig fram – varpå översten skallade honom.

Med monarkisternas seger följde generation efter generation av lorder, baroner och hertigar som lallade runt på sina herresäten, och varje våg av starka entreprenörer som den industriella revolutionen sedan kom att frambringa sögs upp av den brittiska överklassen; de adlades eller gifte in sig – rörde sig från industri till indolens.
Ett sådant socialt skikt kommer att hata resten av befolkningen – eftersom dessa utgör en påminnelse om att de styrande missköter sig – att de inte för landet framåt. De arbetande klasserna har inte problem med en överhet som kräver något av dem – om det är till båtnad för de arbetande, men en överhet som bara sitter på sina alltmer förfallna herresäten kommer att bli föraktad och avskydd.
Och den som blir föraktad kommer att hata dem som föraktar en.

Reglerad piskning

Den brittiska överhetens lust att piska undersåtarna var ordentligt reglerad i lag. På 1700-talet kunde man få smaka på den niosvansade katten om man till exempel slaktade en häst utan tillstånd, utövade spådomskonst mot betalning, eller blottade sig.
Katalogen över brott skulle bestraffas med piskrapp utökades årtionde för årtionde; 1898 stadgades prygel för den som var bög (drabbade dock ej överklassens homofiler), 1916 för väpnat rån.
Dock var pryglingen av strejkande eller demonstrerande arbetare oreglerad. De kunde pryglas om arbetsgivaren eller godsherren hade möjlighet att utmäta straffet.
Prygel som reglerades i lag hade en angivelse om maximalt antal tillåtna rapp: 50. Dessutom skulle njurar och nacke skyddas, och en doktor närvara.
Uppstudsiga arbetare kunde dock pryglas lite hursomhelst.
Detsamma gällde för soldater och matroser.

Förvisso kom prygelstraffet att avskaffas.
Men … 1952 lade den konservative parlamentsledamoten Eric Bullus fram ett förslag om att prygelstraff skulle återinföras. 41 av hans partikamrater stödde honom.
Förslaget antogs dock inte.
Fast … den som nu följer nyhetsrapporteringen från Storbritannien måste misstänka att den där vilande lusten att prygla undersåtarna vaknat – nu dansar polisens batonger över dem som protesterar mot … ja, mot vad?

Jag tror de protesterar mot livet. Mot sin tillvaro.
Och då ser överheten till att batongerna får dansa över deras skallar, och kroppar.
Undersåtarna ska vara tysta och förnöjda.
De får inte protestera mot avindustrialisering, förslumning, inflation, och en gränslös immigration som förstör det som finns kvar av det tidigare generationer byggt upp i de norra delarna av England.

Specialdomstolar

Hittills har 428 personer häktats efter protesterna som bröt ut för en vecka sedan efter det att tre flickor knivmördats av en 17-åring rwandier.
Regeringen har inrättat specialkommandon som snabbt ska kunna slå till varhelst det anses behövas – och etablerat specialdomstolar som snabbt ska kunna utdöma fängelsestraff – vilket redan skett. Aldrig tidigare har det loja Labourpartiets ledare agerat med sådan fermitet och fasthet.

Överhetens beskrivning – och därmed den bild som förmedlas i medierna av protesterna är att de skapats och eldats på av rasister, fascister, ryssar och Elon Musk.

Afa:s Mathias Wåg summerar denna syn väl på Aftonbladet Kultur:

”Det är lördagen den 27 juli och på en scen på Trafalgar square i London står Tommy Robinson med mikrofonen i handen. 30 000 personer har samlats för att lyssna på honom. Återigen, efter att ha varit irrelevant under många år.
Från scenen tackar han Elon Musk, som öppnat hans konto på X igen och därigenom gjort manifestationen möjlig. Nu är han tillbaka som brittiska extremhögerns största influcencer. Han vill återskapa den antimuslimska rörelse av gatuhuliganer han hade 2017. En halv miljon följer hans streamade tal på Musks plattform och ser honom plockas bort av polisen.
Två dagar senare sker det fruktansvärda i den brittiska staden Southport. En tonåring attackerar en danskurs och knivhugger elva barn, tre av dem dör. Det blir gnistan som utlöser en vecka av högerextrema upplopp, främst riktade mot moskéer och flyktingförläggningar.

