Här gör QLN ett kort uppehåll och den dagliga rapporteringen från Rapallo återupptas på lördag kväll – detta emedan jag ska befinna mig på en dykbåt i två dagar.
Under juli kommer det som sagt att experimenteras en hel del med hur ofta QLN utkommer. Det enda du kan vara säker på är att du inte kommer att få färre nyhetsbrev än tidigare.
Återstår i den serien gör berättelserna från Rapallo och frågorna om hur Pounds och Yeats kärleksliv kom att påverka att de blev svart- respektive blåskjorta … och en jämförelse med nutida förlopp i den svenska kulturvärlden.
Och så återstår förstås de där fredsavtalen att diskutera – de som visar på ett annat sätt att hantera konflikter än det vi ser i kriget i Ukraina.

Rapallo, dag 4: Kan jag också få bli kung?

Kalvkotletter som tillsammans basilika, vitlök och de grönsaker som finns tlllgängliga snörs in i en grismage och ugnsbakas är ligurisk festmat.
Först tyckte jag att det lät som ett primitivt sätt att behandla en kalvkotlett, men det var himmelsk spis värdig en furste.
Under sin tid i Rapallo utnämnde sig Ezra Pound till kung av Rapallo – och han förväntade sig under sina kontakter med lokalbefolkningen att de skulle visa honom vad han ansåg vara vederbörlig vördnad.
Samtida vittnesmål ger bilden av att Rapalloborna följde hans önskningar. Jag kan tänka mig att det berodde på att de betraktade Pound som lite smårubbad, och eftersom italienare alltid haft vad vi nu skulle kalla en ”inkluderande” hållning till de mentalsjuka så höll de god min … vi talar ju om ett land där man i Trieste under en period ansåg det vara god terapi och själsligt läkande för de sinnesjuka att överta ansvaret för driften av hotell och livsmedelsbutiker.

När Ezra Pound senare – efter andra världskriget – officiellt förklaras vara galen av en domstol, och blir inlåst på ett mentalsjukhus, brukar det betraktas som ett utslag av att USA:s regering inte ville ha internationell uppståndelse över att ha ställt en framstående poet inför rätta för landsförräderi, vilket han bevisligen gjort sig skyldig till – till exempel genom sina propagandasändningar där han i radio hyllade Mussolini och Hitler, samtidigt som han vill se Roosevelt hängd.
Livstids fängelse eller dödstraff hade inte varit ett oväntat utslag i en sådan rättegång.

Men nu blev det dårhuset istället.
Men frågan är om Pound verkligen var galen?
Var det inte bara så att omvärlden ändrat inställning till vad som var att betrakta som galenskap.
När Pound inleder sin diktcykel Cantos är syftet att bearbeta antikens och renässansens myter på ett sådant sätt att människor blir upplysta, och förstår sig själva och sin roll i historien. Allteftersom diktcykeln rörde sig framåt i tiden infogade Pound idéer om den vita rasens överlägsenhet, andra rasers oduglighet och judarnas farlighet – de låg bakom allt ont som skedde i världen.

Men när Pound lägger ut texten om detta är han inte isolerad i sin samtid, ingen av dessa idéer var att betrakta som udda och avvikande under 1920- och 1930-talet. Uppfattningarna återfanns i alla sociala skikt och från vänster till höger.
Vi ser en fascinerande omsvängning – under 1800-talet och i början av det följande seklet fokuserade många inom medicin, psykologi, antropologi … och förstås inom politiken … på vad som beskrevs som de icke-vita rasernas irrationalitet, och oförmåga att skilja på gott och ont.
Efter andra världskriget blir det istället de som deklarerar den vita rasens överlägsenhet som betecknas som galna, irrationella och oförmögna att skilja på gott och ont.
Någon part är liksom alltid sinnessjuk.

Vi ser i vår nutid ännu ett skifte ske, till exempel i samband med den nyligen antagna lagstiftningen i Sverige som gör det till ett brott att ifrågasätta förintelsen. Nu betecknas sådant beteende inte längre som en följd av mentalsjukdom utan istället som ett utslag av ett fungerande men ondskefullt intellekt. Den förändringen har kommit smygande, och nynazister som länge i populärkulturen skildrades som vrickade vrak, har nu i mediernas samtida rapportering fått anta skepnaden av ett våldsamt och reellt hot mot västerlandet.
Samtidigt förflyttas sätts stämpeln ”galen” istället på dem som genomför islamistiska terrordåd i Europa – de betraktas aldrig som varande vid sina sinnens fulla bruk, och agerande i enlighet med sin tro och ideologi.

