Dagens nyhetsbrev: Jag tillhör inte den grupp som dagligen tänker på antikens Rom. I dag tar den första texten dock sin utgångspunkt i ett mindre lyckat försök att reglera gladiatormarknaden i Rom.
Och i de övriga texterna diskuterar vi vilka religioner vi bör förbjuda i religionsfrihetens namn, samt Polen, styggelsen stora städer … och så blir det påminnelse om FBI:s allmänna opålitlighet.

Girighet & gladiatorer

År 177 e.Kr genomdrev Marcus Aurelius en lag som stadgade ett pristak för gladiatorer. Priserna för en bra gladiator hade stigit kraftigt, bara de rikaste arrangörerna hade råd att anordna gladiatorspel vilket innebar att ute i provinserna sjönk kvaliteten på gladiatorerna. Arrangörerna där hade inte råd att betala vad som krävdes för att de skulle få de prima exemplaren. Följaktligen minskade också publikens intresse snabbt.
Det gällde för att styrande att kunna erbjuda bröd och skådespel överallt i riket, och därför infördes pristaket.

Resultatet blev förstås att färre av dem som drev gladiatorskolor tyckte det var värt att lägga ner de pengar som behövdes för att träna upp en bra gladiator – och tillgången minskade därför på gladiatorer … bra såväl som dåliga.
Det verkar som om Marcus Aurelius hade förutsett risken för en sådan utveckling – så den lag han införde innebar också att arrangörer av gladiatorspel och ägare till gladiatorskolor fick rätten att av staten inhandla fångar som dömts till döden. Pristaket var således tänkt att både garantera att man hade råd att ordna gladiatorspel i hela riket, samtidigt som det skulle ge staten en extra inkomst genom försäljningen av fångar.
Problemet visade sig dock vara att det inte var någon större kvalitet på utbudet av dödsdömda fångar.

Men som vanligt hittade marknaden alltid ett sätt att kringgå – och rentav utnyttja – de statliga regleringarna. Man kunde bli dömd till döden om man vägrade offra till de romerska gudarna. De mest företagsamma entreprenörerna bland dem som arrangerade gladiatorspel började alltså ange personer de bedömde kunna göra bra ifrån sig på arenan. De anklagades – med rätt eller orätt – för att vara kristna och för att strunta i det påbjudna offrandet och dyrkandet av åtminstone någon av alla de gudar som fanns att tillgå. Resultat: de hamnade i en fängelsehåla där de kunde inhandlas.
Det innebar alltså vissa risker att vara välbyggd, och kraftfull i Rom under slutet av det andra århundradet.
Av detta kan vi lära oss att pristak aldrig fungerar, och att försöken att få marknaden att fungera ofta kommer att drabba oskyldiga.

Pålitliga polacker & respektabla prostituerade

I svenska medier pågick i åratal en kampanj mot Polen. Partiet Lag och Rättvisa ansågs utgöra ett hot mot demokratin, och sades ägna sig åt utrensningar av oppositionella inom kultur, media och rättsväsende.
Numera är svenska ledarskribenter och politiker lättade; alliansen av EU- och USA-vänliga partier segrade, och därmed anses Polens demokrati vara säkrad.

Att svenska politiker och ledarskribenter uttalar sig om situationen i Polen är rätt underligt. De vet ju uppenbarligen ingenting om Polens historia och kultur. Kanske anser de på DN och i riksdagen att de har rätt att uttala sig eftersom de någon gång anlitat en polsk hantverkare eller hemhjälp – eller varit på konferens i Sopot.
I dagarna deltog jag i podden På gamla och nya stigar för att diskutera polsk litteratur och historia (Lyssna här).

