Likt makaker som strövar på stränderna i nordafrikanska badorter – och som snattar matrester och sörplar i sig vinslattar; och därför anstränger sig för att tolka turisters beteende – försöker mediernas (och internets) experter uttolka vad vi i går såg i Ovala Rummet.

Och när dessa experter ska förklara varför mötet mellan Zelenskyj och Trump kollapsade är det som att se på när någon ger sig i kast med att genomföra en obduktion med hjälp av en rostig rörtång.

Experterna psykologiserar gärna, och i P1 just nu lägger en person till och med ut texten om betydelsen av Zelenskyjs klädsel vid sammankomsten.

Man förväntas vara ”Team Trump” eller ”Team …” – ja, vad team  vaddå? ”Team Demokraterna”? ”Team kom tillbaka Obama eller sänd in frugan”, eller ”Team låt oss verka i FDR:s anda”?

Men USA är USA, landet ligger där det ligger och har det intressen det alltid har haft. Den stora skillnaden mellan till exempel presidenterna Trump och Clinton är att den förre lever på hamburgare, medan den senare numera är vegetarian … utrikespolitiskt är de tvillingar.

Det vi ser utspela sig i Vita Huset efter det att Trump blev president är inget nytt.

Han handlar, tänker och uppför sig exakt som amerikanska presidenter brukar göra. Problemet med de så kallade experternas analyser är att de saknar historiska kunskaper om det USA de uttalar sig om – samtidigt som de hela tiden utgår från föreställningen att USA i mer än ett århundrade varit en garant för Europas frihet … och välstånd. Den hållningen är förstås följden av att de saknar just de nödvändiga historiska kunskaperna.

Den finns en lite lustig uppfattning om att Donald Trump är lynnig, impulsiv och lättpåverkad – och att han just nu är trollbunden av sydafrikanen Elon Musk.

Och på vilket sätt skulle det vara unikt?

Rör vi oss ett sekel tillbaka i tiden hittar vi en i Europa i dag hyllad amerikansk president  –men han ansågs av sin samtid vara totalt oberäknelig och det viskades om att han blivit bergtagen av en karismatisk sydafrikan.

USA framställs sedan länge som den stora välgöraren som öppnar plånboken och sänder vapen och manskap för att hjälpa europeiska länder som hotas av kriser och krig. Osjälviskhet anses vara den amerikanska utrikespolitikens signum, och därför hävdas det att det rör sig om ett i USA:s historia unikt försök till utpressning när Trumps vill få till stånd ett avtal där Ukraina överlåter en del av avkastningen från sina naturtillgångar till USA.

Men följ med mig sju årtionden tillbaka i tiden – då var det en inte ovanlig ståndpunkt i Europa att USA försökte utnyttja andra världskriget till att knäcka en del av sina europeiska allierade – och samtidigt göra upp med Stalin.

Vad vi ser utspela sig är inte på något sätt nytt.

Så låt oss se på första och andra världskrigets efterspel för att förstå USA:s verkliga intressen … och förhållande till Europa.

1944 inleds i Bretton Woods överläggningar mellan de allierade om hur den nya världen ska se ut – den som ska organiseras efter det att axelmakterna besegrats. Vägen till Bretton Woods var inte präglad av god stämning mellan vapenbröderna. Som Benn Steil förklarar för oss om i ”The Battle of Bretton Woods: John Maynard Keynes, Harry Dexter White and the Making of a New World Order”:

”Under varje steg på vägen till Bretton Woods påminde amerikanerna britterna – på så brutalt sätt som ansågs vara nödvändigt– att det inte fanns något utrymme i den nya världsordningen för några rester av det brittiska imperiet.”

I slutet av andra världskriget stod inte Storbritannien på ruinens brant, landet befann sig ekonomiskt sett på botten av en ravin, och hölls vid liv med hjälp av amerikanskt bistånd. Tre månader efter krigsslutet stänger dock USA ner sin ”Lend-lease”-hjälp. Britterna är inte över sig oroade, de räknar med ny hjälp som erkänsla för de stora offer de gjort under kriget – de har ju burit en större börda och drabbats hårdare än amerikanerna.

Men brittiska politiker skriker chockerat och bittert ”utpressning” när de ställs inför de villkor USA erbjuder dem för att ge ett nytt lån. 

Det brittiska överhuset vägrar skriva under avtalet, underhuset är i uppror … men den krigströtta och utmattade nationen orkar längden inte stå emot … och accepterar.

En ny världsordning har fötts, en där USA är den totalt dominerande makten, och inte tvekar att utpressa gamla allierade om det gynnar det egna landet.

Och förflyttar vi oss tillbaka till slutet av det föregående världskriget möts vi av USA:s president Woodrow Wilson. Som Mark Mazover konstaterade i sin studie ”Governing the world, the History of an idea, 1815 to the present” bar Wilson på en så stark kristen tro att en del i hans omgivning fick känslan av att han ansåg sig utvald av Gud, men denna tro förenades också av en total politisk pragmatism – i praktiken ville Wilson aldrig binda sig för långtgående förbindelser, han ville alltid ha utrymme att manövrera … ibland på stundens ingivelse.

Den starka kristna tron och den politiska pragmatismen kombinerades dock inte med någon större kunskap om det Europa där världskriget huvudsakligen hade utkämpats, eller som Mazover uttrycker det:

”Wilson själv hade en mycket begränsad kunskap om Europas politiska etnografi, och han litade på en hemlig grupp experter som samlade in grundläggande data om Europas nationaliteter, material som skulle ligga till grund för Wilsons fredsplan.”

På fartyget som för den amerikanska delegationen anförd av Wilson till Versailles diskuterar medarbetarna den vaghet som finns i Wilsons 14 numera berömda punkter, det är till exempel tämligen oklart vad det ska bli av det habsburgska väldet, och vilken status de där ingående nationaliteterna till slut ska erkännas. Men medarbetarna – och andra länders ledare – ser ändå punkterna som en utgångspunkt.

Vad de inte vet är att Wilson under överfarten med SS George Washington fördjupat sig i ett verk av den unge sydafrikanske boern Jan Smuts i vilket tanken på ett Nationernas Förbund som har stark överstatlig makt formuleras, och kärnan i detta förbund skulle utgöras av en grundmurad allians mellan USA och det brittiska imperiet. De ska stå i spetsen för ett Nationernas förbund som mal ner de sista resterna av vad Smuts och Wilson betraktar som feodala rester i Europa – alltså det habsburgska väldet och det tyska kejsardömet.

Väl landstigen i Versailles börjar Wilson propagera dessa tankar, och hans medarbetare liksom de engelska och franska representanterna blir helt tagna på sängen.

Visst har ett nationernas förbund diskuterats, men då mer som en lös organisatorisk form utan någon större makt, en sammanslutning som skulle utgöra ramverket för mellanstatliga förbindelser och avtal.

Alltså, året var 1918, vi står inför en amerikans president utan större kunskaper om Europa, som möjligen tror att han är utvald av Gud och som är totalt pragmatisk … och som hämtar sina idéer från en sydafrikan.

Vem sa att historien inte upprepar sig?

Och det kommer den att göra – om och om igen – tills Europa förstår att den aldrig kan lita på någon utomeuropeisk stormakt.

Boris Benulic