Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 13 januari 2003 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu

---

När man blir vuxen förväntas man skaffa sig vissa saker som bil, hus eller åtminstone en egen lägenhet. Och så barn förstås.
Folk blir förbannade om myndigheterna har synpunkter på hur man som ägare behandlar dessa ting. Parkeringsvakter som lappar bilar och ministrar som höjer fastighetsskatten är lika populära som en varg i värmlandsskogarna.
Till den gruppen hör också socialarbetare som omhändertar barn. För barn är ju också en ägodel och staten ska strunta i hur vi sköter dem.
Nyligen omhändertogs ett litet barn vars föräldrar ansågs vara olämpliga som vårdnadshavare, eftersom de är lätt förståndshandikappade. Tusentals svenskar har aktivt protesterat mot att föräldrarna inte får behålla sitt barn.

Man får lätt intrycket att det här är ett stort problem — att varje timme knackar det på en dörr någonstans i Sverige, och elaka socialtanter rycker små telningar ur gråtande mödrars famn för att tvångsomhänderta det lilla knytet.
Men så är ju inte fallet. Det stora problemet är alla dessa barn som inte omhändertas. Barnen som misshandlas av sina föräldrar. Som får slag och sparkar. Spädbarnen som skakas så att de får hjärnskador. De nyfödda som får armar och ben ryckta ur led. Alla dessa barn som ”tappas”.

Jag har länge ansett att de tankegångar som utvecklades i Sverige under 1930-talet på ett olyckligt sätt kom att prägla statens förhållningssätt till familjen. Tanken var att staten visste bättre än föräldern hur barnet skulle fostras, och statens representanter i form av daghemspersonal, lärare, kuratorer och socialarbetare så mycket som möjligt skulle delta i formandet av de uppväxande generationerna.
Kanske var det där det gick fel? Kanske är det därför vi i dag har så många familjer som inte fungerar — familjer som skadar och lemlästar sina barn?
Och just när vi skulle behöva en fungerande samhällelig kontroll för att få ordning på den situation som staten skapat — då verkar de ansvariga myndigheterna ha inlett alla kafferasters moder, som antagligen ska hålla på till dess att den noterats i Guinness Rekordbok.
2001 anmäldes 923 fall av barnmisshandel där offret var under sex år, i 5 962 fall var barnet mellan 7 och 14 år. Tio procent av barnen får allvarliga skador — vilket inte är så konstigt eftersom en del av dem fått frätskador av kemiska medel eller torterats med brinnande cigaretter.
Alltså: Enligt statistiken får två barn per dag så allvarliga skador att de får men för livet. Men antalet misshandlade barn är otroligt mycket större än vad anmälningsstatistiken visar. Enligt en av statens utredningar (SOU 2000:17) anmäler bara två av tio vuxna fall där de vet att ett barn misshandlas.
Och av de fall som anmäls utreds alltför få.
I Södertälje får man varje månad in 100 anmälningar. Hälften utreds. I Stockholm går bara åtta procent av anmälningarna till åtal. Det finns fall där den misstänkte erkänt, men utredningen ändå har lagts ned.
Så det verkar som om alla struntar i de utsatta barnen. Deras föräldrar gör det. Grannar och bekanta. Lärare och socialarbetare. Och myndigheter.
Det är det vi borde diskutera. Hur vi i vårt samhälles mitt kan tillåta att alla dessa våra minsta utsätts för vad som närmast är tortyr.
Det är ingen mänsklig rättighet att sätta barn till världen. Det är däremot en mänsklig rättighet att som barn få en trygg upp växt och att kunna somna utan att väckas av hugg, slag och sparkar.
Så vad gör vi?

Boris Benulic

Kommentar: Först ser statsapparaten till att på varje upptänkligt sätt underminera kärnfamiljen så att den kan växa i storlek genom att administrera omhändertagandet och formaterandet av barnen.
Givetvis misslyckades staten med detta — och gör det förstås fortfarande — men det används bara för att motivera en ytterligare utökad offentlig sektor.
Ju mer antalet fungerande familjer minskar, desto större kommer staten att bli.