Det blev ett givande samtal. Jag behandlade författare som Zbigniew Herbert, Jerzy Andrzejewski och Stanislaw Lem och vad deras skapande visar om polsk kultur – och vad vi kan lära oss av deras verk i dag i Sverige.
I något nyhetsbrev framöver kommer jag att behandla kulturkriget i Polen … som har en lång historia. Då kan det också bli läge att påpeka hur förunderligt rå tonen är på andra sidan Östersjön … som den gången Czeslaw Milosz kallade Andrzejewski en ”respektabel hora”.

Burkabönor & böneförbud

Förra helgen tillbringande jag i Göteborg, och inte ens de gamla pilsnerhaken var sig lika. De befolkas numera av spädlemmade män med många tatueringar och stora skägg samt kvinnor som var lite grövre än männen, dock skäggfria, fast också ordentligt tatuerade.
Hamnsjåarna hade ersatts av hipsters.
Utanför Hagabiografen satt ett gäng väldigt överåriga hippies på gräsmattan, de spelade gitarr, sjöng och rökte på. Kändes väldigt mycket 70-tal. Kunde det rentav vara så att de avlönades av kommunen för att glädja turister som aldrig varit i staden – men som lyssnat på Nationalteatern?
Under helgen pågick också veteran-VM i friidrott i staden. En 100-årig indier kastade sex meter i spjut. De jag hörde diskutera prestationen uttalade alltid sin beundran. Själv höll jag tyst eftersom jag inte riktigt förstod hur man kunde undvika att kasta längre, oavsett hur gammal man är.
Men det var inte det enda exemplet på personer som sade saker utan att fundera på vad de egentligen sade.

Under en middag tvingades jag diskutera mångkultur, och hur begreppet förändrat verkligheten i Göteborg … och Malmö. En av deltagarna lovprisade vad mångkulturen inneburit för just Malmös utveckling – och jag bad honom därför ge mig några konkreta exempel på vilka kulturella gåvor islam genom sin dagligen växande närvaro i staden skänkt dess ursprungliga befolkning.
Han kunde komma på två exempel; dels en utställning på Malmö museum där unga muslimska kvinnor från Tillskärarakademin förevisat hur modernt och samtidigt ”modest” det kunde vara att linda in kvinnor i några meter tyg. Utställningen betitlades ”Modest fashion”, möjligen kunde ”Mumified fashion” var ett lämpligare namn.
Det andra exemplet var en utställning av en kvinnlig fotograf som i alla sammanhang stolt deklarerade att hon var stolt muslim och tog varje chans att försvara rätten för kvinnor att bära hijab, niqab, eller burka … jag gissar att hon också om så behövs skulle se det som en kvinnlig rättighet, för att inte säga förmån, att bli stenad.

Jag försökte få min meningsmotståndare att ta reson genom en uppräkning av alla de problem som kan härledas till den stora muslimska populationen i Malmö. Även om jag en mycket gladlynt dag skulle gå med på att hans exempel var bra (men så gladlynt jag jag inte föreställa mig själv) så väger det inte upp problemen. Därför menade jag att utövande av islam bör förbjudas i Sverige.
Min motståndare tyckte se sig en öppning, lade ned sina bestick, och sade triumferande: ”Religionsfrihet! Vi har faktiskt alltid haft religionsfrihet i Sverige!”.
Därmed trodde han att diskussionen var över. Och han är inte ensam om att använda ”religionsfrihet” som ett argument, som om det var någons slags odiskutabel och för evigt given rättighet.
Religionsfriheten i Västeuropa växer historiskt sett fram genom insikten i olika statsbildningar om att blodiga uppgörelser mellan olika kristna riktningar om vem som har rätt och vem som ska ha den politiska makten hotade den egna statens existens. Därför tilläts man i västeuropeiska länder efterhand att fritt utöva sin tro oberoende om man var lutheran, ortodox, katolik, eller kalvinist. Man bör notera att i Sverige upphävdes inte konventikelplakatet förrän 1860.

