I år firar USA 250 år som självständig republik. Hur stor roll spelade egentligen olika personer i frigörelsekampen mot den brittiska överhögheten? Namn som Washington, Jefferson och John Adams är förstås självklara. Men nu för en Harvardhistoriker in ett mycket oväntat namn i diskussionen. Var det en radikal engelsk hertig som kommit på kant med Georg III som bidrog med de avgörande impulserna?
I litteraturen kan sköna kvinnor få spela en avgörande roll som orsak till krig, omvälvningar eller åtminstone mäns personliga undergång på ett mera privat plan.
Utan den sköna Helena inget trojanskt krig, utan en lady Macbeth som driver på sin make inget kungamord och ingen belägring av Dunsinanes slott.
Men hur är det i verkliga livet, och i historien?
Den 4 juli firade USA 250 år som fri republik. Kvinnor spelar en begränsad roll i berättelsen om revolutionen, i USA talar man ju om ”founding fathers” och inte ”founding mothers” – även om det är uppenbart att hustrun Martha gjorde livet lättare för George Washington, liksom Abigail underlättade tillvaron för John Adams.
Men strider om kvinnors gunst verkar ändå inte ha spelat någon större roll i verkligheten genom historien, liksom heller inte försmådda kvinnors vrede.
Eller?
Kan en avspisad kvinnas öde ha påverkat utvecklingen i de forna brittiska kolonier som i dag utgör USA – och bidragit till upproret mot den engelska kronan?
Tankegången känns inte alltför otrolig när man läser Danielle Allens nyutkomna biografi ”Radical Duke. How one aristocrat – and the American revolution – transformed Britain” (2026), ett verk som berättar om Charles Lennox (1735–1806), 3:e hertig av Richmond.
Det finns några hyllkilometer böcker skrivna om amerikanska revolutionen. Ibland får jag en känsla av att även de mest perifera figurerna och händelserna under den perioden har avhandlats i ett eller ibland flera verk. Huvudsakligen är det då förstås amerikaners liv och gärningar som skildras.
Det Harvardprofessorn Danielle Allen gör i sin biografi över Charles Lennox är att hon förändrar vårt perspektiv och får läsaren att börja grubbla över frågan om impulsen till det amerikanska upproret egentligen kom från England, och hur märkligt det dessutom kan låta från en adelsman i kung Georg III:s absoluta närhet.

Allens intresse för Charles Lennox väcktes när hennes medarbetare upptäckte en mycket tidig kopia, uppenbarligen en av de första, av den amerikanska självständighetsförklaringen i de arkiv där hertigens efterlämnade papper samlade damm.
Hur kom det sig att det dokumentet fanns i hertigens ägo, undrade Allen, och vilka kontakter hade han egentligen med de män som höjde upprorsfanan – först i Boston och sedan i alla delar av de engelska kolonierna i Nordamerika?
Charles Lennox var ättling i rakt nedstigande led till Karl I, som halshöggs 1649 efter att ha förlorat det engelska inbördeskriget mot Oliver Cromwells styrkor. När Karl I:s son kunde återta tronen som Karl II instiftade denne titeln hertig av Richmond och gav den till den son han fått utanför äktenskapet med en fransk adelsdam. Familjen Lennox kom därmed att höra till den allra mest uppburna delen av den engelska aristokratin, och de stora lantegendomar som följde med titeln garanterade medlemmarna ett synnerligen bekymmerslöst liv.
Så varför kom då Charles Lennox att vända sig mot den bestående ordningen? Det är här den kvinnliga faktorn dyker upp – liksom kärlek och svek.
Charles Lennox syster Sarah uppvaktades under några år av kung Georg III, och både hon och brodern Charles, liksom omgivningen, förväntade sig förlovning och bröllop.
Men Georg III bröt förbindelsen och gifte sig i stället med Charlotte av Mecklenburg-Strelitz. Detta skedde efter påtryckningar från ämbetsmän och ministrar som ansåg att kungen borde stå fri från band till olika högadliga inhemska familjer för att inte rubba balansen mellan olika klaner. För att undvika detta var det bästa alternativet att låta kungen förmälas med en utländsk adlig kvinna.
