I detta nummer av QLN fortsätter jag försöka förklara vad som händer i världen … med hjälp av att berätta om krusbär.
Dessutom diskuterar jag vad som händer om man inte får skämta om vad som helst.

Nästa nummer utkommer onsdagen 9 oktober. Då handlar det om Brasilien, Stalin&Putin samt förstås … krusbär; och bärets öden i USA och Sverige.

Förbjud skämt – och kulturen blir skämd

Det blir alltmer oklart vad man får skämta om. Grupper som muslimer, svarta, samer, och indianer tillhör med självklarhet grupper vars seder, bruk och mentaliteter man inte får försöka göra sig lustig över. Eller kineser och andra asiater. Eller …. enklast är kanske att konstatera att man bara får skämta om européer och nordamerikaner – såvida dessa inte tillhör en sexuell subkultur, har ett handikapp eller en diagnos – då är de också fredade från alla försök till humoristiska eller satiriska uttalanden om dem.
Möjligen är det bara oss sydslaver man numera får skämta om – vilket inte rör oss i ryggen.

Men det finns en alldeles särskild grupp man inte ens kan dra en oskyldig ordvits om – och det är judarna. Varje försök av en icke-jude att skämta om något judiskt kommer inte bara att betraktas som den yttersta formen av smaklöshet, utan även som ett uttryck för att man inte bara struntar i koncentrationslägrens fasor under andra världskriget utan också antagligen vill delta i byggandet av nya koncentrationsläger.

Gör en satirisk politisk teckning som handlar om Israel och någon kommer omgående att hitta en utgåva av Völkischer Beobachter från 1937, peka på en teckning i det reprilorganet och skrika: ”Titta! Det var så här det började!”

En enkel själ som jag förstår inte riktigt hur judarna – ett folk som uppenbarligen har styrkan och förmågan att – om de vill – erövra hela Västasien på en förmiddag … samtidigt kan vara så hysteriskt överkänsliga.
Själva hållningen är för mig inte bara obegriplig, den är icke-judisk. Hur många vassa satiriska stycken skrev inte Karl Kraus om andra personer av judisk härkomst, texter där han häcklade småskurenhet, småborgerlighet eller allmän efterblivenhet i den judiska mentaliteten?

Jag blev tämligen förundrad när jag i dag läste Björn Wimans söndagskrönika. DN:s kulturchef menar att judar och judisk kultur är hotade i Sverige, och han beklagar sig över att vi verkar glömt allt gott som judarnas närvaro i Sverige inneburit för nationen, och han lyfter fram humorn som ett av de viktigaste bidragen. Wiman berättar för oss om Aron Johansson som anses vara Göteborgsvitsens fader.
Vi behöver mer humor och ironi skriver Wiman:

Vitsandet, menade Freud, kan vara ett högst allvarligt sätt att kringgå det slags psykiska censur som vi alla lever med och få oss att mitt i det självklara få syn på dolda betydelser.

Men Wiman själv, och hans tidning verkar ju inte i linje med det budskapet. De har länge gått i spetsen för att inskränka vad man får skämta om – och därmed paradoxalt nog skapat en situation där skämt som lär oss hantera verkligheten blivit omöjliga, och därför har ersatts med ett bubblande träsk av rasistiska förlöpningar i sociala media.
I ett samhälle där man får skämta om allt, kommer en sådan situation inte att uppstå.

Skarpa, satiriska skämt om det man inte anses få skämta om gör att dåliga skämt inte får utrymme – de trängs ut.
Förbud mot skämt om grupper som anses extra ömtåliga gör istället att pöbelns grovheter får utrymme.
När inget får sägas, kommer det som inte borde sägas att uttalas.
Och där är vi nu.

En ny art i kulturlivet – ömfotad tunnhuding

I senaste Kulturkvarten angriper vi de 74 undertecknarna av det redan ökända upprop där de kräver att staten ingriper mot alla som inte räds att ”förolämpa” dem.

