Svenska journalister på utlandsuppdrag brukar ofta hänvisa till samtal med taxichaufförer när de ska förklara situationen i det land de för tillfället vistas i. Läsaren eller lyssnaren inser ganska omgående att taxichauffören är påhittad, och bara är till för att ge mer mänsklig röst åt det journalisten läst sig till i New York Times.
Det finns två undantag.
Dels är det Alexandra Pascalidou som använder fiktiva taxichaufförer för att framföra sina egna helt fria fantasier, dels är det SR:s mellanösternkorrespondent Cecilia Uddén som använder sig av framfantiserade grönsakshandlare istället för taxichaufförer.

Att de flesta journalister använder sig av påhittade taxichaufförer när de försöker skapa lite lokalfärg visar bara hur tafatta journalisterna är – och ovilliga att sätta sig i kontakt med den yrkeskår som alltid har en klar bild av situationen på orten, i regionen och i landet.

Rapallo, dag 5: Lyssna alltid på tobakshandlaren

Jag knyter alltid kontakter med en tobakshandlare när jag kommer till en ny plats. Eller snarare är det så att det är de som omgående etablerar så grundlig kontakt som möjligt med mig när jag första gången kliver in för att inhandla cigarrer och cigariller. Tobakshandlare är en hårt trängd grupp. Marknaden viker ständigt, antalet rökare minskar från dag till dag. Det gäller därför för den tobakshandlare som vill överleva att känna sin marknad, att förstå vad som rör sig i folkdjupen, och ha en klar blick för förändringar i kultur, seder, mentaliteter och politik.

Av min tobakshandlare i Rapallo har jag fått lära mig att det finns ett osvikligt sätt att avgöra hur den sociala sammansättningen i en norditaliensk stad förändras – och hur politiken därmed påverkas.
När jag vandrat genom Rapallo har jag noterat förekomsten av tre mycket stora och välsorterade Birkenstock-butiker.
Det finns dessutom två stora butiker för eko-mat, med ett synnerligen lockande utbud när det gäller kött och ost.
Jag förklarar för tobakshandlaren att jag finner detta underligt, i Sverige är Birkenstock-bärare och eko-matsentusiaster nästan alltid vänster- eller miljöpartister. Men jag befinner ju mig i en stad, som liksom resten av Ligurien länge dominerats av Lega Nord, och där numera också Melonis parti gjort inbrytningar.
Men tobakshandlaren menar sig kunna se ett samband mellan Birkenstockbutikerna och Lega Nords ledare Salvini. Innan Salvini tog över ledningen för partiet fanns ingen Birkenstockbutik i Rapallo. Nu finns tre.
Detsamma gäller uppdykandet av eko-mat-butiker.
Tobakshandlaren ser både röstandet på Salvini samt skobutikerna som ett uttryck för en ökande medvetenhet om att människor i regionen vill leva mer i samklang med naturen; då blir det tyska fotriktiga sandaler och ricotta utan märkliga tillsatser som gäller.
Jag invänder att det nog finns de som snarare skulle gissa på att de liguriska Birkenstockbärarna lockas av tillverkarens påstådda affärer under andra världskriget – sandalmodet skulle vara ett sätt att signalera att man har en svart fascistisk själ.

Tobakshandlaren kliar sig i huvudet över mitt resonemang, och blir än mer förvirrad när jag beskriver svensk miljörörelse för honom.
– Vill de återställa träsk, väser den försynte lille mannen. Mussolini hade ett helvete med att dika ut utanför träsken Rom, men han lyckades.
– Du ser, svarar jag, vänta bara tills miljöaktivisterna i Sverige får veta det. Då kommer de att tjata om att utdikning av våtmarker är en fascistisk tradition.
– I så fall är att bidra till spridandet av malaria en anti-fascistisk tradition, säger tobakshandlaren trött.

Men … man ska nog se sandalerna och ekomaten som ett utslag av att de i Ligurien vill leva mer i samklang med sin natur. De vill inte äta industrialiserad mat eller gå i sneakers. På de flesta restaurangerna gör man fortfarande peston och tonnaton på riktigt och mortlar råvaran med en för norditalienare ovanlig frenesi, de är annars en synnerligen kontrollerad grupp. Inga armviftningar och skrik. Tonfall och höjda ögonbryn används istället som medel i konversationen.
Mortlad pesto och tonats är i denna lilla del av världen en nödvändighet – att använda halvfabrikat på burk skulle anses som ociviliserat, något som de ägnar sig åt i Genua, för att inte tala om Milano.

Det var stillheten och naturen Friedrich Nietzsche sökte när han kom hit till Rapallo i början på 1880-talet.
Han ville vara ensam för att kunna tänka.
När Pound och Yeats kommer hit 40 år senare är det för att de tycker att Rapallo är en lämplig samlingsplats dit de kan dra likasinnade från hela världen. De vill skapa en stor diskussionsklubb, som fungerar som ett hov till dem.

Pound och Yeats har som tänkare ingen större betydelse i dag.
Det har däremot Nietzsche.
Möjligen säger det oss något om att man inte likt en tonåring ska drabbas av FOMO-sjukan – alltså Fear of Missing Out – om man vill tänka självständigt och stort.
Ensamhet var för Nietzsche ett nödvändigt tillstånd – varför förstår vi om vi begrundar hans tid i Rapallo, och vad som föregick den.
Då kanske vi också förstår varför vi inte ska rädas att tänka självständigt, även om det i sig kan leda till ensamhet.

Mångkultur i Ligurien

I Italien försöker ingen hävda att landet behöver mångkultur genom import av människor från den muslimska kulturkretsen.
Till och med den italienska vänstern inser att det vore politiskt suicidalt att göra det i ett kulturland som sedan århundraden präglas inte bara av kultur utan också av mångkultur – varje region, varje stor stad har sin egen kultur … på alla livets områden, till och med de regionala språken lever – som friuliskan
Det finns inget egyptier eller irakier har att tillföra – de kommer från länder som inte hade någon renässans, bara islamiserande likriktning av de ursprungliga kulturerna.
Italiensk vänster drar därför inte mångkulturkortet, utan kör med att det är synd om de unga män som försöker ta sig in i landet.
Vad många inte tänker på är att Sverige också en gång i verklig mening var ett mångkulturellt land … i italiensk mening.
André Bellesorts Sverige är boken för dig som behöver påminnas om hur de olika delarna av Sverige och dess folk i verklig mening var en mångkultur,

Boris Benulic