Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 7 augusti 2000 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu

---

Det finns onda bögar — och så finns det goda bögar. Dessutom finns det bögar som är trista och tråkiga — som är ungefär som alla vi andra, alltså. De bögar som är onda är det eftersom de är egoistiska, småskurna och konservativa. De bögar som är goda är det eftersom de är generösa, självuppoffrande och radikala. Bögar är således som folk är mest. Det är därför jag inte riktigt förstår poängen med Stockholm Pride Week.
Varför skulle människors sexuella vanor innebära att de är roligare och häftigare? För det är ju vad som är underför stått i det här arrangemanget. Om ett gäng heterosexuella män som gillar analsex skulle ordna en veckas festival i Tanto med musik, teater, film och mat, så skulle det betraktas som litet fånigt. När homosexuella män ordnar samma sak anses det vara en kulturell begivenhet. Varför?
Nu tänker många: Men han glömmer ju bort att homosexuella är förtryckta. Jo, hejsan! Har bögar sämre lön för att de är bögar? Är de diskriminerade på arbetsmarknaden? Riskerar de fängelse eller böter? Svaret är nej. Givetvis kan enskilda individer som är bögar diskrimineras för att de har en bigott chef eller lever i en korkad omgivning — men som kollektiv är Sveriges bögar i dag inte diskriminerade på grund av sin läggning.

Som grupp betraktat är somaliska flyktingar eller ensamstående, arbetslösa morsor, långt mer förtryckta. Jag har alltid vissa förväntningar på människor som varit utsatta för förtryck, men befriat sig genom att kämpa för sina rättigheter — och det jag förväntar mig är att de som varit förtryckta ska kämpa för andra som fortfarande inte är fria. Den som lidit vill inte att andra ska utsättas för samma elände.
Och Gud ska veta att de homosexuella fått lida. De har under sekler förföljts och pinats — deras blotta existens har varit ett ifrågasättande av den rådande ordningen. Och de som har makten tycker aldrig om att man inte beter sig som alla andra. Därför har bögarna varit farliga.
Det jag saknar hos de homosexuella är ett kollektivt engagemang för jordens förtryckta — att de homosexuella som grupp säger: ”Nu är vi fria; låt oss då slåss för andras frihet.”
En möjlig invändning är att detta kollektiv består av människor med så olika politisk inriktning att gemensamma ståndpunkter är omöjliga. Jag förstår inte riktigt den invändningen, eftersom jag sett moderata bögar gå i samma tåg som anarkistiska bögar. Om de kan förenas i kampen för de egna rättigheterna, varför kan de då inte förenas i kampen för andras rättigheter?

Och därför borde Sveriges homosexuella hålla sig för goda för att ordna en festival för att alla ska tycka om dem bara för att de är så häftiga — och i stället nästa år gå i spetsen för en festival som kämpar mot förtrycket av grupper som fortfarande har en utsatt position.
Vilka skulle vara mer lämpade till ett sådant initiativ än de homosexuella?
De homosexuellas erfarenheter gör dem till jordens salt — för jag är romantisk nog att tro att lidande kan förädla; att den som tvingats se in i världen utifrån till slut inte accepterar att världen inte är till för alla. Så därför förväntar jag mig att Pride-festivalen nästa år ersätts med en festival för de förtrampade i världen, och att alla landets homosexuella går i spetsen i organisationsarbetet.
För det vore ju tragiskt om slutet på århundraden av förtryck bara skulle firas med att man paraderar med håriga mansrumpor i läderstring som vickar i discotakt mot oss från ett lastbilsflak.

Boris Benulic

Kommentar: Frågan om bögars och sexuella minoriteters roll i samhället har förändrats sedan denna kolumn skrevs. Då gällde deras företrädares kamp (även om de aldrig varit i verklig mening representativa) det förtryck som sades råda i Sverige.
I dag sägs också förtryck råda men är nu definierat som bristande förståelse; det räcker inte med — det förvisso rimliga kravet — att du inte ska angripa en medlem av dessa grupper — du ska också förstå varför de är som de är och bejaka det.
Själv finner jag kravet orimligt, inte ens min fantasi och inlevelseförmåga gör det möjligt för mig att förstå en del sexuella minoriteters behov och preferenser. Jag har fullt sjå med att begripa mig på den alldeles vanliga sexualiteten.
Alltså … jag bryr mig helt enkelt inte, det är deras val och deras liv. Vi människor kommer alltid att vara mysterier för varandra, till och med för oss själva. Det är det som gör tillvaron intressant.
Det finns paradoxalt nog något kalvinistiskt i den nutida hbtq-rörelsens program och aktiviteter — allt ska vara genomlyst och öppet, inget privat och dolt.