I detta nummer av QLN skulle långläsningen ha handlat om apokalypsen, eller snarare apokalypserna.
Men det kändes mer rätt att redogöra för min medvetandeström under en timme i Mall of Scandinavia.

Nästa nummer av QLN utkommer onsdagen 4 december.

Och julklapparna: Jag hade som vanligt tänkt komma med några tips om alla nya (och gamla titlar) i Cultura Aetatis internet-bokhandel. Men det är första advent – och enligt bondepraktikan är det den dag på året då man fritt ska botanisera i internetbokhandlar … samt köpa julklappar till hela familjen.
God klappjakt när du går in här.

Förvirrade funderingar under en vandring i handels-Hades
Expressens biträdande kulturchef Valerie Kyeyune Backström och jag befann oss tydligen på samma plats i livet i fredags.
Köptemplet Mall of Scandinavia.
… och det var Black Friday.
Jag gick tämligen snabbt igenom gatuplanet i detta hagalenskapens Hades.
Valerie däremot tillbringade uppenbarligen hela dagen i månglarnas monumentala moské och rapporterade efteråt i en kultursidestext att hon funnit paradiset; en oas där mångkulturen i verklig mening existerade.

Valerie har gjort karriär genom att ständigt gnälla och gny över ”rasistiska strukturer” i Sverige, och skriva trista texter som med hjälp av citat från svarta gettomusiker, Kardashian-figurer samt professorer som aldrig lämnat UCLA:s universitetsområde (… och antagligen fötts där också, kanske som resultatet av ett misslyckat experiment).
När hon fick tjänsten på Expressen kunde Bonniers peka på henne och säga: ”Titta, titta! Vi är inte en del av de rasistiska strukturerna”.
Så sant.
Valerie är istället en del av de fördummande strukturerna.
Hon dyker ofta upp på tidningens kultursidor i form av en krogrecension där hon bedömer servitörernas flinkhet och utseende, inredningen samt matens textur och smak.
Av hennes 20 senaste texter har fem varit krogrecensioner, annars skriver hon gärna om hudvårdsrutiner och ätstörningar.

Vad hon än skriver om får hon dock alltid in något om rasism samt vikten av mångkultur.
Även om hennes krogrecensioner ger vid handen att hon så fort hon kan låter sig väl smaka av livets goda så inger dock hennes texter läsaren känslan av att hon intellektuellt sett är ätstörd, och aldrig läser några verk som fördjupar och komplicerar hennes bild av verkligheten.

När jag går genom Mall of Scandinavia under Black Friday känns det som om människomassorna marscherar i takt till någon inre musik de hör.
Soldater på väg mot seger.
Erövrandet av alla dessa prisnedsatta varor ska befria dem.
Tror de.
Undrar vilken marsch de hör i sitt inre när de taktfast trampar fram?
Kan det vara Facetta Nera?
Möjligen föds tanken när jag ser ett stort gäng unga svarta tjejer trängas vid borden på en italiensk restaurang i Mallen.

Faccetta Nera var en populär marsch i den italienska armén under erövrandet av Abessinien.
Svart är dagens färg, svart var fascismens – så varför inte?
Sångens text handlar om en italiensk soldat som befriar en svart slavflicka och lovar henne att den nya fascistiska regimen innebär frihet för henne och alla förtryckta svarta i Abessinien. Han lovar henne också att hon ska få delta i den stora segerparaden i Rom.
Ska man nödvändigtvis erövra nya kolonier ska det väl vara i den anda som deklareras i sången:

”Vackra svarta ansikte, lilla abessinska
Vi ska ta dig till Rom, som en fri kvinna
Vår folk kommer att kyssa dig
Och du kommer också att få bära en svart skjorta
Din enda fana ska vara den italienska
Vi ska marschera till tillsammans
och paradera framför Il Duce”

Du har säkert hört Faccetta Nera – eftersom du väl sett Martin Scorseses Mean Streets minst tre gånger. Självklart ingår den sången i ett soundtrack om livet bland italienare i New York på 1970-talet – kan förstås verka märkligt att en fascistisk marsch-schlager från 1930-talet hör till de sånger som fyra årtionden naturligt ingick i kulturen i de italienska kvarteren i New Yorks olika burroughs.
Men ”Faccetta Nera” sjöngs av Carlo Buti, ”Italiens Frank Sinatra”, och Buti var inte bara större än Sinatra i Italien, han var definitivt större än Frankie Boy i hela Latinamerika.
Musiken komponerades av Mario Ruccione – som för sina insatser av Mussolini fick en titel som innebar att Riccione utnämndes till en slags hovkompositör för regimen – vilket inte orsakade några problem för Riccione under dennes senare karriär … han spelade en dominerande roll i italiensk populärmusik under 1950-talet.

