Den ”oberoende socialistiska” tidningen Flamman har en upplaga på 3200 exemplar. Att tidningens chefredaktör Leonidas Aretakis ofta får delta i Gomorron Sveriges tyckarpanel kan därför knappast bero på att han rattar Flamman, dess betydelse och räckvidd är ju tämligen begränsad – och snart kanske helt obefintlig.
Flamman har nämligen inte beviljats mediestöd, däremot ett omställningsstöd på 2,5 miljoner kronor för att tidningen ska kunna hantera den framtida frånvaron av mediestöd.
När de 2,5 miljonerna är slut återstår att förlita sig prenumeranter … och det har inte gått över sig bra hittills.

Svensk vänsters misslyckade försök att lära av Magdalena Ribbing

Men det är inte givet att en chefredaktörs begåvning och kunskaper avspeglar sig i upplagan, och kanske Gomorron Sveriges redaktion anser att Leonidas tillhör kategorin oförstådda eller missförstådda genier … och därför får han med täta mellanrum representera vänstern i tyckarpanelen. Men efter helgens läsning av Flamman måste jag anmäla en avvikande mening avseende Leonidas intellektuella kapacitet.
Jag är ingen trogen läsare av Flamman (för att uttrycka det försiktigt). Men jag kastade mig över sommarnumret av Flamman, eftersom jag läste ett citat ur Leonidas ledare i det numret:
”I det här numret av Flamman utgår vi från ”2014”. Dels som historisk brytpunkt, men också som ett sätt att göra vänsterpolitik.”
Det utlovades kritiska genomgångar av varför svensk vänster är så svag.

Avsnäst

Leonidas egen ledare i ämnet erbjuder inte i någon begriplig mening en politisk analys, man får mer intrycket av att Leonidas studerat salig Magdalena Ribbing för att få veta hur man ska föra sig, få vänner och kanske till och med bli inflytelserik.
Leonidas berättar för oss att vänstern och radikala alternativa rörelser sedan 2014 varit ”för snäsig”. Med det menas att man inte försökt förklara sin ståndpunkt utan enligt Leonidas betett sig på följande vis:
”Det är inte min uppgift att utbilda dig”, var under en period ett vanligt sätt att snäsa av människor i stället för att försöka vinna över dem.
Leonidas verkar inte ha funderat över om avsnäsningarna berodde på att den som snäste av inte kunde förklara sin ståndpunkt. Ståndpunkten kanske bara byggde på en känsla, och sådana är svåra att uttrycka i logisk form med hjälp av fakta.
Leonidas uttrycker också att det varit fel att håna SD-anhängare för att de är dåliga på att stava samt ibland bär kostymer inhandlade på Dressman.
Här följer han Magdalena Ribbings anvisningar, men kan inte hålla sig eftersom han i stycket därefter kallar SD-anhängare för ”lantliga tölpar”.
Problemet som Leonidas ser i detta fall är att attacker på dålig klädsel och stavning riskerar att förvandla SD-anhängare till ”underdogs”. Och svensk vänster är ju programmerad att försöka ta hand om ”underdogs”. Det blir kortslutning i kampmobiliseringen.

Felstavning

Utan att han riktigt kan artikulera det begriper Leonidas att det blir konstigt om attacker på invandrares usla – eller obefintliga – svenska av vänstern stämplas som rasism, samtidigt som det är vänsterpolitik att angripa ”Svärjevänners” grammatik.
Men intressantast är ändå Leonidas och vänsterns aversion mot ”Dressmankostymer”. Varför? Är de mot kostymer i sig? Är de för kostymer – men anser att Dressmans är undermåliga? Skulle det vara bättre om SD:are gick omkring i kostymer från Zegna?
Jag tror det rör sig om ett både/och i det här fallet. Det var Jan Guillou som först gav spridning åt termen ”fascister i Dressmankostymer”. Ingen har någonsin sett Guillou iförd en kostym, till och med Saville Rows mest skickliga skräddare skulle tacka nej till uppdraget att sy en kostym åt Guillou. De flesta som möter Guillou slås av hur småväxt han är – vilket gör att de inte lägger märke hur hans kropps olika delar är helt oproportionerliga … Guillou är hopmonterad av lemmar som liksom lånats från sina ursprungliga ägare – och jag är inte säker på att den som stod för monteringen var helt nykter vid det tillfälle då sammansättningen skedde. Om han var helt nykter söp han sig nog full efteråt … när han såg resultatet.

Idealkropp

Guillous aversion mot kostymer beror på detta – han kan aldrig hitta en kostym som passar – och kostymer från Dressman passar minst av allt eftersom de är sydda med utgångspunkt från idealkroppar. Själv tycker jag att Dressmankostymer är bra i passformen, det är väl tygkvaliteten, och vissa detaljer man kan ha invändningar mot.
Och att vänstern inte gillar kostymer beror på att de nästan alltid inte har en idealkropp – eller åtminstone en som påminner om en sådan – och det är svårt att få till kostymer som hantera kombinationen insjunken bröstkorg och kulmage. Just frånvaron av estetiska former hos vänsterns ledande figurer kan förklara rätt mycket av deras politik (detsamma gäller till exempel borgerligheten – se bara på moderaterna och liberalerna).

