Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 13 november 2000 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu

---

Min morfars kusins granne — jo, jag vet att det låter litet som ”Jag mötte Lassie” — var med 1945 när man hängde upp Benito Mussolinis kropp på torget i en norditaliensk stad.
Jag gillade att höra den gamle mannen berätta om det — mest för lyckan som lyste ur hans ögon när han sa att den majdagen dog korporativismen; uppfattningen att vi alla sitter i samma båt.
Mussolini brukade tjata om det från sin marmorbalkong i Rom när han höll tal. Om min morfars kusins granne skulle se Sverige i dag, så skulle han skaka på huvudet. Kanske dog inte korporativismen den där gången. För här härskar tanken på att vi alla sitter i samma båt. Allt fler ser företagen där de arbetar som ”sina” företag för att de äger ett litet antal aktier. Intressemotsättningen är upphävd med hjälp av några kuponger.

Men utvecklingen har ju drivits framåt för att de som arbetar och säljer sin arbetskraft har stått i motsättning till de som köper arbetskraften som ska knappa på tangentborden eller ställa in svarven.
De som arbetar har krävt högre löner, kortare arbetstid, bättre utbildning, mer demokrati på arbetsplatsen och säkrare arbetsmiljö. Dessa krav drev fram moderniseringen av den svenska industrin. Vare sig det gällde pappersmassa eller rattmuffar var vi världsledande.

En bra arbetsplats är en arbetsplats där olika intressen på ett tydligt sätt ställs mot varandra. En bra arbetsplats är en arbetsplats där de anställda är delaktiga och har makt.
Allt detta är nu borta. Anställda arbetar tarmarna ur sig under allt osäkrare villkor, och när de somnar utmattade går deras sista klara tankar till den lilla aktieportföljen. De försöker finna tröst i att de äger aktier för några tusen kronor i det egna företaget.
Det är som om jag skulle glädja mig åt att den som rånar mig köpt pistolen av mig.

Visst äger allt fler svenskar aktier — antingen genom direkt innehav eller genom fonder. Men i gengäld har de förlorat den makt de ändå hade genom fackföreningarna. Och den makten har de förlorat för att de förlorat kontrollen över facket.
Facket är numera bara en försörjningsinrättning för ombudsmännen. Det är därför byråkraterna i facket envisas med att upprätthålla alla de där konstgjorda gränsdragningarna mellan fackförbunden. På de flesta arbetsplatser rör sig de anställda nu över gamla gränser. Den nya tekniken fräter bort skillnaden mellan arbetare och tjänstemän, och alla yrkeskategorier är extremt beroende av varandra.
Ska facket återfå sin slagkraft borde man givetvis slå ihop sig till en enda stor fackförening. Visst finns motsättningar mellan grupper, men det är väl bättre att reda ut dem inom ett gemensamt fack, än att låta arbetsgivaren utnyttja mot- sättningarna till sin fördel?
Att det i dag finns en mängd olika fackföreningar beror bara på att det ger fackbyråkratin bättre möjligheter att säkra fler arbetstillfällen åt sig själva. Och fackens ledning underblåser givetvis tanken på att aktieinnehav skapar gemensamma intressen. De vill inte dra ut i fejd med arbetsgivarna; de vill i lugn och ro administrera sina medlemmars avgifter.

Vi lever alltså i en märklig tid då vi ska intalas att de som äger företagen och de som säljer sin arbetskraft har gemensamma intressen — samtidigt som de som arbetar är organiserade i olika fackföreningar för att de inte anses ha riktigt gemensamma intressen.
Så hur hett om öronen Mussolini än har det där nere i helvetet är jag litet orolig för att det ändå leker ett litet leende i hans vänstra mungipa, medan smådjävlarna pinar honom. För det ser ut som om hans uppfattning om samhället ändå segrade till slut.

Boris Benulic

Kommentar: Jag märker att jag fortfarande brottas med samma frågeställningar som jag gjorde då — och jag är lika litet nöjd med de lösningar andra erbjuder som jag var då.
Men jag är långtifrån nöjd med mina egna svar. Jag hade då rätt i att en gemenskap mellan arbetare och företagsägare baserad på att även arbetaren kan äga aktier är en falsk gemenskap. Men det beror på att den samhörigheten bygger på vad som händer på börsen och det är som att ingå ett äktenskap för att man gillar samma sorts musik.
På samma sätt är idén om att motsättningen mellan arbetare och företagets ägare är absolut en falsk uppfattning. Motsättningen är absolut enbart om båda parterna ser till att maximera sina intäkter, då kan motsättningen få sin upplösning genom att företaget går under.
Om — och det är förvisso ett stort ”om” — företagsägaren och arbetaren däremot ser sitt arbete som något mer än en fråga om att öka aktiekursen eller sin lön, om de ser det som ett gemensamt projekt där var och en ger sitt bidrag, där var och en är ömsesidigt beroende av de andra, och där var och en kan förverkliga just sina möjligheter och färdigheter … då upprättas en ny form av gemenskap.
Det innebär att de individer som ingår i de olika grupperna måste sluta sträva efter maximal och omedelbar tillfredsställelse. Företagsägaren och företagsledaren måste se längre än kvartalsrapporten, och den anställde lösgöra sig från tanken på att han måste åka till Thailand.