I Italien orsakar sången fortfarande nästan årligen ilskna debatter om den huruvida italienare är rasister eller inte. Utlösande för debatterna verkar ofta vara att en svart person bär vittnesbörd om att någon sjungit några rader ur sången eller visslat melodin – allt för att förnedra den svarta personen.
Så kan det förvisso vara.
Eller så är det för att visa sin uppskattning … hur konstigt det än kan låta. Den som sjunger är kanske är en vit man som vill visa sin uppskattning för en svart kvinna.
För sångens historia försvinner i den dagsaktuella hysterin, och gör det svårare att förstå hur frontlinjerna en gång gick … på den tiden kulturkrigen fördes av mer begåvade personer än i dag.
Sången blev alltså mäkta populär i Italien under 1930-talet (och lever som sagt vidare) – den blev åren innan andra världskriget så pass älskad att Mussolini till slut ville förbjuda den … men varför skulle han vilja det?

Erövringen av det som i dag är Etiopien och Eritrea försvarades med motiveringen att afrikanerna skulle befrias från feodalt förtryck och få ta del av den västerländska civilisationen.
En tankegång som tilltalade många italienare – inte minst för att det gav dem möjlighet att som kolonisatörer skapa sig en bättre framtid … utan att behöva emigrera till USA.
Snabbt kom italienska soldater och kolonisatörer att upprätta förbindelser med svarta kvinnor i Afrika, och många skaffade sig familj och satte barn till världen. Mussolini såg med fasa på detta, för även om han talade om att ett nytt italienskt imperium skulle innebära befrielse och civilisation för Afrikas svarta så ville han definitivt inte att vita och svarta skulle sätta gemensamma barn till världen.
1937 instiftas därför en lag som förbjuder ”madamato” – alltså äktenskap mellan vita och svarta. En italiensk man som gifte sig med en eritreansk kvinna kunde få upp till fem års fängelse.
Men hur skulle Mussolini motivera en sådan lag?
Uppenbarligen höll han sig med propagandaskickliga jurister.

Lagen försvarades med att ”madamato” var en form av kvinnoförtryck – vilket i och för sig var sant. Ville en vit man gifta sig med en kvinna i exempelvis Eritrea var det sedvänjan ”dämòz” som gällde. Enligt den hade mannen inte några som helst förpliktelser och skyldigheter gentemot sin hustru. (Den katolska kyrkan däremot ansåg sig inte vara tvungen att upprätthålla någon propagandafasad, utan hyllade lagen som en mentalhygienisk åtgärd eftersom barn som föddes i blandäktenskap enligt kyrkan var dömda till att bli moraliskt defekta individer.)

Men själva sången Faccetta Nera kunde Mussolini alltså inte förbjuda på grund av dess mycket stora popularitet – han fick nöja sig med att få några rader i texten censurerade, och att vykort som visade par som utgjordes av vita män och svarta kvinnor förbjöds.
Så man kan säga att Faccetta Neras popularitet var en följd av en folklig entusiasm inför det koloniala projektet, och en lust att skapa en ny ras i Afrika (ungefär som Cortez en gång hade för avsikt att göra i Mexiko).
Den folkliga entusiasmen rimmade väl med en speciell variant av just italiensk rasistisk teoribildning. De sista åren på 1800-talet publicerade antropologen Ridolfo Livi två studier där han menade att den ”italienska rasen” var överlägsen alla andra raser – och detta på grund av den italienska rasens förmåga att assimilera genetiska komponenter från andra raser.
Mussolini hade uppenbarligen inte riktigt samma tilltro till denna förmåga som Livi.
Och i dag?

I dag är det uppenbart att både de som möjligen använder Faccetta Nera för att håna svarta, och de som känner sig angripna när de hör några takter, inte kan förhålla sig till det komplexa i den tid då sången skapades. Den har – som så många andra kulturella produkter – fått ett eget liv; eller snarare så har den dött, och liket kan användas till vad som helst av den som gitter göra det.

Boris Benulic