Därför måste du vägra försöka ”förstå” andra – QLN

Dagens nyhetsbrev bidrar kanske till att du får dåligt samvete – men då på grund av helt andra orsaker än de överheten hoppas på.
Onsdagen 6 augusti kommer nästa nummer av QLN. Då fortsätter våra två serier: ”Utopier och mänsklighetens mörkare sidor” och ”Snabbmatskonspirationen”.

Om nödvändigheten av att vägra ”förstå” andra

Nu har det varit Pride-vecka, och detta år liksom varje år dyker det upp någon ny sexuell subkultur som kräver inte bara allmänhetens förståelse utan också dess ovillkorade kärlek och beundran. Den nya subkulturen ska gärna vara kopplad till någon form av yrkesutövning, typ: ”Bisexuella helikopterförare från Norrlands Inland”.

Och det problematiska är att de menar vad de säger.
Vilket innebär att de inte förstår vad det är de egentligen säger.
De kräver något omöjligt.

Intressant i år var att det dök upp en ny grupp under Prideveckan som kännetecknades av att de inte var kopplade till en yrkesgrupp. Personerna kan väl bäst benämnas som ”Transpersoner utan jobb”.

I radions Ekot rapporterades under hela lördagen en undersökning som sägs bevisa att transpersoner har svårare att få jobb än andra.
Den som gjort studien samt några experter fick förklara att det beror på att arbetsgivare inte förstår ”transpersoner”.
Det verkar vara en given utgångspunkt att man absolut måste kunna förstå transpersoner, annars är man själv en så usel person att Lucifer inte skulle släppa in en i helvetet på grund av man har en alltför svart, och defekt själ.
Men mest av allt måste arbetsgivare ”förstå” transpersoner.
Det är denna brist på förståelse som sägs göra att transpersoner inte får jobb: ”Om arbetsgivare bara förstod vad det innebär att vara transperson skulle inte 14 procent av alla transpersoner stå utan arbete”.

En utvald och utkorad grupp

Ingenstans i undersökningen lämnas utrymme för att väga in faktorer som att en del transpersoner kanske uppvisar ett beteende man inte vill se bland sina medarbetare. Omvittnat från transpersonernas egna led är att många av dem lider av psykiska problem på grund av att de upplever sig befinna sig i fel kropp – och problemen verkar inte minska när de så att säga bytt kropp. En kartläggning från Socialstyrelsen visade att andelen transpersoner i hög utsträckning har en eller flera psykiatriska diagnoser.

Vi bör nog anta att alla personer – inte bara transpersoner – med ”en eller flera psykiatriska diagnoser” har det svårt på arbetsmarknaden.
Men nu kampanjas det för att arbetsgivare måste ta sig ett särskilt ansvar och anställa fler transpersoner – de har blivit en utvald grupp bland alla de grupper som känner sig förfördelade på arbetsmarknaden.

Jag tror förvisso på arbetets mentalt läkande kraft. Gärna hårt fysiskt arbete … ersätt alla piller och terapeutiska samtal med skogshuggning. Men jag har en aning om att det inte är den sortens arbetstillfällen de arbetslösa transpersonerna känner sig uteslutna från.

Lönsamma transaktioner

Men att RFSL och andra nu kampanjar för hur svårt det är på arbetsmarknaden för just transpersoner beror på att det är en intäktsmöjlighet.
Kampanjupplägget ser ut så här:
Sprid uppgiften att transpersoner har svårt att få jobb – och detta enbart på grund av att de är transpersoner.
Förklara att detta beror på att arbetsgivare saknar förståelse för vad ”trans” är.
Börja sälja kurser, seminarier och certifieringar till företag – men även till offentliga institutioner – utbildningar som ska bevisa att du som arbetsgivare samt dina anställda bibringats ”förståelse” för vad det innebär att vara trans.
Det viktiga är förstås inte om det leder till jobb och lön för transpersoner, utan att det leder till garanterat ordentliga arvoden och avgifter till konsulter i transfrågor.

Det finns något mycket absurt i tanken att du eller jag i verklig mening skulle kunna ”förstå” någon som ser sig som en transperson – men det är exakt vad som krävs av oss. Det är en av det moderna samhällets mest skadliga myter. Men lika lite som jag kan förstå vad en cancersjuk genomlider – lika lite kan jag förstå en transpersons verkliga eller inbilla vedermödor.

När det gäller just transpersoner blir det än mer omöjligt eftersom det rör sig om transpersonens upplevelse av det egna könet, en upplevelse som inte bara är skild från verkligheten, utan till och med står i motsättning till den.
Det blir som att kräva att vi alla ska ”förstå” dem som att jorden är platt (men man måste nog säga att de senare faktiskt med matematik, fysik och tolkningar av observationer försöker leda sin uppfattning i bevis – det enda trans-konsulterna är att stappla känslor på varandra.

