Efter den första texten om Bob Dylans konsert på Avicii-arena har jag fått osedvanligt många ilskna mail. Enda gången jag fått fler är när jag skrivit något om abortfrågan … då enas alla mot mig, oavsett vad de tycker om aborter.
De som invänder mot min text om Dylan är så lika när det gäller utgångspunkter att jag nästan föreställer mig att ett antal Dylan-män samlats på någon pub i Vasastan för att formulera ett motangrepp, alltmedan de dricker mikrobryggeri-bira.
Det märkliga är att jag i den texten faktiskt inte uttalar mig speciellt mycket om Dylans livsgärning – men det verkar räcka med att man inte i varannan mening betygar Dylan sin vördnad för att man ska betraktas som en fiende till den store barden Bob.
Alla klago-mail innehåller någon variant av nedanstående; påståenden om att jag:
”… inte förstår Dylans stora betydelse, han formade en hel kultur” eller att jag:
”… inte begriper att Dylan skapade något helt nytt”.
Det förklaras inte vilken kultur som avses, så jag antar att den som meddelat mig detta menar någon slags allmänmänsklig kultur … kanske tycker han att Bob Dylan av UNESCO borde förklaras vara ett världsarv?
Man bör väl notera att Svenska Akademien i sin motivering till att Dylan fick Nobels litteraturpris var lite mer försiktiga än mina kritiker. Akademien nöjde sig med att säga att Dylan ”skapat nya poetiska uttryck inom den stora amerikanska sångtraditionen”. Något mer återhållet kan man väl säga.
Den mest märkliga ståndpunkten intas av en person som till mig skriver:
”… du fattar ju ingenting, jag hade inte varit i livet i dag om det inte varit för Bob Dylan. Ärthjärna”.
Det där ”ärthjärna” gör det hela lite pilsnerfilmsaktigt charmigt, det är som att bli utskälld av översten i 91:an Karlsson.
Men … jag vet folk som menar att de kommit ur djupa depressioner och räddats till livet genom att ha börjat med körsång, eller genom att börja springa maraton.
Folk återvinner livslusten av de mest oväntade skäl, och genom aktiviteter som för andra verkar obegripligt tråkiga eller nedbrytande. Det innebär oftast inte att de som återfått livslusten genom körsång eller maratonlöpning deklarerar att det är saliggörande aktiviteter som alla borde utöva.
Men blotta tanken på att den ofta buttre, bittre, och sorgsne Dylan skulle fått någon att välja livet framför döden gör att jag börjar fundera på hur det gick till. Tänkte min kritiker en gång i tiden när han för första gången hörde Dylan att: ”Åh, jag är inte ensam, det finns en till som känner som jag. Då är livet värt att leva”.
Kanske.
Vad vet väl jag med min ärthjärna.
En sak vet jag dock säkert.
Mina kritiker, och rätt många andra, har dåligt minne och överskattar Bob Dylans betydelse för kultur och populärkultur.
Den grupp som Dylan i första hand betytt något för är ett skikt av män bland västerlandets ”baby-boomers”. Dylan kom att prägla denna grupp – och vad vi ser från 2010-talet och framåt är en Dylan-renässans som beror på att den gruppen dominerar de kontrollerande positionerna i kulturlivet.
När de talar om Dylans stora betydelse är det sitt eget inre beroende av Dylan de projicerar på de gångna årtiondenas kulturliv.
Vad de förtränger är att den period då Dylan i verklig mening dominerade scenen … den perioden upphör 1966.
1966 drar sig Dylan tillbaka, en motorcykelolycka blir hans förevändning att fly undan offentligheten och leva eremitliv några månader. Det är än i dag oklart vad som orsakade olyckan, hur den gick till och vilka skador Dylan själv fick – om han alls fick några.
Han har själv varit synnerligen vag om händelsen – trots att den fick stora konsekvenser för hans karriär.
Kanske var allt just bara ett svepskäl, ett sätt att bryta den ständigt tilltagande hetsen, karriären som bara steg mer och mer uppåt; alla talade om Dylan, och själv tryckte han i sig mer och mer amfetamin för att orka. Han behövde dra sig undan.
David Bowie beskrev det som hände 1966 som att plötsligt fanns det inte längre någon ledande figur på musikscenen, ingen ville visa vägen framåt och Bowie tänkte:
”OK Dylan, om inte du vill, så gör jag det”.
Vad än Dylan försöker sig på det kommande årtiondet efter sin ”återkomst” kommer han aldrig riktigt i närheten av den position han hade de fem första intensiva åren.
