Märkligt många börjar rulla med ögonvitorna om de hör ordet ”kulturmarxist” eller ”socialdemokrati”.
Men kanske är det just vad västvärlden behöver … lite mer kulturmarxism och socialdemokrati … men av det mer ursprungliga slaget.
Följ med bakåt till en tid i historien, en tid som vare sig Magdalena Andersson eller Nooshi Dadgostar vill kännas vid.

Om en knapp månad är det 1:a maj. På de avslutande mötena kommer – som alltid – musik att framföras; chilenska sånggrupper (standard sedan 1973), men numera också somaliska gangster-rappare och säkert framträder också en irakisk dansgrupp.
De som framför tal är utvalda med tanke på att stadens mångfald ska visas upp. Det gör att man kan vara förvissad om framförandet av appeller till stöd för Palestina, eller för ättlingar till svarta slavar eller invandrare från fordom koloniserade länder.

Den som på en sådan tillställning skulle hålla ett tal där han eller hon hänvisade till Oden, Tor eller Sigurd Fafnesbane skulle bombarderas kikärtsbullar, och dö en neslig död under ett berg av falafel. Samma öde skulle den få uppleva som hyllade Engelbrekt, Olaus Petri eller kung Gråkappa, alltså Karl XI.
Ropen skulle skalla långt efter det att talaren tystats: ”Inga nazister på våra gator”.

Ändå är det bara ett sekel sedan referenser till asagudar och fria bönder och deras ledare skulle varit självklara på ett första maj-möte i Stockholm, Berlin eller Wien, (och i Stockholm även förstås också alltså Karl XI.)

”Kulturmarxism” har blivit ett ord som förknippas med dem som angriper västerlandet och västerländsk kultur – men ursprungligen var det beteckningen för de marxister som såg värnandet av den västerländska kulturen som en förutsättning för ett annat och bättre samhälle än det moderna industrisamhälle som börjat växa fram. Och mer än så, det gällde för varje folk i att finna sin ”Volksindividualitet”, sin nations själ och särprägel.
Det förra sekelskiftets ledande österrikiska marxister – män som Victor Adler, Otto Bauer och Karl Renner – ville skapa en tysk kulturnationalism där forngermansk kultur legerades med Goethe, Beethoven och Wagner och med filosofer som Nietzsche och Schopenhauer. Det gällde att skapa en ”äkttysk” hållning.
(På samma sökte sig i England kretsen kring William Morris tillbaka i sitt lands historia för att finna de punkter och den period från vilken man kunde utgå för att börja om och bygga något nytt, och George Bernard Shaw inspirerades av Wagner och Nietzsche.)
Adler och de österrikiska marxisterna byggde upp ett parallellt samhälle med en kulturgemenskap där den tyska kulturen förvaltades och förädlades i idrottsklubbar, körer, vandringssällskap och litterära föreningar och studieförbund.
Målet var att skapa en ny sorts människa; fri, stark, frisk och kultiverad.

Och socialdemokratin i Sverige var inte opåverkad av de kulturmarxistiska strömningarna i Österrike och Tyskland. 1904 deklarerade Hjalmar Branting sin inställning till förhållandet mellan Friedrich Nietzsche och den svenska socialdemokratin:

”Den ekonomiska kampen är ju blott medlet, den väg på hvilken skall skapas förutsättningarna för frigörelsen, målet är ytterst en frigjord mänsklighet af utvecklade, självständiga personligheter. Men detta mål är otänkbart utan en social jordmån, som ger näring, ljus och luft åt alla de goda frön, hvilka under nuvarande samhällsförhållanden trampas ned och gå under. Då Nietzsche pekade framåt mot en hednisk värld, där människorna, fria från all skygg fruktan, kunde djärft sträcka ut sina lemmar och utveckla sina anlag, där de bästa verkligen kunde få förblifva de bästa, så var hans ideal, fastän nådt på olika vägar, verkligen icke mycket skiljaktigt från det, som föresväfvar de längst framskridna inom den socialdemokratiska arbetarrörelsen.”

Det går inte att föreställa sig att en svensk socialdemokratisk ledare av i dag skulle säga att alla ekonomiska och sociala reformer bara är ett medel för att skapa ett samhälle ”där de bästa verkligen kunde få förblifva de bästa”.

Nu är istället målet för ekonomiska och sociala ”reformer” att garantera ett samhällstillstånd där individer utan vilja, kraft och fantasi kan dominera under parollen ”allas lika värde”. Rent parasitära existenser tolereras i det samhälle som står på den nutida svenska ”värdegrunden”.

När jag skriver klart det här rullar veckans Babel i teven som står på; med ett halvt öra hör jag hur de gamla vanliga ämnena avhandlas; intellektuella som ser sig som offer för rasism och kolonialism därtill kommer ämnen som rotlöshet och kulturmänniskors hopplösa försök att ha relationer med andra människor. Det är litteratur för och av varelser som inte har några större visioner och förhoppningar; inga drömmar om nya himlar och en ny jord.

Programmet avslutas med att ett anemiskt flickebarn sjunger om sin tillvaro – ”ett litet fucking liv” – och att ”jorden snart går under” och vi får veta att hon ”inte brinner för någonting”.

Vårt problem i dag är att den ursprungliga hoppfulla visionen hos kulturmarxisterna och Nietzsche inte har någon fast grund längre. Banden till historien är bruten, seder och traditioner helt urlakade och arvet från europeiska högkulturer förvaltas av trötta institutioner – i den mån det inte medvetet förvanskas – eller rentav förkastas.

Ändå levde kulturmarxismen kvar länge i den svenska socialdemokratin. Jag ser spåren av den under söndagspromenaden genom Solna och Sundbyberg, städer som byggdes för en ny tids människor; statyer med spjutkastare, löpare och boxare är självklara inslag i gatubilden, liksom statyer av kraftfulla kvinnor som håller upp sina barn mot solen. Här finns stora parker och idrottsplatser. Det är mycket grönska mellan husen som byggdes från 1910 till sent 1950-tal.

Men nu ska de spåren börja utplånas. Städernas styresmän är eniga om att denna bebyggelse måste förtätas. ”Onödigt mycket luft”, som en av småpåvarna uttryckte det.

Så visst kan man angripa det som kallas ”kulturmarxism” i dag.

Men vi gör nog klokt i att gå tillbaka till det tidiga 1900-talets kulturmarxism.

Den gör det lättare att andas – inte bara på grund av avståndet mellan husen.

Boris Benulic