Det kan verka märkligt att jag gör denna utflykt till svensk vänsters kroppar och psyke; men vad annars ska man göra? Det går inte att analysera svensk vänsters irrationalitet på annat sätt. (Möjligen skulle en exorcist här invända att han hade vissa idéer om vad som kunde vara felet med den svenska vänstern.)
Leonidas bedömning av år 2014 blir ändå till slut positiv:
”I sina bästa stunder var 2014 ett berikande av klasskampen med antirasistiska och feministiska lärdomar. Vi bör låta oss inspireras av den hoppfulla vågen av kvinnokamp på nätet och den kraftfulla mobiliseringen av förorten.”
Och för Leonidas framstår framtiden som ljus:
”De flesta människor gynnas av socialismen, så drömmen om en majoritet är en reell möjlighet. Det gäller bara att formulera en vision som tilltalar flertalet, snarare än att bygga barriärer mellan människor.”
Så egentligen finns det inte så mycket att göra självkritik för, det gäller bara att undvika att ”bygga barriärer” … det får väl tolkas som att man måste sluta snäsa av dem som ställer en fråga eller gör en invändning.

Förortsfeminism

De övriga artiklarna är inte djupsinnigare.
Mathias Wåg verkar ha återhämtat sig från örfilen i Gubbängen och levererar sin 514:e text på temat ”… nu vänder det …”. Och det som ska ändra utvecklingens gång i Sverige är ”den femte vågens feminism”.
Många ord används för att beskriva denna nya våg – men tar man bort alla onödiga ord så innebär den femte vågens feminism att tjejer från förorten iförda sin hijab kräver att stat och samhälle ska ge dem mer plats, utrymme, makt, jobb, utbildning … ja, allt de anser sig ha rätt till bara för att de är muslimer, kvinnor och bor i förort – utan att de själva behöver anstränga sig.
Ingen större skillnad mot nu alltså, bara att en ny generation tar vid.
Myra Åhbeck Öhrman låtsas i sitt inlägg ha läst och grubblat över Adorno och Gramsci, men ägnar merparten av texten åt att beskriva sitt eget tjafsande med andra i sociala media. Nu har hon kommit fram till att vänstern måste sluta ägna sig åt nätkrigande, lämna de ”digitala skyttegravarna” och … ja, vaddå?
Något ska göras i praktiken tror jag mig förstå av Myras text, men hon verkar inte själv ha den minsta aning om vad.
Jacob Lundberg gör faktiskt ett ganska användbart reportage om var feminismen står i dag jämfört med 2014. Då var FI på väg in i riksdagen, i dag är det en liten diskussionsgrupp anföra av en person som anser att ”skam är ett användbart verktyg”.
De flesta av dem som intervjuas anser att FI trots allt innebar ett stort steg framåt för feminismen, och att viktiga landvinningar gjorts, som till exempel Kawa Zolfagary som menar att:

Ta ordet hen, som var så jävla kontroversiellt. Det fanns en dokumentär om gängkriminella mördare där en person använder ordet hen. Det är fine, det är superbra.

Så nu vet ni, feminismens segertåg har inte alls avbrutits, nu använder gängkriminella mördare ordet ”hen”. Den dag de ställer upp med en egen avdelning i Pride får vi väl konstatera att feminismen segrat.

Personligt ansvar?

Det intressanta med alla dessa Flamman-skribenters utläggningar om perioden 2014 till 2024 är att ingen diskuterar vad de själva gjort under den tiden, ingen verkar ifrågasätta sina egna göranden och låtanden. Det är inget underligt med det, i den svenska vänsterns ideologi ingår inget som kan betecknas som en idé om personligt ansvar. Man ska inte vara beredd att offra något, den stat man säger sig vilja förändra förväntas bekosta de revolutionära aktiviteterna.
Det säger rätt mycket om den svenska vänstern att den inte förstår det absurda i detta.
Och när de trasiga personer som utgör det tunna ledande skiktet i den svenska vänstern ska leta allierade letar de efter grupper som kan beskrivas som offer i den meningen att staten påstås vara försumlig – den tar inte hand om dessa grupper i tillräcklig utsträckning.
Svenska vänsteraktivister vill leva på bidrag från staten, det är därför ganska självklart att de ser många av dem i förorterna som sina allierade.
Svensk vänsters teori och praktik kännetecknas av sentimentalitet – de tycker synd om sig själva och söker bundsförvanter i andra grupper som tycker synd om sig själva.
Och ju mer vänsterledare hävdar att de studerat Antonios Gramscis skrifter, desto mindre tror jag dem, speciellt när jag tänker på hans tanke om att det gäller att: ”…förkasta de underlägsna formerna av andligt liv: de impulser som kommer från från ett vekt hjärta och sentimentalitet” … och när Gramsci talar om sin motståndare kunde man tro att han talade om den svenska vänstern av i dag:

De är hypnotiserade av det som sker dagligen. De förstår sig inte på män som har karaktär, som inte väger och bedömer de dagliga händelserna tagna för sig, för stunden, utan i deras förhållande till det förflutna och till framtiden.

De vekhjärtade och sentimentala kallar Gramsci för: ”De dagliga händelsernas mystiker. Och mystikern kan inte avge korrekta omdömen: han kan bara välsigna eller hata.”

Boris Benulic