Likt urtida aboriginer som inte riktigt förstår hur världen fungerar vandrar landets ledarskribenter runt och försöker styra verkligheten genom att namnge det de ser, i hopp om att det de ser ska förvandlas till något annat.

Om de ständigt använder ordet ”svenskar” om gängkriminella torpeder hoppas de att omgivningen ska se deras närvaro som något självklart, som ”vi” alla ska acceptera, helst genom att vi ställer oss på fritiden och bakar bullar så polisen och socialtjänsten inte ska komma tomhänta till de möten där de delar ut informationsbroschyrer om vikten av att vara snäll till ungdomar som sitter försjunkna i sina mobiler och letar lämpliga morduppdrag,

Hur vi benämner saker är viktigt. En spade är en spade. Volvo är inte en norsk bil, lika lite som en fanatisk muslim är svensk.

Först när vi ser verkligheten som den är, och beskriver den korrekt, och beskriver den med ord som hjälper oss att förstå tingets, händelsens eller personens karaktär och natur kan vi handla förnuftigt.

Jag tror det här är något som Carl XVI Gustav förstår, men inte riktigt vågar säga. Alla antar att han sa fel under konseljen där han förklarade att den nyfödda prinsessan skulle heta ”Inse” när ”Ines” var det korrekta namnet.

Men kungen satt förstås och betraktade regeringsledamöterna och tänkte om och om igen: ”Det här gänget saknar förmågan att inse hur illa ställt det är i landet”. När det blev dags för honom att tala var det då därför förstås ordet ”Inse” och inte ”Ines” som undslapp honom.

”Inse” har ju som namn annars en tilltalande och uppfodrande klang, som att döpa någon till ”Fatta” eller ”Begrip”.

Varför Elon Musk döpt sitt och Grimes barn till ”X Æ A-Xii” är däremot svårt att förstå. X Æ A-Xii är den där fyraåriga krabaten Musk bär runt på ibland när han träffar Donald Trump. Sedan ett tag ryktas det om att Musk har ett förhållande med Italiens premiärminister Giorgia Meloni, och hans förhållanden, även de synnerligen kortvariga, leder ofta till att det kommer ett barn till världen.

Om så blir fallet kan babyns namn bli intressant – italienska barn kan ibland få de mest märkliga namn.

Om du fick tre döttrar skulle du ge dem namnen ”Idea Nuova Socialista”, ”Italia Libera”, och ”Vittoria Proletaria”?

Alltså: ”Den nya socialistiska tanken”, ”Befriat Italien” och ”Proletär seger”?

Du kanske nu invänder att du väl inte riktigt har de politiska böjelserna, men att även om du hade det skulle du nog inte plågat dina döttrar med de namnen.

Men fadern till de tre flickebarnen var en ung, fanatisk socialist som tyckte att han gett sina flickebarn bästa tänkbara namn. De föddes i början på 1900-talet. Dottern som bar namnet ”Idea Nuova Socialista” skulle komma att gifta sig med den kanske mäktigaste mannen i italienskt affärsliv.

Om fadern blev upprörd över detta?

Nejdå, pappa Alberto Beneduce hade självt utvecklats till en rik och mäktig man. Han såg sig dock fortfarande som någon slags socialist och vare sig han eller hans döttrar såg något skäl till att ändra de förnamn döttrarna fått vid sin födsel.

Den unge socialisten Alberto Beneduce stöter under sina politiska aktiviteter då och då på den likaledes unge socialisten Benito Mussolini. Möjligen knöts då de band som gjorde att ”Il Duce” när han i ledningen för den fascistiska rörelsen gripit makten anlitade Beneduce som ansvarig för landets industrialisering. Men det avgörande skälet till att Beneduce fick denna makt var nog ändå att han under 1910- och 1920-talet visat sin fenomenala förmåga att bygga upp och leda tunga institutioner för statens räkning. Först ansvarar han för skapandet av ett nationellt försäkringsbolag och därefter för två statliga kreditinstitut som han också leder. Han är i kraft av sin kompetens och ledarförmåga en formidabel kraft i den italienska ekonomin – och han behåller sin socialistiska övertygelse, och verkar ha sett det som helt oproblematiskt att träda i Mussolinis tjänst. Alberto Beneduce dör 1944.

Dottern ”Nuova Idea Socialista” gifter sig alltså med Enrico Cuccia som hon känt sedan de gick i skolan tillsammans. Det sker 1939. Fem år dessförinnan har Cuccia börjat arbeta på Mussolinis IRI, den myndighet för industrin som pappa Beneduce leder.