Engelsk historia är ju full av olika adelssläkters försök att få den som sitter på tronen att gifta sig med en av den egna familjens döttrar, och under till exempel Henrik VIII:s tid som regent tar sig intrigerna tämligen blodiga former allteftersom kungen låter avrätta sina fruar när han fått lust till en ny hovdam, eller efter det att en släkt förtalat kungens gemål och hävdat att hon var en otrogen slampa.
Charles Lennox syster Sarah slapp röna ett sådant öde, men den brutna förbindelsen var en nesa stor nog för att Charles skulle vända sig mot den kung som han tidigare varit vän med. Andra i samma situation skulle kanske ha nöjt sig med olika sätt att motarbeta kungen som person – Charles vände sig i stället mot hela systemet, och mot tanken på monarker av Guds nåde.
Ville inte kungen gifta sig med Charles syster, så ville inte Charles att kungen skulle vara kung – ja, mer än så, Charles Lennox ville avskaffa kungadömet.
Att Charles utvecklades i den riktningen kanske förvånade många, för hans ungdom ägnades åt vin, kvinnor, sång och ett tämligen utsvävande liv – men som Allen påpekar är inte hans utveckling så underlig eftersom festandet skedde i Frankrike, och den som umgicks med franska aristokrater hamnade nästan med självklarhet i kretsar där man diskuterade Voltaire, Diderot, Rousseau, Montesquieu och d’Alembert; det var sällskap i vilka man inte bara ifrågasatte monarkin, utan också Guds existens, liksom de flesta sociala konventioner.
Man såg sig som mer upplysta än andra, och mer lämpade att leda och ha makt än de som hade makten.

Nu ägnade sig inte Charles Lennox i ungdomen enbart åt politiska samtal och amorösa eskapader. Nästan med vänster hand hade han också en framgångsrik militär karriär, som han inledde blott 17 år gammal. Fyra år senare var han redan generalmajor och hade utmärkt sig i ”sjuårskriget”, som egentligen skulle kunna betecknas som det första världskriget eftersom det utkämpades på så många slagfält – även utanför Europa. På ena sidan stod England och Preussen och mot dem en allians av Frankrike, Ryssland och Österrike. I det kriget etablerade sig Storbritannien som den dominerande koloniala supermakten, och 1761 utnämndes Charles Lennox till ”Lord of the Bedchamber”. Det är en av de där märkliga titlarna som i svensk översättning låter lite löjlig: ”Herre över sängkammaren”. Men det var en position som innebar att man hade rätt att vistas i kungens absoluta närhet och fungera som en betrodd rådgivare i avgörande frågor. En ställning från vilken man kan utöva avsevärd makt. Men Charles Lennox valde att lämna sitt uppdrag efter mindre än ett år – det var antagligen behandlingen av systern Sarah som var den utlösande faktorn.
Vad Allen beskriver är hur en dåtida global elit formeras – adliga och rika personer som har stor makt, men i sitt eget tycke inte tillräcklig makt, samverkar över nationsgränserna för att omkullkasta den rådande ordningen. Lennox är inte den ende aristokrat som vänder sig mot sin kung och vill se honom ersatt med en republik. På andra sidan Engelska kanalen kommer senare aristokrater att delta i franska revolutionen; män som hertigen av Orléans och hertigen de La Rochefoucauld-Liancourt. Mirabeau var greve och den Lafayette som kom att spela en ledande roll i både franska och amerikanska revolutionen var markis.
Många föreställer sig att franska revolutionen genomfördes av svältande människor som förtörnats av att Marie-Antoinette förklarat för dem att de väl kunde äta bakelser om de inte hade bröd – och därför stormade Bastiljen i vredesmod.
I verkligheten hade revolutionen aldrig kommit till stånd om inte viktiga personer i den franska aristokratin i årtionden dessförinnan samlat tänkare i salongerna på sina slott för att diskutera hur samhället skulle kunna omdanas, och föra dem själva till makten.