Nu börjar inbördeskriget, skriver Elon Musk på X. Och det är på hans mikroblogg det får spridning, ett helt hatmaskineri är igång på några timmar. En rysk desinformationssajt plockar upp en tweet från en lokal vaccinmotståndare som falskt påstår att gärningsmannen är en muslimsk båtflykting. Influencern Andrew Tate spelar in en kommentar på X utifrån dessa uppgifter, som får 12 miljoner visningar innan den raderas. På kvällen den 29 juli attackeras moskén i Southport och 50 poliser skadas.”

Försvara moské
Just när jag skriver detta rapporterar P1 från Southport, en reporter beskriver med sorg i rösten att moskéns fönster har krossats.

Men P1 har ännu inte beskrivit det som hände i Bordesley Green i östra Birmingham – hundratals muslimer samlades, många maskerade och synligt beväpnade med metallstänger – de sade sig vilja försvara den lokala moskén.
Men de ägnade kvällen åt att jaga vita britter, en del misshandlades, muslimerna försökte storma en pub där förskräckta människor barrikaderat sig … och det skulle nog i Storbritannien varit tyst om detta om inte den muslimska mobben också gett sig på journalister från bland annat Sky News.
Polisen säger att de ska utreda det hela.
Men inga gripanden har gjorts.

I P1 har nu programmet snart pågått i en halvtimme – inte ett ord om den brittiska arbetarklassens situation de senaste 50 åren. Reportern noterar ”att de fått det sämre”.

Blair och Thatcher

Så kan man också uttrycka det.
Men Thatchers krig mot gruvarbetarna var också ett krig mot deras välordnade samhällen och deras kultur – även deras kärlek till fotboll, och tillvaron på puben.
Den brittiska arbetarklassen hade sedan den industriella revolutionen i verklig mening med blod, svett, tårar och lankigt te byggt sig en egen kultur som utgick från att de hade en plats i ett samhälle som trots allt var organiskt – där alla hade sin tilldelade roll – men där också alla behövdes.
Men under Thatcher och Blair försvann denna givna plats.

I snart 50 år har den brittiska arbetarklassen – men också alla de som var verksamma i näringar som var kopplade till deras kultur och behov – allt mer trängts ut ur samhället; förbi och bortanför marginalen.

Samtidigt har miljoner från Afrika och Asien sökt sig till Storbritannien.

Ekvationen ser ut så här:
Den brittiska arbetarklassen har förlorat något. Sin möjlighet att värna sin egen kultur och sina värderingar, sitt sätt att leva. Skikt av dem har förvandlats till alkoholiserade trasproletärer.

Immigranterna har vunnit något. Ett helt nytt land där överheten värnar deras kulturer – som på många sätt står till total motsättning till den engelska arbetarklassens kultur.

En inhemsk befolkning som förlorat det de byggt upp, en invandrad befolkning som fått allt till skänks av de styrande.
Det är mångkultur.
Och Mathias Wåg menar att protesterna beror på att det twittrats om att ”mångkultur inte fungerar”.
Klart den inte gör. I alla fall inte i detta fall.
Att Mathias Wåg tror att den skulle kunna fungera visar bara att han inte förstår vad den brittiska arbetarklassen förlorat.
Det är därför han tror att en märklig figur som Tommy Robinson utlöst det hela.
Att Wåg ser så fel, eller snarare inte ser alls beror på att han framlever sitt liv i sociala media. Därför tror han att en tweet kan utlösa ett uppror.

Kravallerna hade kommit ändå.
Det var bara en fråga om när.

Och de kommer också att få en riktig ledning och styrning.
Det är bara en fråga om när.
Den där kavalleriöversten som skallade sin bödel måste väl ha ättlingar någonstans i norra England.

Boris Benulic