Möjligen är det inbillning … eller ett resultat av att man i omgivningen lättare lägger märke till det man själv för tillfället är intresserad av. För sittande på ett kafé vid matmarknaden i Rapallo noterar jag i mitt sociala media-flöde att svenska intellektuella (så det bär mig emot att skriva ”intellektuella” i det här fallet) tydligen ska ägna sin semester åt att läsa Nietzsche. En skriver: ”Jag har hört att Nietzsche ska vara så inspirerande – ge mig era bästa tips på böcker han skrivit”.

Visst vill du väl ha ett monument uppfört till minne av din gärning?

Förslagen strömmar in från ett antal kultursidesatleter samt från doktorander i diverse ämnen – doktoranderna verkar vara så många att man skulle kunna fylla många containrar med dem. Oklart varför jag väljer containrar som mått, det förutsätter på något vis att det finns en plats där de är önskvärda och dit man skulle kunna skeppa dem … men visst, ett amerikanskt universitetet skulle antagligen gladeligen ta emot dem.

Men det märks inget resultat av dessa idoga Nietzsche-studier i det offentliga samtalet.
Återstår för mig att försöka förstå varför dessa personer påstår att läsning av Nietzsche för dem varit så givande.
Parallellt med denna spirande Nietzsche-förälskelse i liberala och vänsterradikala kretsar lever Nietzsche-hatet kvar … och det märkligt nog i samma kretsar och miljöer. Den inställningen illustreras bäst av Göran Greiders funderingar efter ett besök på Thielska galleriet:

Men det retar mig att Nietzsches djupt reaktionära tänkande så ofta ursäktas. Han var antisocialist. Han avskydde jämlikhet mer än något annat (det var för slavarna). Och han influerade nazismen. Det där försöker många ständigt tvätta bort ur historien om denne man som filosoferade med en hammare. Under den guidade turen på Thielska reagerade jag på att det reaktionära i Nietzsches filosofi ursäktades bort – som vanligt med hjälp av den elaka systern. Guiden var i övrigt lysande, direkt lysande, det är inte det. Men det är tråkigt att denne filosof så ofta ursäktas

Jag har för länge sedan upphört att reta mig på Göran Greiders uttalanden om olika tänkare, författare och filosofer. Han har aldrig i verklig mening försökt läsa dem, utan fabulerar fritt, kanske med utgångspunkt från baksidestexter.
Men man kanske måste göra så om man tänker lika mödosamt och långsamt som man andas.
Problematiskt för Greider borde ju vara att ledande svenska socialister under årtiondena kring år 1900 såg sig själva som nietzscheaner – starkast var strömningen i Lund i de grupper som formerades med Bengt Lidforss som centralgestalt; en riktning som senare kom att vilja omsätta sin idéer med statlig hjälp för att åstadkomma ”rashygien”.
Och Hjalmar Brantings wagneriansm som innehöll ett visst mått av kritik mot Wagners svärmande för kristendom gör att Branting hamnar tämligen nära den kritik Nietzsche med tiden kom att utveckla av Wagner.

Men … allt detta är egentligen ointressant – jag gör inget försök att hävda att Nietzsche egentligen var socialist – eller för den delen någon annan sorts ”-ist”.
Han var något annat … och helt eget.

Problemet med många utläggningar om Nietzsche är att de försöker enrollera honom på en sida i något pågående krig, det må sedan föras vid tangentbordet eller i skyttegraven.
Sådana övningar är tämligen idiotiska – de innebär ju att man anser att det finns klara fronter och läger, någon av dem måste vara det rätta och riktiga alternativet – det är bara att ta ställning.
Men för Nietzsche återstår alltid allt göra – att ta ställning för någon del av det existerande vore att stanna upp.

Den som på djupet och i alla dess aspekter, förstår en företeelse blir den sällan trogen

säger Nietzsche i Mänskligt, Alltför mänskligt. Den som i verklig mening förstår något har bringat det som funnits på ”djupet upp i ljuset”.
Och då upptäcker man alltid det som är fel eller otillräckligt.

I dag har vi få som förstår företeelser på djupet.
Men det mest märkliga är att vi har så få som går in under kategorin ”sällan”, alltså fullt medvetet väljer en dålig sak som de faktiskt förstår är dålig; för Nietzsche förutsätter att det finns en liten grupp intelligenta personer som väljer det som är fel och otillräckligt, detta efter att ha gjort en kalkyl och kommit fram till att den sak som är fel och otillräcklig ändå tjänar deras syften.
Men de som väljer det usla och gistna i dag – de gör det för att de tror att det är gott.
Och det kan man bara beklaga. Inte så mycket för att de gör det valet, utan mer för att … ja … vem vill inte hellre ha intelligenta motståndare?
Att föra kulturkrig mot inte bara obildade, utan också ointelligenta personer gör att du riskerar att bli deras avbild.
Dessutom … som Nietzsche säger i en aforism; många som för tillfället har rätt i en fråga behåller för evigt sin ståndpunkt av bekvämlighet – eftersom motståndarna är idioter. Lättast så.

Under tiden i Rapallo märker man i breven hur Nietzsche trivs med tillvaron. Jo, jag vet … ”trivsel” är inte ett ord man förknippar med honom … men jag kommer inte på ett bättre ord.
Och han trivs med ensamheten, avstyr försynt besök, tackar lika försynt nej till inbjudningar.
Han skriver.
Han vandrar.
Han solar, liggande på på klipphällar dagdrömmer han om hur det en dag ska resas ett monument över honom på stranden vid Rapallo för att markera att här började skapandet av Så talade Zarathustra … och varför inte … för som han tidigare konstaterat; ödmjukhet och ovilja att lyfta fram sig själv är ”bara en raffinerad form av hyckleri”.

