Det är en mycket elegant ironisk gest Lasse Diding gör när han i år ser till att Lenin-priset tillfaller Dr Or Feiler.
Diding har betraktat det svenska politiska landskapet och upptäckt att mycket till leninism står inte att finna; tunnan är så skrapad i botten att botten gått ur den.
Så vad göra?
Återstår bara den ironiska gesten, och när den beläste Diding suttit där i kvällningen, bekymrat, men belåtet, puffande på en cigarr, kanske en Bolivar Belicosos Finos alltmedan han betraktar solnedgången över Varbergs fästning … och han börjat tänka på Aldous Huxleys “Du sköna nya värld” … och …

Jag tar mig här friheten att återskapa kamrat Didings inre monolog från detta tillfälle, den stund då han bestämde sig för att Feiler skulle få priset:

“Men va i helvete ska jag ta mig till?
Slagrörd! Den svenska vänstern är slagrörd, gnällig och de mest synliga skribenterna är kvinnor som numera mest skriver om hur jobbigt det är att bli gammal för att de då får ligga mycket mindre … Åsa, Nina, Kajsa, ja, Magda förstås också, men hon gnölar väl mest för att hon har ont i nacken, inte över att hon blivit för rynkig.

Man skulle ju ge priset till den där Allard, han är både leninist och stalinist, och verkar handlingskraftig, men … nej, det går inte … han vill ju köra ut araberna och får han priset kommer inte rullatorbrigaderna från Södermalm och Vasastan i Stockholm ner på prisutdelningen och då blir det ingen beläggning på hotell Havanna och hotell Gästis. Knepigt.

Fan, det har blivit som i den där sköna nya världen som Huxley skrev om . Och vänstern fattar det inte … kanske för att de trivs i den? De är som Lenina Crowne i “Du sköna, nya värld” – en “Beta-plus”, inte alldeles obegåvad, men inte tillräckligt intelligent för att få tillhöra den styrande kasten.

Lenina är ett redskap, det är därför hon är vaccinationstekniker och injicerar mänskliga embryon på löpande band för att förbereda dem för vuxenlivet. Och så lever Lenina enligt mantrat “alla tillhör alla andra”, det där mantrat som de som lever i den sköna, nya världen hjärntvättats med sedan barnsben, även i sömnen … idéen om att alla tillhör alla och att man ska ha sex med vem som helst när som helst för att bryta sönder alla familjeband och vänskaper, och när allt blir för ohanterligt finns alltid soma, den obligatoriska drogen som försänker alla i ett tillstånd av euforisk lycka.

Jag borde ta och läsa om den där boken, den där scenen där Lenina dansar är fantastisk … orkestern med sjutton saxofoner, eller var det sexton? Och kallades de inte sexofoner förresten … ? Vänta … Lenina … saxofoner … rullatorbrigaderna från Södermalm … varför tänkte jag inte på det? Dror Feiler!

Han är den perfekta pristagaren om man vill väcka den svenska vänstern. När de ser Feiler lunka ram och ta emot priset för att sedan börja orera obegripligt i trekvart och så avrunda med ett tondövt saxofonsolo som skulle få Schönberg att börja gråta …. då kommer publiken att tänka typ: “Hur hamnade vi här? Ska det där föreställa en Leninpristagare!?!?! Vi måste börja om från början! Vad bör göras?”
….

Här avbröt kamrat Diding sin inre monolog, ställde sig upp från sin bänk, saluterade solen när försvann i havet, och gick upp mot sin boning, muntert muttrande:

“Lenin hade rätt i i “Radikalismen – kommunismens barnsjukdom” … det är nödvändigt att uppbåda den yttersta list när man inträder i sammanhang där folk inte förstår sitt eget bästa.”