Flykten från sig själv

Stora grupper har problem med sin ekonomi, sin hälsa, och sitt så kallade ”livspussel” – hur få ihop det där med barn, äktenskap, arbete och boende?
Trots denna oförmåga att strukturera det egna livet väljer obegripligt många människor att istället uttryck sitt stöd och sin omsorg och sin vilja till att förbättra livet för andra. Människor i gemen i dag förstår ju inte ens sig själva – nu väntas de plötsligt ”förstå” transpersoner.
Viljan att hjälpa andra blir en flykt från den egna vardag man inte själv kan hantera. Mycket av ilskan, gapigheten och hysterin som dessa grupper ger uttryck för på möten, demonstrationer och i sociala media är egentligen bara den anrikade frustration som deras egna liv genererar.

Och den glimtvisa oförmågan att hantera det egna livet hanterar medlemmarna av dessa grupper genom att tänka: ”… men jag har inte tid med det, jag måste fokusera på klimatet eller rasismen eller kampen mot transfobin” … eller något annat
Nu är det inte på det viset att det engagemanget tar någon verklig tid – men detta tämligen symboliska engagemang kan också användas för att försvara att man inte tar tag i sig själv: ”Men klimatet då! Men kriget!”

De föräldrar som glatt bejakar att deras 12-åriga barn vill byta kön gör det som (en icke-uttalad) botgöring för sitt dåliga föräldraskap – innerst inne har de sedan tidigare skämts för att de inte ”hunnit med” sitt barn. Nu kan de kompensera barnet genom att bejaka könsbytet.
En bonus blir att de också hyllas av omgivningen för sin ”förståelse”.

Mitt behov av att alla andra ska tycka som jag är synnerligen begränsat.
Än mindre är mitt behov av att alla andra ska tycka om mig.
Och eftersom varje tänkande människa inser att hon aldrig riktigt kommer att komma underfund ens med sig själv – står jag främmande inför tanken på att någon annan skulle kunna ”förstå” mig.

Reducerade människor

Jag är också fullt medveten om att min inställning till hur samhället bör organiseras och styras, eller min hållning när det gäller frågor som liv, död, hälsa, sex, historia, och filosofi innebär att jag tillhör en mycket, mycket liten minoritet i samhället.

Givetvis skapar mina från majoriteten avvikande åsikter problem för mig, och om jag vore arbetssökande skulle nog de flesta arbetsgivare låtsas att min jobbansökan fastnat i spamkorgen.
Men jag skulle aldrig komma på tanken att hävda att det borde genomföras seminarier för att arbetsgivarna ska ”förstå” mig.

Det ligger något kränkande i själva den idéen, den reducerar oss människor från mysterier till något som alla kan ”förstå”.
Det kan verka som att viljan att ”förstå” alla andra människor är ett ett tecken på att man är en god människa.
Kanske det. Jag är inte riktigt säker på det.
Men vad jag är säker på är att det är ett uttryck för att man har en mycket förenklad syn på vad det är att vara ”människa”.

Jag har vid rätt många tillfällen i livet märkt att jag inte riktigt förstår mig på mig själv – och jag är tämligen säker på att jag inte är ensam om den upplevelsen. Och lär vi någonsin i verklig mening känna oss själva? Jag när inte den förhoppningen när det gäller mig själv, och det skulle faktiskt kännas ganska trist om jag förstod allt om mig själv … men visst är det intressant att ständigt ändå försöka förstå sig själv – åtminstone de egna mest grundläggande karaktärsdragen och reflexerna.
Men den intressanta processen genomför den tänkande, arbetande och skapande människan genom sin praktik – genom det hon åstadkommer. Det är i den processen hon kan analysera sig själv.

Jag har inte tillgång till andra människors praktik, hur ska jag då i verklig mening ”förstå” dem?

Det trans-konsulterna vill är att vi ska tycka synd om dem de företräder – och det är något helt annat än att ”förstå”. Uppfattningen om att vi måste ”förstå” är en följd av värdegrundens talgfeta floskel om ”allas lika värde”.

Du vet, och jag vet, att ingen människa lever efter den regeln. Vi värderar andra människor, och sorterar in dem i olika fack med ett fastställt värde som utgår från hur viktiga de är för oss.
Och det är dem vi värderar högt vi självklart bör prioritera på alla områden – och det klarar många uppenbarligen inte av i dag; att upprätta starka band till sina närmaste, eller bygga varaktiga vänskaper.

Att följa värdegrundens princip innebär därför att man än mer försvagar sig själv som människa och bidrar till samhällets allt snabbare sönderfall.
Men det kanske är det som är meningen.

Låt Riksteatern ta över spektaklet

I DN förklarar Anna Hedenmo att hon numera finner svensk politik motbjudande eftersom alla politiker bara bråkar med varandra. Ett ljus i mörkret menar hon är att Carl Bildt berömt Jonas Sjöstedt för dennes kampanj i EU-valet.
Men att en moderat berömmer en vänsterpartist visar inte för oss hur politiker bör vara – det visar bara att angreppen från talarstolarna inte är allvarligt menade, det är illa utförd skådespelarkonst.
Det skulle bli mer underhållande om riksdagen, valen, och partierna underställdes Riksteatern.
En som sedan länge genomskådat den buskis som spelas i riksdagen är Lob.
Hans brutalt bildade burleska bok Excelsior beställer du här.

Boris Benulic