Djävulen, älvorna och kampen mot det moderna (Krusbär del 3)

När jag betraktar mina krusbärsbuskar, och planerar deras utvidgande till en stor plantage börjar jag som sagt också fundera på vad det är som lockar fram min inre Faust … varför är det just krusbär? Kanske har andra genom historien haft samma upplevelse? Stående framför sina krusbärsbuskar har de varit beredda att sluta en pakt med Djävulen, och sälja sin själ för att få möjligheten att låta de egna odlingarna att breda ut sig tills de sträcker sig bortom horisonten. En inte helt orimlig tanke, och kanske orsaken till att ”gooseberry” var ett av de namn britter använde förr i tiden när de ville tala om Satan utan att nämna hans namn. Men … det verkliga skälet måste väl ha varit att de ville fånga Hin Hålet uppmärksamhet, och få honom att förstå att man var någon som var beredd att sälja sin plats i himlen, och i utbyte få den största krusbärsodling världen skådat.
En del tyder på att Djävulen lyckades sluta många sådana avtal på de brittiska öarna.

I Europa betraktades länge krusbär som härstammande från de brittiska öarna – men ursprungligen kom bäret till öarna när en samling krusbärsbuskar importerades från Frankrike och planterades i kungens trädgård i Westminster. Ingen åt av dessa bär, även när de genom fåglars försorg spreds över landet … bären betraktades som för små och dessutom som synnerligen sura. Men de blev ändå allt vanligare som prydnadsbuskar i trädgårdar, tills dess att Henrik VIII:s kockar insåg att krusbärets syrlighet gjorde det till ett utmärkt komplement till feta maträtter som gås och makrill (det är mycket möjligt att de engelska kockarna inte kom på det själva utan hade lärt sig kombinationen av franska eller holländska köksmästare).

Under det följande århundradet tog odlandet och förädlandet fart, alla med egen mark verkade sträva efter att få fram större och sötare bär. Det relativt kalla, fuktiga klimatet visade sig passa perfekt för framavlandet av allt mer smakrika bär.

Charles Darwin förundrades över det odlade krusbärets ständiga tillväxt i storlek. I Variation of Plants and Animals Under Domestication (1868) konstaterade han att vilda krusbär vägde cirka sju gram per bär, men redan 1786 noterades odlade krusbär med en vikt av 14 gram per bär, och på en utställning i Stockton 1832 förevisades ett gult krusbär som vägde 47 gram.
Den snabba ökningen av vikt och storlek berodde på att britterna drabbats av krusbärsmani.

1740 bildades det första krusbärssällskapet, och bildandet av sådana föreningar blev snart en folkrörelse som 1786 fick en egen tidning; i The Gooseberry Growers Register kunde man läsa nyheter om nya sätt att förädla bären, få odlingstips samt läsa om resultaten i de tävlingar sällskapen anordnade över hela landet.
I mitten på 1800-talet var krusbär ett så självklart inslag i det brittiska köket att det startades stora kommersiellt inriktade odlingar – men amatörodlarna fortsatte också att växa i antal. Åren innan första världskriget fanns det 170 krusbärssällskap i Storbritannien, åren efter andra världskriget sjönk antalet till 20. Sista numret av The Gooseberry Growers Register utkom 1923.

Man slutade helt enkelt odla krusbär under kriget, det är svårt att läsa sig till varför så var fallet, i texter om krusbärets historia på de brittiska öarna konstateras med en återkommande likalydande formulering bara torrt att ”… gooseberry production declined and never regained the same level of pre-war popularity”.
Något hände med den brittiska folksjälen – och smaken – under krigsåren.
Men vad?

Jag tror att krusbäret inte på något sätt , eller i något avseende passade in i det moderna samhälle som allt snabbare tog form efter kriget.
I brittisk folktro föreställde man sig att älvor som befann sig i fara sökte skydd under krusbärsbuskar.
Kanske var det så att när människor slutade tro på älvor minskade deras lust att hålla sig med krusbärsbuskar? Odlandet av krusbär var egentligen aldrig en fråga om att få något gott att äta. Det var en fråga om något helt annat.