Ändå … han är alltid extremt artig mot sin omgivning i staden, som han alltid är – var han än är – när det rör sig om ”vanligt” folk; vare sig det är värdshusvärdinnan, fiskarna eller en apotekare behandlas de med vederbörlig respekt; apotekaren kanske mest för att han ska gå med på att lämna ut de recept Nietzsche själv totat ihop. Det går åt en del opium i Rapallo.

Om man är beskaffad som Greider förfäras man förstås av idéer om övermänniskor och blonda bestar utan moral.
Men målet för övermänniskans seger är ju redan tidigare fastlagt av Nietzsche:
”Under civiliserade omständigheter känner var och en sig överlägsen alla andra genom de egna färdigheterna och kunskaperna på åtminstone ett område. Detta är grunden för den allmänna välviljan…”
Övermänniskan ska skapa dessa ”civiliserade omständigheter” – då krävs det att han bryter med det som allmänt betraktas som civiliserat.
Resultatet?
Ett organiskt och hierarkiskt, och meritokratiskt samhälle … du måste vara bra på något.
Det är den sorts samhälle övermänniskan ska skapa.
Och … jag tror det samhället skrämmer Greider och sådana som han mer än vad tanken på en övermänniska gör.
För att inte tala om konstaterandet i Så talade Zarathustra:

Staten är det mest hänsynslösa av alla hänsynslösa monster

När Nietzsche kommer till Rapallo 1882 har hans frieri till Lou Salomé två gånger avvisats – men det verkar inte dämpa hans energi.
Tvärtom.
De kommande åren fram till sammanbrottet 1889 beskrivs ofta som år av tilltagande isolering, och frenetisk kamp för att få genomslag för de egna idéerna, och denna golgatavandring in i ensamheten ska enligt gängse visdom bidragit till galenskapen.

Men tänk om det liksom var tvärtom?
Teorin om en alltmer isolerad Nietzsche från och med tiden i Rapallo utgår från en anti-nietzschansk hållning; du ska sträva efter massornas gunst.
Under den perioden etablerar han kontakt med och vinner erkännande av Georges Brandes, August Strindberg och Hippolyte Taine. Nietzsche kan därmed vara förvissad om att hans tankar kommer att vinna spridning.

Nietzsche förstod givetvis att hans lycka nu var gjord.
Ändå … mental kollaps.
Och den enda rimliga förklaringen är att han insåg att de som skulle sprida hans idéer inte höll måttet, och han skulle i sinom tid tvingas att angripa dem också … precis som han en gång gått till angrepp mot Wagner.

Alltså … 1889 inser Nietzsche att han om några år måste ägna sig åt attacker … inte på undermåliga tänkare … utan han skulle få föra ett krig andras falska – men beundrande – uppfattning av hans idéer.
Nog för att få vem som helst att ge upp … och välja att gå in i galenskapen.

Givetvis följer jag kulturkriget och kulturdebatten i Sverige under min tid i Rapallo.
Som vanligt i semestertider ökar vurmandet för forna tider bland rättänkande människor; det är kurser i hur man slår med lie, utläggningar om antiken (tänker alla utom jag på Rom varje dag?) … eller så suktar man efter Per Albins och Tage Erlanders folkhem.
Om man tänker sig en person som i sig förkroppsligar allt detta så blir det en liberal lärare i den svenska realskolan under 1950-talet. I sin lärargärning undervisar han om antikens Grekland och Rom, på helgerna åker han till sin fädernegård och hjälper till med att gå och slå med lien, och trots att han röstar på Folkpartiet bejakar han ATP och miljonprogram.
Intressant figur.
Men … knappast den sorts person som Nietzsche såg framför sig skulle hamra fram befrielsen genom att krossa sin tids samhällen, kulturer, seder, traditioner och mentaliteter.
Den som ständigt blickar bakåt för att få veta hur han ska röra sig framåt kommer för evigt att vara fjättrad vid det som är dött.

En gång i tiden ville vänsterradikaler spränga moskéer

Nu har Stockholms stad sagt ja till att turkislamister ska få uppföra norra Europas största moské i Skärholmen, och med tanke på det … kommer jag att tänka på Oriana Fallaci.

Under tre årtionden var den vänsterradikala Oriana Fallaci en av västvärldens främsta reportrar. Magasin och tidningar kämpade om att få vara först med att publicera hennes intervjuer och reportage.
Men … vid millenieskiftet deklarerade hon i artiklar att Europa höll på att omvandlas till ett ”Eurabia”.
Fallaci fick på grund av detta allt svårare att publicera sig, och det blev inte lättare 2004 … efter det att hon förklarat att hon tänkte samla sina vänner och spränga en moské och minaret i luften – om planerna på att bygga dem i hennes hemstad Siena genomfördes.

I höst vill vi ge ut en samling med Fallacis bästa texter – men det – och andra planerade utgivningar – kräver att fler köper Cultura Aetatis böcker. Många av titlarna är synnerligen användbara presenter till personer vars tillvaro du vill berika.
Passa på och utnyttja att du som läsare av QLN har rabatt på många av titlarna och paketen. Undantag gäller för böckerna av Kingsnorth och Kieding.
Använd koden SOLSTING i kassan:
https://aetatis.se/shop/

Boris Benulic