Den här texten publicerades första gången i tidningen Epoch Times 26 januari 2025 och publiceras här som en bonus till våra QLN-prenumeranter.
Den som saknar en riktig nyhetstidning med en tryckt helgupplaga i brevlådan varje helg kan hitta senaste prenumerationserbjudande här:
https://www.epochtimes.se/prenumerera

---

Kan man hysa varma känslor för ett träd? Förhoppningsvis. För ju fler människor som har ett band till ett träd, desto färre kommer det att finnas som låter sig rivas upp med rötterna och drivas i väg med tidens ström.

Igår besökte jag Bålsta i affärer, och i centrum passerade jag en byggnad som enligt den stora skylten vid entrén fått namnet ”Fridegård”. Passande, för det var i Bålsta författaren Jan Fridegård som 13-åring började arbeta på Katrinedals herrgård.

Men jag hör aldrig en röst höjas till försvar för ett enskilt träd, eller en grupp av träd.

Ett fall av något slags synkronicitet, eftersom jag kvällen innan på väg hem från gymmet gått och funderat på just Fridegårds beskrivning av hur han under en period av sitt liv skydde kvinnors sällskap, återvände till lantarbetarlivet och valde sig en smärt och smidig asp till fästmö. Första gången var jag tvungen att läsa passagen flera gånger. Vad menade han? Men han menade precis det han skrev.

Dagen efter står jag vid en ”Fridegård”, som visar sig inrymma bibliotek och skola. Lämpligt.

Men varför funderade jag kvällen innan på träd?

Inte alls konstigt. Sedan en tid funderar jag ganska mycket på träd. Möjligen beror det på att jag längtar ut till lantstället och att åter få sitta och läsa under min 500-åriga ek.

Jag har inte samma sorts känslor för min ek som Fridegård hade för sin asp, men på ett plan kan jag känna en viss samhörighet med honom; träd kan betyda väldigt mycket för en människa, och uppenbart också fylla olika behov.

Men känslor som de jag hade för min ek, och en del andra träd, är nog numera tämligen ovanliga.

Förr använde man talesättet att ”inte se skogen för alla träd”.

I dag är det mer riktigt att säga att människor ”inte ser alla träd för skogen”.

Det diskuteras ofta hur man ska behandla skogen i Sverige, men det sker alltid med skogen som en abstrakt storhet som ingår i en ekvation.

Miljöaktivisterna ser skogen som en koldioxidfälla som binder växthusgaser.

Skogsägarna ser den som en ekonomisk resurs.

Fågelvännerna ser ofta skogen som något som ska skyddas mot avverkning, eftersom där finns habitat för olika bevingade arter.

Vad vi ställs inför är skogen som en summa av alla träden, men jag hör aldrig en röst höjas till försvar för ett enskilt träd, eller en grupp av träd; ingen skriver en sång om att björkar är så vackra att de därför inte bör sågas ner.

Den förändringen gör att vi befinner oss långt från den förmoderna människans hållning. En del germanska stammar höll vissa träd som så heliga att den som skalade barken av ett friskt träd straffades hårt och brutalt.

Förövaren fick buken uppskuren, sedan drog man ut en bit av tarmen som spikades fast där barken skapats bort. Sedan fick brottslingen gå runt trädet så att hans tarmar lindades runt det skadade stället. Jag är inte säker på att trädet helades av bestraffningen, men tämligen säker på att den dömde dog.

Att människor på så olika sätt vill hantera skogen är inte ett tecken på att vi fortfarande har ett nära förhållande till träd. Det kan vara tvärtom, och paradoxalt nog bero på att människor påminner om träd när det gäller deras samspel med omgivningen.

I en alldeles färsk studie från Schweiz om tallar hävdas det att yngre träd klarar långa perioder av värme och torka bättre än gamla träd. Det antas bero på att de gamla träden ”minns” perioder då det regnade mer – det var då träden formades i sitt samspel med omgivningen, och de fortsätter att försöka växa som om nederbörden var som tidigare. Går mindre bra.

De yngre träden är formade av värme och torka, och kommer därför att klara sig bättre om vi skulle gå in i en varmare tidsålder.

Vi lever i en tid då världen ständigt förändras. Det som fanns i går är omodernt i dag och försvunnet i morgon. Moden växlar, gränser försvinner, hela yrkesgrupper blir plötsligt onödiga, allt flimrar.

Och allt färre läser böcker – de hör liksom inte hemma i den där flimriga världen – men det gör Tiktok, Instagram och ljudböcker.

De människor som springer in i flimret – de som inte vet att tillvaron kan röra sig långsammare och mer eftertänksamt – de klarar sig bättre i den nya tiden; liksom de yngre tallarna gör i ett varmare klimat.

Men det är tillfälligt. Min ek har stått där i ett halvt millennium – genom varma som kalla perioder. Jag tror att det alltid har suttit någon under dess grenverk, någon som funderat, läst och grubblat – oavsett det för tillfället rådande klimatet. Han eller hon har växt, som eken. Ibland långsammare, ibland snabbare.

Boris Benulic