1946 är Cuccia en av de två personer som grundar investementbanken Mediobanca. Under de kommande årtiondena genomförs inte en enda större affär i landet utan att Cuccia och banken är med och styr utvecklingen. Han är också en lång period rådgivare åt familjen Agnelli.

Den grundläggande idéen i den italienska fascismen var att om den egna nationen skulle kunna överleva, växa och bli välmående måste de olika samhällsklasserna samarbeta och inte bekämpa varandra. I en värld präglad av konkurrens och kamp mellan stater var nationell enighet nödvändig.

Exakt den inriktningen blev också kännetecknande för Cuccias verksamhet som Italiens mäktigaste bankir. Mussolini var borta, men idéen om nödvändigheten av nationell enighet levde kvar – bland annat alltså hos landets mäktigaste banker; och den blev därmed styrande för utvecklingen i landet – även om inte Il Duce stod på en balkong och harangerade folkmassorna.

Cuccias medvetna strategi var att bygga starka förhållanden med de största italienska företagsgrupperna, och mellan grupperna genom korsvist ägande. Mediobanca stod som garant för ett finansiellt starkt och självständigt italienskt näringsliv.

När amerikanska företag under 1980-talet började försöka skaffa sig positioner i den italienska ekonomin mötte de på starkt motstånd från Cuccia och Mediobanca. Han såg de amerikanska företagen som drivna av jakten på kortsiktiga vinster, och deras intåg i Italien skulle därför innebär ett hot mot både oberoende och stabilitet.

Cuccia var länge framgångsrik i sin motståndskamp, som Leopoldo Pirelli konstaterade: ”Vad Cuccia vill, råkar alltid också visa sig vara detsamma som Gud vill”.

Och som Andreotti konstaterade om Cuccias roll i Italiens ekonomiska återhämtning efter andra världskriget: ”Ibland var Cuccia viktigare än regeringen”.

Cuccia kämpade länge och hårt för att hålla General Motors borta från Fiat, och amerikanska däcktillverkare borta från Pirelli.

Mot slutet av 1990-talet var slaget förlorat, Cuccia tvingades sträcka vapen. 1999 förlorade han till och med kontrollen över Mediobanca, formellt hade han länge bara varit styrelsens hedersordförande, i praktiken hade han styrt allt. I mitten på 1990-talet blev det uppenbart att han i lönndom behållit den faktiska dagliga kontrollen och att det är hans fasta hand som lotsat banken genom de stora privatiseringsprogrammen för de statliga bolagen och när de är klara står Mediobanca starkare än tidigare. Men det räcker inte.

Året efter sitt nederlag 1999 dör Cuccia.

I mer än tio år har de Cuccia då inte bara kämpat mot amerikanska företag och investmentbanker, utan också mot deras italienska allierade, och dessa allierades anförare är Silvio Berlusconi.

Konfrontationerna mellan Berlusconi och Cuccia blev med tiden allt mer intensiva – men de gånger de möttes behöll alltid Cuccia sin iskyla, medan Berlusconi tappade humöret, spottade, fräste, sova och vevade med armarna.

Det märkliga är att det i till exempel svenska media blivit så att det är Berlusconi som stämplas som en politiker med tydliga fascistiska drag – trots att han ville öppna landet för utländska ekonomiska intressen, och ville se de inhemska företag som agerade långsiktigt ställas under börsens nyckfulla diktatur.

Cuccia däremot som i all tysthet arbetade för att säkra en fascistisk struktur av ekonomin – och länge lyckades med detta; han undkom alla politiska etiketter. Däremot var det i decennier uppenbart att det kristdemokratiska partiet och det kommunistiska – innan de började falla sönder – uppskattade hans gärning för att säkra Italiens oberoende.

Samma fenomen ser vi i dag … när det gäller vem som benämns ”fascist”.

Giorgia Meloni stämplas som fascist trots att hon gör allt för att visa att hon vill inordna Italien under USA.

Och … tyvärr verkar det inte finnas någon Cuccia som kan göra motstånd mot detta.

Om Cuccias privatliv är mycket lite känt. Han var tystlåten om sitt privatliv, mån om att det skulle vara just ett privat liv. Man vet dock att han var en sådan kännare av James Joyce att han kunde mäta sig med framstående akademiska experter på området.

Hans boksamling var enorm, inriktad på mysticism, filosofi och esoterism.

Och så vet man att hans fru behöll sitt förnamn.

”Nuova Idea Socialista”.

Till vardags kallades hon bara Idea.

Boris Benulic