Britter verkar besatta av vad de ser som ”hårigheten” hos krusbär, det får definiera bäret i dikter av Elisabeth Jennings och Amy Clampitt, och i den bredare brittiska populärkulturen finns det synnerligen uttjatade (för att inte säga redan på 1980-talet hatade) skämtet om vad det är som är runt, hårigt och åker upp och ner i en hiss.
Även om mitt tänkande vissa perioder just nu kretsar kring hur det mesta av utvecklingen i västvärlden kan förklaras med hjälp av krusbär, ryggar jag ändå tillbaka för den brittiske författaren Robert Southeys dikt Gooseberry-pie som skrevs 1813, samma år som Southey av den brittiska regeringen utnämndes till poet laureate, och årligen kunde kassera in en anständig summa för att skriva hyllningsdikter som skulle framföras vid officiella sammanhang. Kan tyckas vara en lite märklig utveckling för en poet som tidigare gjort sig känd för sina hyllningar till den franska revolutionen, och Robespierre.

Kanske var Southeys grekiska ode och lovsång till krusbäret att betrakta som ett försök att för sina nya herrar bevisa att han nu verkligen var en pålitlig konservativ? Jag ser att dikten av vissa omnämns som ”humoristisk”, men det intressanta är vad Southey skämtar med – och i odet ställer han högtravande och blodiga scener mot omkvädet där han slår fast att ”krusbärspaj är bäst”.
Och förvisso kan man diskutera den poetiska kvaliteten på detta ode till krusbäret – men absolut inte Southeys höga uppskattning av det. I ett brev från Southey till den mäktige Grosvenor C. Bedford, skrivet i juni 1806, uttrycker sin Southey sin längtan efter rejält med regn, för att säkra höstens tillgång på krusbärspaj, som han benämner som ”summum bonum”, alltså ”det högsta goda”, och det är uppenbart att med detta menar Southey inte bara smaken, krusbär står för något mer än sin smak.
Är då krusbär att betrakta som de konservativas frukt?

Jag anser nog att det är mer korrekt att hävda att krusbäret är anti-modernistiskt, till och med aktivt anti-modernistiskt – krusbäret låter sig inte inordnas i det moderna samhället. Krusbäret är en symbol för motstånd, och på sätt och vis därmed numera revolutionärt.

Southeys diktargärning är i dag bortglömd. De som skrivit biografier om honom är ense om att han fegade ur, att han inte vågade fullfölja sin ungdoms idéer i praktiken. Southeys nära vän Coleridge var av samma mening. Tillsammans hade de två en gång i tiden planlagt att starta ett utopiskt samhälle, en protokommunistisk gemenskap.
Men jag tror biograferna tolkar Southeys utveckling fel, han kom efterhand att misstro det som låg i den franska revolutionens utvecklingslinje. Southey hade vandrat in i drömmar om revolutionen fylld av naturromantik … men i giljotinens skugga växer inga frukter och blomster. Southey kunde inte förena naturen och revolutionär rationalitet, valde naturen … och krusbärspajen.
Coleridge kände nog på samma sätt, men hade inte modet att likt Southey erkänna det, han gick in i en dimma av opium och alkohol istället … och krusbär. Krusbäret är verkar vara allestädes närvarande. I ett av sina brev berättar Coleridge med välbehag hur han under en av sina fotvandringar stannat till på en pub och där dinerat på havrekex, ost samt ett antal romgroggar smaksatta med inlagda krusbär.
Southey och Coleridge gick skilda vägar politiskt, men det lilla krusbäret fanns där som en kardborre som band dem samman.

En av historiens ironier är att krusbäret som alltså fördes från Frankrike till England en gång tiden, 800 år senare spelade en viktig roll när britterna och deras allierade på D-dagen invaderade Normandie. Behovet av att utanför den franska kusten kunna bygga egna tillfälliga hamnar för invasionsstyrkorna gjorde att britterna sänkte ett 60-tal gamla fartyg – för att med hjälp av dem skapa vågbrytare. De sänkta fartygen fick kodnamnet ”gooseberries”.

I nästa avsnitt ska vi utforska de anti-modernistiska dragen hos krusbäret med hjälp av dess historia i USA och Sverige.

Boris Benulic