Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 17 december 1999 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?

Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu

---

Numera finns det knappt en anständig bar kvar i Stockholm. En bra bar har en lång bardisk, en snabb bartender och tystnad. Det enda man ska höra är lågmälda samtal mellan gästerna eller mellan gästerna och bartendern. Då och då porlandet från drycker som hälls upp eller prasslet från en tidningssida.
Till baren drar man sig tillbaka för att meditera. Det är i barens murriga tystnad de stora tankarna föds. Men numera är Stockholms barer ockuperade av personer som kallas dj:s; individer som i sin ungdom alltid ville sköta skivspelaren på klassfesterna.
Efter tre låtar med konstig musik skrek klasskompisarna: ”Byt, vi vill dansa.” Nu hämnas de. De har lyckats nästla sig in på varenda bar och spelar sina skivor på så hög volym att varje samtal blir omöjligt.

Antagligen skäms dagens dj:s för det de gör — de vågar inte framträda under sitt eget namn, utan väljer att kalla sig sådant som ”Kongo-Olle” och ”Dj Super King Falafel”. Precis som de hittar på sina namn uppfinner de nya musikstilar: disco grunge i technotappning mixat med acid house. Ändå låter allt som om man spelade Motörhead baklänges, på full volym och halv hastighet i en svajig cd-spelare.
Antagligen samlas Stockholms dj:s en gång i veckan på någon tyst liten bar där de kan skratta åt oss och berätta för varandra vad de lurat oss att uthärda.
Men snart måste vi dra ur sladdarna. Utan tysta barer tystnar det offentliga samtalet. I länder med barkultur som Italien och Frankrike finns en begåvad samhällsdebatt, men i Sverige har vi den stora tystnaden. Antagligen för att vi får varje spännande tanke blåst rätt ur huvudet när ”Kongo-Olle” drar upp volymen.

Boris Benulic

Kommentar: Vakuum måste alltid fyllas. Sägs inga förnuftiga saker i offentliga lokaler fylls utrymmet av idiotiska ljud.