På väg från flygplatsen till hotellet i Trogir förväntar jag mig en liten utläggning från taxichauffören om tillståndet i landet. Andra länders mer framstående tänkare på områden som historia, sociologi och filosofi sitter hemma och plitar i ensamhet på verk som ska göra dem själva kända och världen bättre. men här i Kroatien kör de taxi, i Slovenien framför de bussar – i Serbien är sådana begåvade individers impulskontroll lite för begränsad för att de ska få tillstånd att framföra taxibilar eller bussar, så de tillbringar all sin tid i baren på hotell Moskva i Belgrad.
Min dalmatinske chaufför vill dock inte uppdatera mig om dagspolitiken i Kroatien, utan när han förstår att jag bor i Sverige vill han diskutera svensk ishockey och SHL.
Mitt intresse för svensk hockey försvann dock ungefär samtidigt som Lill-Strimma Svedberg dog, vilket jag förklarar för min chaufför … som givetvis också visar sig kunna allt om svensk hockeyhistoria och kommer med en lång utläggning om Lill-Strimma, och forna tiders storheter som Stisse Johansson och Virvelvinden från Vuollerim. Dessutom visar sig min chaufför vara expert även på finsk och norsk hockey. Själv visste jag inte ens om att de spelade hockey i Norge.
När jag till slut lyckas bryta in i den svada med vilken han krönikerar nordisk hockey ställer jag förstås den självklara frågan; om man bor i Kroatien, en av världens mest framstående fotbollsnationer … varför bryr man sig om nordisk hockey …när knappt. någon i det egna landet ägnar sig åt den sporten?
”Varför inte?”, blir det förundrade svaret – och sedan börjar han uttrycka sina varma känslor för sitt svenska favoritlag Modo.
Varför är jag på väg till Trogir? Ett skäl är förstås att jag vill dyka i Adriatiska havet, men minst lika beror det på att jag vill besöka den plats i Europa som var det sista fästet för en religion som som ansåg att Gud och Djävulen var lika mäktiga, och att striden om människors själar pågick överallt och i varje givet ögonblick. En märkligt lång period höll den på att konkurrera ut kristendomen.
Det finns de som tror att manikeismen försvann i Europa i och med att kyrkans förföljelser till slut med eld och svärd tagit död på alla anhängare.
I Trogir höll de ut längst.
Sägs det.
Själv tror jag idéerna lever kvar, de har dykt upp mycket synligt då och då genom historien. Tidigt i form av katharer och bogomiler …och i dag i Sverige i form av miljöpartister. När Amanda Lind eller Daniela Helldén talar till oss är det manikeismens urgamla budskap … allt jordiskt är Satans skapelse och ett bländverk, ditt kött och dina lustar är demoniska drifter. Du kan bara bli fri genom att försaka … avstå från allt.
Och vem känner inte i dessa tankar igen miljöpartiets budskap?
Nej, det är inte på det viset att jag tror att manikeismen överlevt genom seklerna i form av underjordiska sällskap … även om jag mött dykinstruktörer utanför Neapel som hävdat att så är fallet, och att det finns vissa platser de själva undviker nattetid längs med kusten. Min förklaring är mer jordbunden; jag lutar mer åt att manikeismens idéer är väldigt användbara för dem som vill gripa makten … eller upprätthålla en rutten samhällsstruktur – det är därför vi ser dessa idéer ta fysisk form om och om igen.
Vi lever också i en tid då människor saknar kunskap om historien, och sociala band … eller släktband som skulle kunna föra gamla insikter och erfarenhet vidare.
Nästan ingen ser längre de långa linjerna i historien …och de som förnuftigt nog protesterar mot galenskaper i dag tror ofta att de befinner sig i strid med ett sentida fenomen som de benämner ”woke” … vilket innebär att deras motstånd mest bara kan ha en uppehållande effekt, men aldrig innebära att man bekämpar de grundläggande vanföreställningarna, och därför kan de inte vinna på ett avgörande sätt.
Vi vet att det inte alltid är säkert att det goda segrar när det drar i fält mot ondskan.
Vad vi däremot vet är givet är att de gånger dumheten drar i fält mot ondskan så vinner ondskan … lätt.
Och de goda i dag kanske inte ska betecknas som “dumma”, däremot okunniga och intellektuellt lata.
Om någon tvivlar på att manikeiska präster i modern tappning sprider sitt budskap kan de lyssna på den medlem av Skardsgård-klanen som nyligen predikade att vi andra måste minska vår konsumtion med 80 procent.
Och miljöpartiet är inte det enda partiet var sprogram skulle kunna infogas i en nutida manikeisk predikosamling.
Alltså måste man gå till rötterna med den tanketradition som om och om igen fört västerlandet in i elände, och om de sista rotskotten från vilka Amanda Lind är en utväxt finns i Trogir är det skäl nog för mig att tillbringa tid här. Det är alltid en rimlig utgångspunkt att idéer är som växter – olika växter trivs bäst i olika jordar och klimat.
Så vad fick manikeismen att överleva i Trogir så oväntat länge?
Förstår jag det förstår jag bättre vad som bör göras i Sverige.
Så de kommande veckorna skriver jag på QLN resebrev från Trogir. De kommer att handla om allt möjligt … det blir förhoppningsvis dagliga brev.