Allen visar med sin biografi att vi kanske underskattar vilken roll engelska adelsmän, och framför allt Charles Lennox, spelar i amerikanska och därefter franska revolutionen.
Lennox vistades årligen under långa perioder i Frankrike från 1760-talet och framåt, där han hade en fast förbindelse med en adelsdam i vars salonger upplysningsfilosofer, grevar, baroner och militärer minglade. Under vistelserna i England levde Lennox i ett äktenskap med lady Mary Bruce, och här engagerade han sig i den radikala flygeln av whigpartiet samt i The Society for the Encouragement of Arts, Manufactures, and Commerce, ett sällskap som samlade framträdande personer ur alla samhällsskikt: adel, borgare, bönder, hantverkare och vetenskapsmän. Det som förenade dem var viljan att förändra samhället. Det är i detta sammanhang Charles Lennox möter amerikanen Benjamin Franklin, och viktigast av allt – det är här han blir Thomas Paines beskyddare och mentor.
Med sina pamfletter om de mest brännande frågorna i brittisk politik blir Paine snart en omstridd och uppmärksammad debattör – och när han 1774 avreser till USA är det på Charles Lennox uppdrag och med Benjamin Franklins stöd. Han ska sprida frigörelsens idéer på andra sidan Atlanten.
I Nordamerika utkommer Paines ”Sunt förnuft” två år senare, en text som övertygade George Washington om att det var nödvändigt för kolonierna att bryta med moderlandet. Ur denna skrift hämtade Thomas Jefferson idéer vid författandet av den amerikanska självständighetsförklaringen.
Paine kommer senare att dyka upp i Frankrike under revolutionen där, och Charles Lennox själv fortsätter sitt radikala korståg i England, där han reser sig upp i parlamentets överhus och kräver allmän rösträtt – ett krav som tidigare inte framförts i någon vald församling i Europa. Det skulle dröja ett bra tag till innan någon annan gjorde det.
Allen är på många sätt en ovanlig historiker, som under sin långa karriär väckt en hel del kontroverser. Även hennes kritiker erkänner alltid att hon är synnerligen påläst, men att hon kanske har en tendens att ibland dra alltför långtgående slutsatser utifrån det material som är tillgängligt.
I vilket fall som helst är hon en inspirerande tänkare eftersom hon får läsaren att ifrågasätta invanda idéer. Hennes första avhandling ”The world of Prometheus” (2000) diskuterade rättskipning i antikens Aten. Där drevs tesen att det inte rörde sig så mycket om att straffa brottslingar, utan om processer där man i varje givet mål fastställde vad det för tillfället innebar att vara medborgare i Aten. Det var en studie som fick mig själv att en gång i tiden fundera över hur mycket jag egentligen förstått av kulturen i antikens grekiska stadsstater.
Och ”Our declaration. A reading of the declaration of independence in defense of equality” (2015), som var hennes närläsning av den amerikanska konstitutionen, ledde till en omfattande debatt, som blev intressant därför att Allen inte går att placera på en traditionell höger-vänsterskala.
Hon betonar vikten av politisk jämlikhet och har i några av sina verk vänt sig mot rasism i det amerikanska samhället, men samtidigt i andra texter angripit alla former av identitetspolitik och i stället betonat dygder som placerar henne i ett konservativt läger, liksom det faktum att hon anser marknadsekonomi som något helt nödvändigt för ett samhälles utveckling.
På så sätt placerar Allen egentligen sig själv i ett sammanhang som påminner om de sällskap som Charles Lennox skapade omkring sig – forum där människor med olika politisk hållning och bakgrund kunde träffas och respektfullt diskutera vad som borde göras.
Vad Allen kanske inte riktigt inser är att diskussioner som förs i sällskap ofta förs över huvudet på oss andra – och jag är inte riktigt säker på att vi andra alltid tycker om vad de diskussionerna resulterar i.