När jag skriver dagbok känner jag mig numera ofta som en av häxorna i Macbeth. Om någon i överheten fick för sig att läsa mina noteringar om de styrandes göranden och låtanden skulle de se det som en uppmaning till att fortsätta sin kamp för att behålla makten, ungefär som Macbeth. 

Men vad annat är att vänta. Kan de inte läsa verkligheten, kan de nog heller inte uttolka spådomarna i mina dagboksanteckningar.

Gener och generationer: Vi är nog alla överens om att det är segraren som skriver historien … och att det då är ett stort mått av ljugande tar sin början‚ eftersom förlorarna alltid framställs som onda och ointelligenta.

Segraren däremot beskrivs bärare – i alla avseenden – av en högre kultur.

Men ska vi då inte bli misstänksamma mot att mänsklighetens historia alltid framställs som en berättelse om framsteg? De enda som i dag verkligen menar vad de säger när de hävdar denna idé är nyliberaler och övervintrade hegelianer, och de som ingår i dessa grupperingar kan ju rimligen inte vara skapelsens krona.

Och bör vi inte därför börja fundera på om homo sapiens utträngande av neandertalarna verkligen var något slags steg framåt … eller antar vi det bara för att vi intalats att historien måste ”röra” sig framåt och ”uppåt”?

Visst, möjligen var det dock ändå ett steg framåt … men kanske då på alldeles fel väg.

”Vi ser aldrig någonting komma…”: Rätt intressant att lyssna på intervju med en ekonom i P1 som ska avge en åsikt om Trump-tullarna.

Intervjuaren undrar försynt: ”Men Trump har ju väldigt länge talat om att han ska höja tullarna”.

Då förklarar ekonomen att ”ingen trodde att han verkligen menade det” eller ”skulle göra det så snabbt”.

Av detta kan vi lära oss två saker.

”Vi såg det inte komma” är inte alltid en lögnaktig undanflykt. En del är faktiskt så trögtänkta att de inte kan läsa skriften på väggen … även om den är ristad i eldskrift.

Det är en del av verkligheten att politiker aldrig gör det som de lovar att göra om de blir valda. Därför blir folk nu så chockade när en politiker verkligen gör det han lovat att göra. Det är ju mycket möjligt att många röstade på Trump att han inte hade för avsikt att göra det han nu gör.

Trump i sig är alltså inte något huvudsakligt problem – problemet är alla dessa människomassor överallt i västvärlden som i ett sekel vandrat i valurnorna … och röstat fast de egentligen inte innerst inne trott på att den de röstar på menar det han eller hon säger.

MP kräver nya namn: (Det har länge varit ovanligt tyst från representanterna för riksdagens ”gröna” parti. Jag känner en viss oro – kan det vara så att de i tysthet planerar nya märkliga utspel. Kanske något åt det här hållet.)

Miljöpartiets språkrör Daniel Helldén kräver att Stockholms stad omgående byter namn på vissa platser i Stockholm eftersom de nuvarande namnen riskerar att betraktas som ett stöd för Trumps politik.

Platserna är Skanstull, Danvikstull, Hornstull, Norrtull och Roslagstull.

”Tullar är alltid fel … numera”, förklarar Helldén.

För att minimera missförstånd i samband med namnbytet föreslår Helldén att de nya namnen formuleras i en anda av radikal kroppspositivism och därför blir:

Skanshull, Danvikshull, Hornshull, Norrhull och Roslagshull.

Svt vill att du ska glömma terrorns offer: I går avtäcktes ett konstverk till minne över dem som mördades på Drottninggatan av terroristen Akilov.

Konstverket är en mycket stor filt i brons.

Svt:s konstkritiker Anders Jansson är mycket nöjd och berömmer filten eftersom man inte riktigt vet vad den vill säga:

”Samtidigt som man kommer kunna gå förbi utan att behöva veta varför det finns just här.Även det är ett mått på kvalitet.”

Är han riktigt frisk i huvudet? 

Varför ska inte alla som går förbi påminnas eller upplysas om vilket hot islams terror utgör?

Konstverket ska ju hedra minnet av de döda. Hur hedras det minnet om den som går förbi bara tänker: 

”Jaha, se där … där hänger det en stor metallfilt”.

Uppenbart är att Svt vill att vi ska glömma offren … det förvånar mig att de inte löper linan linan ut och föreslår byggandet av en minaret på Sergels torg från vilken det konstant kan skrikas ut att Allah är stor.

Världen enligt DN: Lyckligt liv? Lev i kollektiv! Vill du vara glamorös? Satsa på att bli polyamorös!: Visst … Peter Wolodarski växte upp i en familj som uppenbarligen inte var en helt optimal miljö för en i alla avseenden skör pojke. Jag misstänker att det ligger bakom att DN:s ständiga hets mot heterosexuella livslånga äktenskap.

”Ständig hets”? Överdriver jag?

Faktiskt inte.

I dag presenteras tre äldre kvinnor som efter skilsmässor och utflugna barn valt att leva i kollektiv.

Det framställs som den stora lösningen på den ensamhet som präglar många människors liv i det moderna samhället … och i synnerhet Sverige av i dag.

Nej, jag har inga synpunkter som helst på de tre kvinnornas val. Vad vet väl jag om bakgrunden, och det är inte så att jag anser att människor ska leva i livslånga förhållanden som gör dem olyckliga (bara de förstår vad det egentligen är som gör dem olyckliga).

Det jag vänder mig mot är DN:s ständiga kampanj mot det heterosexuella långvariga parförhållandet … alltså äktenskapet.

De senaste åren har jag kunnat läsa framställningar om hur paradisisk tillvaron är för människor som valt att leva ensamma, det har varit heterosexuella män och kvinnor, men framförallt har det har varit bögar, queerpersoner och polyamorösa – just den sistnämnda gruppen verkar tidningen måna om. Tiotalet artiklar de senaste åren. Vem minns inte rubriker som ”När jag insåg att jag var poly blev jag lyckligare” eller ”Sparekonomens bästa tips till polyamorösa”.

DN är definitivt inte en publikation där man kan får möta ett djuplodande reportage om en man och en kvinna som trots problem av alla de slag valt att tillsammans övervinna dem … under årtionden. Vi kan i DN aldrig läsa stort uppslagna exempel på total kärlek, snarare manualer för hur vi ska dra oss fram i tillvaron utan den.

DN:s linje mot det äktenskapet är uttalat fientligt, när tvåsamheten skildras är det alltid som en nedbrytande miljö. Av jord är kommen, jord ska du åter varda och däremellan ska du malas ner till stoft i en långvarig parbildning … se där DN:s budskap.

Kvinnokollektivet som presenteras i dagens artikel har ett stort gemensamt intresse:

”Något som har en rutin är dock kollektivets serietittande – som är en av deras favoritaktiviteter att göra tillsammans. På vardagsrumsbordet ligger en bok där rumskompisarna bockar av hur långt de hunnit i en serie så att de andra kan se ikapp innan det är dags för gemensamt tittande.

Kollektivet har redan gått igenom två likadana böcker med färdigtittade serier.”

Se där den sköna nya världen. Guldkanten på tillvaron är att kollektivet gör att du slipper invänta döden i ensamhet … och under tiden kan ni titta på Netflix tillsammans.

(Illustrationen är förstås från Roman Polanskis filmatisering av ”Macbeth”, och inledningsscenerna där Macbeth möter de tre häxorna.)

Boris Benulic