Jag antar att det är mycket möjligt att du inte känner till ”Frihetspennan” – det är ett pris som årligen delas ut av Stiftelsen Torgny Segerstedts Minne. Om du skulle titta på listan över tidigare pristagare är det rätt troligt att du skulle gissa att det var ett skönlitterärt pris som delas ut till fantasy-författare.
Ett fullt rimligt antagande eftersom man bland tidigare pristagare återfinner Gellert Tamas och Cecilia Uddén. Bådas har ju skapat världar befolkade av fiktiva figurer; i Tamas fall apatiska barn, i Uddéns fall grönsakshandlare, taxichaufförer och tobakister i vars munnar hon lägger sina egna ord.
Känslan av pris till årets bästa fantasyförfattare förstärks av att det också delats ut till Göran Greider och Stina Oscarsson.

I år går priset till Jan Scherman. Men när jag läser motiveringen inser jag att den Scherman jag tänker på måste ha en namne … för så här står det:

”2025 års Frihetspenna går till journalisten Jan Scherman, för hans enträgna och betydelsefulla kamp för demokrati och klassiska journalistiska ideal.”

Jan Scherman har under sin karriär som publicist alltid varit en förkämpe för klassiska journalistiska ideal: saklighet, integritet och ansvarsutkrävande.”

Men så ser jag pressmeddelandets bild av pristagaren, och minsann är det inte den Jan Scherman jag känner till … men figuren som fått priset har ju inget att göra med den Jan Scherman som existerar.

Har juryn låtit sig inspireras av tidigare pristagare, och liksom de tidigare pristagarna omvandlat verkligheten till fantasy så har juryn omvandlat Scherman till en förkämpe för ”klassiska journalistiska ideal”?

Jan Scherman var länge en av Bonniers torpeder i det svenska medielandskapet.
Han brukar i intervjuer påpeka att han har ”nära till sina känslor”, vilket ska uttolkas som att han får tårblänk i ögonen och ser ledsen ut om han kritiseras eller får mothugg. Det är då han börjar med darrande röst börjar tala om mediernas vikt för demokratin.
Om det inte hjälper får han utbrott. Men bara om det är underlydande som ifrågasätter hans beslut, om Schermans överordnade gör det övergår han till intriger, örontasslande och trappsringande (… något som inte fungerade, för som Carl-Johan Bonnier konstaterade är Scherman benägen till överdrifter och till att inleda personliga vendettor).

Metoden att se bekymrad och ledsen ut använde Scherman under sina tio år som VD för TV4, då han såg till att de idiotiserande lekprogrammen bredde ut sig på bekostnad av försöken till undersökande journalistik och nyhetsförmedling. Den som ser ledsen och bekymrad ut när han argumenterar kan ju få en del att tro att han verkligen med sorg trycker undan nyheter och satsar på Fångarna på fortet, Labyrint och Idol. Då vill man ju inte göra stackars Jan än mer ledsen.

Parallellt med detta for Scherman runt i Norden och försökte köpa andra tv-bolag för Bonniers räkning, men det där med att ha nära till känslorna är ingen fördel i förhandlingar … så alla affärer gick i stöpet. Scherman skyllde på en person i Bonnier-familjen, och sökte stöd hos andra i den klanen … det uteblev … blod är tjockare än vatten och plötsligt såg Bonniers på något som släpats in av katten. Så Scherman gick till Schibsted i några år och när den sejouren var över började han ägna sig åt att försvara ”public service” … alltså Svt och SR som nödvändiga för demokratin.

VI står alltså inför en person som under de senaste 25 åren vigt sitt liv åt att tjäna Bonniers och därefter Schibsted i deras försök att dominera mediemarknaden. Visst kritiserade Scherman Bonniers när han gick därifrån … för att Bonniers varit för veka och inte köpt mer och lagt mer av marknaden under sig. Som om inte Bonniers redan ägde i stort sett varenda tidning i Sverige …och genom hårda rationaliseringar stympat regionala och lokala tidningar så att de nu hankar sig fram som krigsinvalider i medielandskapet. Vilket de ju också är, de knappt överlevande efter Bonniers offensiv mot en levande tidningskultur.

Om denne mediemogulernas lydiga dräng, säger stiftelsens ordförande Anna Skarhed:
”Jan Scherman är en uppfordrande förebild för journalister, debattörer och alla oss som oroas av hoten mot demokratin. Han försvarar tydligt och envist de grundläggande demokratiska värden som i dag ifrågasätts och urholkas.”

Mediemagnaterna måste se det som den slutgiltiga kapitulationen från dem som verkar i mediernas rike; att en av deras drängar som arbetat hårt för att kuva journalister och göra dem till undersåtar också får en ”Frihetspenna” som tack.
Med den kan han ju gå runt på alla landets redaktioner och skriva ”hjon” i pannan på de anställda.