Musikkritikern Richard Williams – som skrivit Dylanstudien Dylan: A man called Alias talade i slutet av 1990-talet om en situation där ”Dylans nuvarande konstnärliga impotens får människor att fundera” på om denne någonsin verkligen varit viktig … ens i begynnelsen.
Williams var långtifrån ensam om sin bedömning vid den tiden.
Bakom sig hade Dylan ett 1970-tal utan större framgångar hos vare sig publik eller kritiker (åtminstone framgångar i nivå med de första fem åren), men i slutet av årtiondet hade han åtminstone byggt sig en ställning på grund av idogt slit – men så kommer omvändelsen och frälsningen; och hans kristna period gör att han åter försvinner ut ur den stora publikens medvetande … för att inte börja uppmärksammas igen förrän i början på 2000-talet.
Sakta har hans rykte som stilbildare och förnyare därefter återetablerats i offentligheten … dock utan att han återerövrat publiken och det allmänna intresset.
Processen kan bara förstås om man betraktar dem som nu klättrat till positioner i medier, akademin och kulturvärlden; alltså den relativt lilla grupp som verkligen fångades, och förtrollades av Dylan under 1960-talet och därefter höll fast vid honom, de som var medlemmar av Dylan-sekten och på varje fest (inklusive för- och efterfesten) visade sin vördnad för mästaren genom att mer eller mindre bra framföra tolkningar av hans sånger.
Vad vi står inför är inte en skapande person som alltid påverkat musiken – vi står inför en skapad bild av Bob Dylan, och den har skapats av dem som kom att formas av hans tidiga musik, och som också såg hans sånger som verk som uttryckte det de kände och upplevde.
Men står vi närmare en förklaring av själva fenomenet Dylan, av de ständiga metamorfoserna?
Jag tror vi kan närma oss en förklaring om vi slutar tänka oss honom som en skapande förnyare.
Om vi istället betraktar Dylan som en mycket, mycket begåvad och känslig artist som fungerade som en åskledare … eller förresten … kanske något mindre storslaget; Dylan kallade en gång den irländske folkmusikerna Liam Clancy för ”den största balladsångare som någonsin funnits”. Clancy returnerade berömmet med att kalla Dylan ”ett läskpapper”.
Och kanske är det där Dylans storhet låg – 1960-talet var en tid av stor social oro i USA och västerlandet … läskpappret Dylan sög upp allt, och på Rorschach-fläcken på läskpappret kunde vi alla se det vi ville se. Årtiondena därefter blir de politiska frontlinjerna, och den snabba förändringen av samhället i västerlandet för mycket för läskpappret, och i vilket fall har folk ingen lust att tyda det som avtecknar sig där … för att de ska vilja det krävs en vilja att gå en egen väg, och de flesta strävar efter att gå samma väg som andra … sedan kan valet av färdkamrater skifta. Men det sökande momentet hos Dylan, modet till ensamhet, har inte längre ett allmänt tilltal. Man kan också uttrycka det som att den lusten hos massan perverteras till konsumtionsinriktad egoism.
Men vad märkligt få kan se i de första fem årens texter är den återkommande nedrigheten mot de kvinnor han avverkade under de åren ((jag har alltid lutat åt den där teorin om att Dylan övergav det akustiska för det elektriska eftersom han tyckte att det akustiska inte riktigt kunde inrymma hans aggressiva elakhet).
De lyriska angreppen var en spegling av den verklighet kvinnan upplevde. Som Joan Baez beskrev samvaron på hotellrummet under en tid London:
”Han får utbrott, beställer fisk, blir stupfull, spelar sin skiva, ringer hem till Amerika…”
Parallellt med detta finns där den uttalade längtan efter en annan sorts kvinna, lite oklart vilken typ; möjligen närde han en dröm om saftiga blondiner.
Möjligen var den tidige Dylan en prototyp för vår tids ”kanske-man”, den där figuren som inte kan binda sig. Inte vill växa upp. Och som kanske mest av allt är en liten pojke som vill krypa upp i famnen hos en storbarmad kvinna som ger honom kravlös kärlek.
Men … man kan också välja att se Dylans ständiga flykt från den senaste famnen eller egna personan som en obändig vilja att vara fri och obunden. Fri från allt.
Och är det inte just detta som gjorde honom till mer än ett läskpapper under några år (och ett antal senare tillfällen).
Jag finner trots allt något ganska storslaget i detta.
Jag tror dock inte att det är just detta som dagens Dylan-män beundrar.
(Illustrationen är Bob Dylans målning ”Bar room cowboy”.)
Leave a Reply