Medan jag skriver detta lyssnar jag på svensk radio. I P1 talar de om det ökande antalet bilder i sociala medier som framställer Jesus som en muskulös man, ofta verkar det vara unga, nyfrälsta män som skickar runt bilderna.
De som diskuterar ämnet förklarar det med att fler kan skapa bilder med hjälp av AI.
Programledarna lyckas på något märkligt sätt få in i homosexualitet i ämnet – påminner inte bilderna av muskel-Jesus mycket om Tom of Finlands bilder på bodybuilder-bögar undrar de? Finns det ett samband?
En konstkritiker försöker försynt hävda att bilderna faktiskt kan vara ett uttryck för en längtar efter en kristendom som mer kraftfullt försvarar sina värden – vilka de nu kan vara.
Programledarna verkar inte förstå – eller låtsas inte förstå. Av någon anledning verkar de föredra tanken på att den som skapar en bild av en Muskel-Messias är homosexuell.

Rapallo, dag 3: Jesus och Tom of Finland

1557 uppenbarade sig jungfru Maria för en bonde på berget Monteallegro vid Rapallo.
Händelsen firas varje år sedan dess i tre dagar under den första veckan i juli.
I dag är det sista dagen av årets festival; det blir en stor procession med en statyett föreställande jungfru Maria bärs fram, samt en silverark, och en stor uppsättning bilder föreställande andra rangens helgon, typ martyrer och helbrägdagörare. Därefter vidtar fyrverkerierna – de skjuts av under alla tre kvällarna, och gör att man inte tror sig vara i Rapallo utan i Aleppo under inbördeskrigets dagar.
Så mycket religiös frenesi präglar väl inte festivalen, det verkar huvudsakligen vara en ursäkt för att äta och dricka mer än vanligt, och delar av staden påminner mest om vilken knallemarknad som helst i en svensk bruksort. Godiset som säljs har en annan färgskala, men månglarna är ofta svarta – som i Sverige.

Den där bondens möte med madonnan 1557 kanske inträffade – eller så var det rent mytiskt från allra första början. I vilket fall visar det gamla myters försvinnande makt – de är numera mest en förevändning för en festlighet.
Även i en stad som Rapallo, där kyrkklockorna varje dag året om ringer in till bön; morgon, middag, och kväll – och där traditionerna lever – tillhör de trogna besökarna i kyrkan en åldersgrupp som nog dagligen funderar på om de ordnat allt inför sin hädanfärd.

Om de en gång mycket starka myterna inte längre har något grepp om människors vardag – varför försöker då så många i dag att blåsa liv i de gamla myterna? Sällskap för asatrons upplivande, alla dessa grupper i den slaviska världen som vill skapa en kultur baserad på de slaviska förkristna gudarna – eller de som söker sig tillbaka till antikens Grekland och Rom för att finna personliga förebilder, filosofiska fundament eller ritningar för hur samhället ska styras … varför?

Alla verkar diskutera de gamla myternas eller kulturernas fördelar – men få verkar grubbla på varför de inte finns kvar.
Och räcker det med predika de gamla idealens lite mer allmänna förträfflighet för att de ska kunna återupplivas?
Går det ens att återskapa en levande, kraftfull kristendom … hur många Muskel-Messias-memer man än skickar runt?

Själv är jag i Rapallo för att jag trivs i en stad med en i alla avseenden intressant historia. Men det är också numera en förfallen ort, där möjligen bara jag är medveten om delar av stadens historia.
Stora författare såg en lägre vistelse i Rapallo som självklarhet under mellankrigstiden – efter andra världskriget blev istället Rapallos hotell och barer en tummelplats för Hollywoods stjärnor och europeisk societet.
Och nu är det mest en semesterort för den del av Milanos och Genuas medelklass som inte riktigt har råd med semester i de mer exklusiva grannstäderna Portofino och Santa Margherita.
Men jag trivs kanske just därför.
Och jag kan sitta ostörd i samma hotellbarer och kaféer som Pound, Yeats och Aldington gjorde när de diskuterade hur man skulle skapa myter som kunde förändra samhället.
Platsen spelar roll, även om människorna runt mig är annorlunda.

Vad de tre författarna diskuterade vara en gammal myt som återkommer genom historien i olika varianter i hela sydeuropa.
Mytens grunddrag är enkla. Två tappra riddare är mycket nära vänner. En av dem blir häftigt förälskad i en kvinna. Kärleken är besvarad – de gifter sig. Men efterhand blir hon och makens nära vän förälskade i varandra – och det växer till en häftig passionerad kärlek. De inleder i hemlighet ett förhållande.
Maken upptäcker detta – men säger inget utan smider i tysthet en plan.
En dag mördar han sin nära vän, skär hans hjärta ur kroppen och tillagar en paj – som han serverar sin hustru. Hon låter sig väl smaka, och på makens fråga om det var gott svarar hon att det var delikat.
Maken förklarar då att hon nyss mumsat i sig sin älskares hjärta. Hustrun förklarar då att hon i så fall aldrig mer kommer att kunna avnjuta en lika fantastisk måltid, går fram till ett av slottets fönster. Kastar sig ut. Dör.

Så – hur kan denna myt berättas kring 1920 på ett sätt som påverkar människor; om detta bråkar de tre författarna – och alla vandrar de till slut i väg åt var sitt håll och ger sin egen version av myten.

Hur de versionerna blir diskuterar jag i morgon, då jag också förklarar den märkliga utvecklingen av italienskt badmode.

Att skapa sig ett nytt liv

Om du vill läsa en författare som håller på att bygga sig ett nytt liv i linje med historiens förlorade möjligheter – och med anknytning till bortglömda myter … då kan du ha stort utbyte av Paul Kingsnorths En tillfrisknande miljöaktivists bekännelser.
Boken beställer du här.