Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 27 november 2003 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
roland@aetatis.se

---

Alfons Åberg hade sin låtsaskompis Mållgan. Många i min omgivning har också skaffat sig kompisar som nog bara är vänner på låtsas. Dessa polare heter sådant som Fontex, Fluoxetin, Zoloft, Paxil, Effexor, Celexa och Sertralin. Nej, det är inte grekiska smurfar de fått som bästisar — men de gör ungefär lika mycket nytta, eftersom det vi talar om är antidepressiva medel.
Va, funkar de här lyckopillren, säger ni?
Är det för att ni testat själva? Eller för att ni läst en intervju med någon som berättat att sedan de börjat knapra på de små vita har alla mörka moln skingrats, och de känner sig konstant lika glada som Edvard Persson på gåsagille.
Men hur vet du att dina egna reaktioner är sanna? Eller att de som intervjuats verkligen botats av pillren? Allt kanske bara är inbillning.
Psykologiprofessorn Irving Kirsch vid University of Connecticut har undersökt de tester som under den amerikanska socialstyrelsens överinseende gjorts på de sex bäst säljande preparaten och upptäckte att det inte fanns några vetenskapliga bevis för att lyckopiller gör nämnvärd nytta. Hans artikel ”The Emperor’s New Drugs” i det amerikanska psykologförbundets magasin Prevention & Treatment har väckt omfattande debatt.

Av de 47 tester som gjorts visade bara 20 procent någon mätbar effekt av pillren — i 80 procent av testerna hade sockerpiller ungefär lika stor effekt som lyckopiller.
Depression mäts med den 52-gradiga Hamiltonskalan, och den genomsnittlige lyckopiller-ätaren blev tio enheter bättre på skalan, medan den genomsnittlige sockerpillerätaren blev åtta enheter bättre.
Men som Kirsch och hans team påpekar — vi vet inte vad som gjort att de som fick riktiga piller blev bättre. I sådana här tester brukar man tala om placeboeffekt — en del av gruppen får fejkpreparat och den andra får riktiga grejor. På så sätt kan man bedöma medicinens effekt.
I de här testerna var det uppenbart att de som fick placebo blev bättre, eftersom de trodde att de fick antidepressiva medel. Hur vet vi att samma tro inte påverkade de som fick riktig medicin? Kanske är det så att det är tron och hoppet som i båda fallen spelar roll. Alla skulle bli bättre om de fick sockerpiller — bara de trodde att det var något annat.
I det amerikanska magasinet Mother Jones, som uppmärksammat Kirschs forskning, pekar man på de intressen som gör att de antidepressiva medlen ändå pressas ut på marknaden, trots att testerna inte är entydiga — 2002 såldes antidepressiva medel i hela världen för 100 miljarder kronor.
Det kostar tre miljarder kronor att forska fram ett antidepressivt preparat. Den kliniska testperioden kostar tio miljoner kronor per dag. Klart pillertrillarna vill ha snabba och positiva testresultat.

Alltså: om vi i smyg förbjöd tillverkningen av antidepressiva medel, men i samma förpackningar fortsätter att sälja vad som egentligen var maskerade hallonbåtar till de som var deprimerade, så skulle ingen märka någon större skillnad om vi såg till antalet individer som ansåg sig må bättre.
Jag är definitivt inte motståndare till preparat som lindrar depressioner. Om det var så att mediciner som påverkade hjärnans och kroppens halt av ämnen bevisligen fick oss att må bättre, så vore jag den förste att rekommendera intag.
Man ska inte lida i onödan; därför tycker jag att gratis whisky till de cancerpatienter, liksom marijuana till de MS-sjuka, som så önskar, är en självklarhet.
Men hur skulle det vara om det nu inte finns bevis för att glädjetabletterna fungerar — om det är så att det är själva tron som får oss att bli gladare?

Boris Benulic

Kommentar: Jag är själv förvånad över hur många av mina kolumner som på ett eller annat sätt berör ämnet psykiska sjukdomar och depressioner … men det var ju också de här åren då alla verkade få sig en diagnos tilldelad; ibland var det nästan som om de fick en vid första vägningen på mödravårdscentralen.
Och alla dessa kända människor som trädde fram i media och förklarade att nu äntligen förstod de varför de betett sig som de gjort i hela sitt liv: de hade en diagnos.
Jag är fortfarande övertygad om att de flesta av dem skulle kunna medicineras med hallonbåtar … bara någon i vit rock sa att dessa röda små gelébitar innehöll just de substanser som skulle kunna kurera den diagnosticerade.
Inbillning ska med inbillning fördrivas.
… och därmed inte sagt att jag inte tror att verklig galenskap och depression finns — men dessa gruppers möjlighet att få verklig hjälp försvåras ju av alla dessa inbillade sjuka som slukar resurser.