Efter fyra årtionden läser jag om en antologi med texter jag inte förstod då, men som möjligen får mig att känna mig som en vis gammal man i dag … men ändå på något sätt som en yngre person.

Rumi, rumlare och revolutionärer

Eric Rosén, underbefäl på Aftonbladets kultursida gav sig på att filosofera i en text i veckan:
”Det är omöjligt att se sig själv utifrån.”
Jag har ingen aning om tankegången beror på obildning eller på ren och oförfalskad dumhet.
Världens filosofi och litteratur beror till stor del på försök av författare eller tänkare att placera sig sig så att säga utanför sig själv, se sig själv utifrån … för att förstå hur han agerat eller tänkt. Det kan bli mer eller mindre sant och intressant – men att påstå att det är ”omöjligt” är rätt märkligt.
Rosén verkar dessutom inte förstå att det han påstår är ”omöjligt” är något varenda människa gör till vardags. Man försöker förstå hur andra ser på en – och agerar utifrån detta. Kanske anpassar man sig till det yttre eller inre … eller inte. I vilket fall är det inte ”omöjligt” utan snarast nödvändigt för att man ska kunna fungera i sociala sammanhang.

Men minst lika vanligt och självklart är det att människor försöker första sig själva genom att söka sig inåt, blottlägga vem de egentligen är genom att vandra in i sitt innersta … men även det kräver att man parallellt med den processen då och då ser sig själv utifrån.

Kanske kan den inre resan, om den företas med allvar och sanningslidelse vara den som ger mest kunskap om en själv, inte för att man möter sig själv … utan något större än en själv … tänker jag medan jag då och då avbryter de senaste dagarnas planterande av bärbuskar för att läsa nyutgåvan av Persiska antologin (Karneval förlag, urval och inledningar av Carl-Göran Ekerwald).

I den Persiska antologin presenterar Carl-Göran Ekerwald ett stort urval av Eric Hermelins tolkningar av sufiska poeter och filosofer.
När jag läser om Hermelins tolkningar av poeten Rumi inser jag hur lite jag förstod av texterna förstå gången jag läste dem på i början på 1980-talet:

Åt ångest dig gläd, åt ångest och förnedring, ty ångest och
Förnedring är den repets snara, varmed Den Högste drar dig Hem till Sig

Rumis texter betraktas som kommentarer till Koranen, och som uttryck för en gren av sufismen, och därmed en riktning och rörelse inom islam. Själv har jag efterhand kommit att betrakta de olika sufiska mästarna som bärare av kulturer och uppfattningar som föregick islam och som dröjde sig kvar bland de folk som levde i de högkulturer som islam erövrade – och kulturellt ödelade under sin expansion under de första tusen åren av sin existens.
Sufismen blir för mig därför en nederlagets filosofi, men också en defensiv strategi för individens överlevnad i en värld som inte längre är ens egen – den förenar trots mot överhet med självvalt utanförskap: ”Var barsk mot folkförtryckaren … stå rak mot makthavarna” – och regeln gäller oavsett konsekvenserna.

Man kan se Eric Hermelins levnadsbana som sant sufisk. Född in i en förmögen friherresläkt väljer han att resa ut i världen, eller för att vara mer exakt, in i den undre världen i andra länder och kontinenter; bordeller och barer, alkohol och stölder. Under några år är han soldat i brittisk tjänst i Indien, drar på sig några tropiska sjukdomar (som om hans syfilis inte vore nog), begår ständiga disciplinbrott, lär sig persiska, kommer i kontakt med sufier. Får ett vanhedrande avsked efter sex år, börjar vagabondliv i USA och Australien, återvänder till Sverige 1908, blir intagen på dårhus – och kommer att befinna sig där tills han avlider 1944. Under dessa decennier tolkar han och översätter han en mängd sufiers verk – men även kristna tänkare, som mystikern Jacob Böhme. Då och då avbryts skapandet för en rymning … så han får tillfälle att supa och stjäla.

Det finns de som menar att sufismen är islams friska kärna, och att den religionen i sinom tid ska kunna reformeras genom sufiers inflytande. Idéen bakom detta tar sin utgångspunkt i att sufismen betonar individens mystiska upplevelse av något större än sig själv – och av världen; detta skulle vara ett andligt motgift mot förtryck och ofrihet. Det ligger en hel del i den tankegången – individens mystiska upplevelse förstärker ju uppfattningen att han eller hon är en individ … som kan tänka och uppleva själv. Ett nästan revolutionärt koncept i dagens muslimska stater; typ: Jag kan själv! Låt mig vara!

Men i verkligheten har ju sufiska riktningar istället ofta med tiden förvandlats till att bli verktyg för den världsliga makten i den muslimska världen – och det rör sig om ordnar med strikta regler för hur den troende ska bete sig och uttrycka sin underkastelse under Allah och dem som har makten.
Här finns inget av den anarkistiska individualistiska frihetstörst som du möter i den här samlingsvolymen med texter av de tidiga sufiska läromästarna och poeterna … här möter du människor som ställda inför denna världens härskare och stater uppvisar en ”ni kan alla–fara–åt–helvete”–mentalitet.
För dem gäller med Rumis ord om att lita på sig själv när man rör sig inåt och bort:

Den tydning, som gör dig varm i hjertat, och förhoppningsfull,
den är den rätta

Men sufismen i dag?
För att förstå problemet kan vi gå till Tjetjenien på 1800-talet. I mitten på seklet börjar de ryska erövrarna nöta ner de muslimska tjetjenernas hårda motstånd, som anförs av imamen Shamil, som tillhör sufiorden Naqshbandi.

Då börjar den sufiska riktningen Qadiri vinna stort insteg bland tjetjenerna. Det är en sufirörelse med mer pacifistisk inriktning – motståndet ska vara andligt, inte fysiskt och militärt.
De muslimska tjetjenerna i dag tillhör alla någon sufisk riktning. Härskarklanen Kadyrov tillhör den en gång fredliga Qadiri-orden. Underkastelsen och troheten till Ryssland förklarar man just med att man inte ska möta fienden med väpnat motstånd, utan andligt. Diktatorn Roman Kadyrov låter en gång i veckan sufidervischer dansa i sitt palats för att hedra minnet av sin mördade far.
Denna tolkning av sufismen gör det också möjligt för Kadyrov att förklara för invånarna i hans rike att de ska hålla sig lugna och inte bekymra sig om vem som har makten och hur den utövas.
Den som inte hörsammar detta och protesterar kan betraktas som någon som bryter mot islams påbud – såsom de uttolkas av Kadyrov … och riskerar därmed att försvinna.

Inte i någon form har det visar sig att sufismen kan erbjuda en väg till reformering av islam så att de muslimska staterna kan tillåta frihet för individen. Tvärtom kan en sufistik orden om så behövs bli ett verktyg för förtryck.

Och ändå kan texterna i den muslimska antologin erbjuda oss som lever i västerlandet vägledning. De är skrivna innan de riktigt stora nederlagen under islams framfart i Asien och Afrika, och kanske kan de ge oss insikter om hur vi ska undvika samma utveckling i västerlandet.

Och efter att den sista bärbusken är planterad läser jag klart antologin. Jag vet inte varför, men jag får en känsla av att jag inte någon dag i framtiden kommer att välja att återvända till texterna.
Men…
Samtidigt finns där den lurande och vilande insikten om att det kommer jag kanske ändå att göra. Man behöver alltid en påminnelse om att man bör gå sin egen väg – och att det finns något större än en själv.

Boris Benulic

Svensk sufism?
Ja, på sätt och vis.
Läs den här boken så förstår du vad vi menar.