Men … tillbaka till Pound … beskrivningen av honom såsom inte varande vid sina sinnens fulla bruk gjorde det möjligt för hans tidigare vänner i den litterära världen att upprätthålla banden och vänskapen med Proust, och han kunde fortfarande läsas, och ges ut i nyutgåvor. Det hela byggde på den gamla vanliga föreställningen att ”det vet man väl att stora konstnärer ofta är – eller blir – lite galna”. Pounds fascism blev ett bevis på hans galenskap, och galenskapen ett bevis på hans storhet som poet.
Även detta är en situation som aldrig skulle kunna uppstå i dagens samhälle.

Det var alltså som ett led i sina försök att skapa en allomfattande mytologi som kunde få vita människor att inse sin bestämning som Pound skrev Cantos, och en av alla dessa myter var den om kvinnan som luras att äta sin älskades hjärtas – en myt som alltså skapade diskussioner mellan Pound, Yeats och Aldington (se mer om själva myten i QLN 3 juli).

I diskussionerna om myternas betydelse var Pound och Yeats ense om att myter var viktiga för att få massorna att följa en stark ledare.
Men Yeats beundrade inte Mussolini – vilket Pound gjorde. Yeats ansåg att den mytologi som katolicismen erbjöd var mer än tillräcklig, medan Pound lade vida större vikt vid äldre myter, det var hedningarnas och antikens myter som skulle leda människor vidare – kristendomen var för honom inte bara för undfallande, utan till och med en del av problemet.

Författaren Richard Aldington som deltog i diskussionerna, och som också var plågad av att han var den ende av de tre som deltagit i slakten i skyttegravarna under första världskriget vände sig mot både Pound och Yeats.
Han ansåg inte att det gällde att skapa en slags kanon av upplyftande myter, det gällde att göra upp med i princip alla myter. Han vägrade gå med på att första världskriget skulle inneburit en slags stor vändpunkt, då allt gammalt och gott gick i graven – han hävdade i diskussionerna och i sina egna texter att kriget bara var en följd av en sjuka som sedan mycket, mycket länge ätit sig in i människorna.

När Aldington till slut levererar sin egen nyskrivna version av det uppätna hjärtat förstår man vad han menade.
För Aldington var det nödvändigt att människan var villig att omfamna det tragiska, att alla kan inte bli lyckliga, inte ens de som är värda det. Aldington talade om omöjligheten i att verklig mening försöka älska många, och om det är omöjligt att vinna eller behålla den kärleken då var döden ett möjligt val – det val som hustrun som hoppar ut genom fönstret gör.

Eller så går man i kloster (i mer bildlig mening) deklarerade Aldington, och hånade Pounds och Yeats idéer om att i brist på verklig kärlek kunde sex lite hursomhelst fungera som ersättning – även ett engångsligg gjorde att man kunde komma närmare en känsla för eviga andliga värden.

Yeats bakade in ätandet av ett hjärta i sin hyllningsdikt till den döde irländske nationalistledaren Parnell. I sig välfunnet eftersom denne förlorade sin position när det avslöjades att han haft en långvarig relation med en kampkamrats hustru. Men Yeats använder myten bara som en referens som bidrar till att ge Parnell heroiska dimensioner – Yeats drar inga slutsatser om hur man bör vara som människa på grundval av myten om hjärtätandet.
Det gjorde alltså däremot Aldington.

Eftervärlden må tycka att Pounds och Yeats idéer om hur samhället ska styras av starka män och myter (samt offentlig pryggling i Yeats fall) är råa och stränga.

Men det är ingenting mot strängheten i Aldingtons vision av en värld dömd att till slut gå under om inte människor börjar söka den person som ska få deras eviga kärlek, eller avstå från all form av kärlek.
Ändå finner jag Aldingtons syn mer tilltalande.

Så dödar du myter

Bildning och brutala burleskerier är de effektivaste vapnen för den som vill döda maktens myter.
Det är därför du ska läsa Lobs ”Excelsior”.
Har du redan köpt den? Köpt en till då – för du har väl vänner?
Nähä, inte det.
Men då har du väl fiender?
Köp en till dem!
Många fiender?
Hör av dig så får du mängdrabatt!

Boris Benulic