Måttet av obegriplighet i min meningsmotståndares ord om att ”Vi har faktiskt alltid haft religionsfrihet i Sverige” blir möjligt att ana man granskar detta ”vi”. Det som den folkligt förankrade frikyrkorörelsen till slut tillkämpade sig var rättigheten att bilda församlingar där Bibeln tolkades på ett annat sätt än den gjordes av statskyrkans präster – och segern blev möjlig genom att frikyrkorna inte uppfattades som ett hot mot nationen.
Det är var frihet som uppstod under vissa givna historiska förutsättningar.
Varför skulle denna rättighet också gälla islam; en religion som definitivt innebär ett hot mot den nation (vars styresmän en gång införde religionsfriheten)?
Den ”allmänna religionsfrihet” som tidigare förordnats i Sverige 1779 innebar enbart att katoliker och judar fick invandra till Sverige utan att behöva konvertera till kristendomen – och deras aktiviteter, liksom deras utövande av den egna tron var strikt reglerad.
När överheten i dag talar om ”religionsfrihet” innebär det att de överger den tidigare rådande principen för religionsfrihet (som något som utgår från det egna folkets behov) och som istället utgår från en rättighet som anses gälla överallt och alltid, helt skilt från den faktiska verkligheten (och historien).

I Sveriges fall innebär det nu att överheten tillåter och uppmuntrar islams expansion – och därmed stärks en religion för vilken allmän religionsfrihet är ett totalt främmande begrepp. Vilka andra religiösa riktningar som accepteras i muslimska länder beror på den faktiska situationen – och en stark ställning för islam och den egna gruppen är det avgörande.
Det finns såldes inte en religionsfrihet – det finns två. Den ena är den som historiskt och organiskt växte fram i Sverige och som stärkte landet. Den andra är den som nu lanseras och som innebär en försvagning av det som är Sverige.
Därför bör islams utövande förbjudas.

Städer? Ju större desto sämre!

Min avoghet mot stora städer är känd för QLN:s läsare (undantag gör jag möjligen för Marseille). Min aversion mot stora städer minskades inte när ”forskare” började plädera för att stora städer är bra för ”hållbarheten”.
I veckan utvecklade jag mina tankar i ämnet i Epoch Times.

Kremerad krypskytt

Det kommer inte finnas tillfälle för en utomstående aktör att undersöka Thomas Matthew Crooks lik. Det överlämnades nämligen till familjen tio dagar efter mordförsöket på Donald Trump. Sedan följde kremering och resten är historia.
Clay Higgins är republikan och kongressledamot. Han var den som begärde ut information från FBI om Crooks kvarlevor. Han fick veta att den federala polisen överlåtit dem till familjen. Tillsammans med demokrater skrev han en rapport om säkerhetsmisstagen runt mordförsöket 13 juli.
Ingen visste om att Crooks kremerats förrän femte augusti, enligt den lokala polischefen i Butler County i Pennsylvania. FBI:s agerande satte effektivt punkt för någon form av uppföljande granskning, enligt Higgins.

Utan lik kan man inte se om obduktionsrapporten stämmer. Visserligen finns bilder och annat, men helt säkra kan man inte vara. Dessutom städade FBI bort all form av biologiska bevis på brottsplatsen, vilket är extraordinärt, enligt Higgins.
Trump blev inte mördad, som John F. Kennedy och Olof Palme. Men ett mordförsök mot en presidentkandidat och tillika före detta president, är något utöver det vanliga. I USA finns dessutom en ganska stark tradition av ifrågasättande gällande mordet på JFK. Den första statliga utredningen, Warrenkommissionen, blev kraftigt ifrågasatt. Det har skrivits hundratals böcker om mordet. En stor del betvivlar att Lee Harvey Oswald var mördaren, motiv, tillvägagångssätt.

Ännu har vi inte fått någon officiell rapport som täcker in allt som hände 13 juli. Man vill till exempel veta betydligt mer om Crooks. Vem var han egentligen? FBI har sett till att en möjlighet för mer information för alltid förblir stängd för framtida utredningar.

Boris Benulic