Den här texten publicerades första gången i tidningen Epoch Times 2 augusti 2025 och publiceras här som en bonus till våra QLN-prenumeranter.
Den som saknar en riktig nyhetstidning med en tryckt helgupplaga i brevlådan varje helg kan hitta senaste prenumerationserbjudande här:
https://www.epochtimes.se/prenumerera

---

Vikingarna blir alltmer uppmärksammade i kulturen genom filmer, tv-serier och utställningar. Vissa försöker till och med återuppliva asatron.
Men är det möjligt? Och varför sker det? Det är frågor som undersöks i ett historiskt verk som skildrar kristnandet av de sista ”hedniska” folken i Europa.

I slutet på juni i år kom beskedet till asatroende i Sverige – deras önskemål om en egen begravningsplats hade beviljats. Tre kullar formade som skeppssättningar kommer att anläggas bredvid kyrkan i Nyed utanför värmländska Molkom.

Nordiska Asa-samfundet, med cirka 2 000 medlemmar, har varit pådrivande i projektet och har förhoppningar om att begravningsplatsen ska kunna tas i bruk nästa år.

Ett rimligt antagande är att man inte kommer att följa de begravningsritualer som användes av asatroende i Sverige för mer än 1 000 år sedan. Ett skäl är att de nog skulle betraktas som lite för inhumana, som till exempel seden att offra en eller flera trälar som en gravgåva till den döde.

Ett annat skäl är att vi inte vet mycket om de riter och sedvänjor som brukades när en viking jordfästes eller lades på bål. De kunskaper vi har är förmedlade genom dåtida kristna författare och deras efterföljare, och det är långtifrån givet att det är en bild som bygger på faktiska kunskaper. Den kan dessutom ha skapats i syfte att ge en frånstötande bild av kulturen hos folk som var motståndare till kristendomen.

I sin nyligen utkomna bok ”Silence of the Gods” (Cambridge University Press, 2025) skildrar den brittiske historikern Francis Young mötet mellan kristendomen och de icke-kristna religionerna i Europa. Ett av de problem han tar upp är att vår kunskap om de icke-kristna religionerna har stora luckor, eftersom kristendomen inte precis präglades av någon vilja att ta tillvara och föra vidare tidigare kulturer. Det i sin tur innebär att vår förståelse för Europa före kristendomen också blir begränsad.

I det här sammanhanget vänder sig Young också mot användandet av begreppet ”hedningar” och ”hedendom”. Han menar att dessa beteckningar innebär att man accepterar de dåtida kristna kyrkornas samlingsnamn på de grupper och folk som inte var kristna; de definierades genom att de inte trodde på Gud, Jesus och den Helige Ande – i stället för vad de faktiskt trodde på – och därmed minskas vår förståelse för Europa och de folk som levde där innan kristendomens genombrott än mer. De blir bara en stor massa av ”hedningar”.

I sin senaste studie fokuserar Young på de sista icke-kristna folken i Europa och deras möte med kristendomen, och det som en del läsare förmodligen kommer att förvånas över är hur våldsamma de mötena var, och hur sent dessa folk kristnades.

Många lever nog i tron att Europa i sin helhet kristnades långt tidigare än vad som verkligen var fallet. Kristendomen fick förvisso en stark ställning i Italien på 400-talet och i Frankrike på 500-talet. De nordiska länderna började kristnas kring år 1000.

Ett av Europas största och mäktigaste riken höll faktiskt envist fast vid sina gamla gudar fram till 1387

Young inleder boken med att påminna oss om att ett av Europas största och mäktigaste riken faktiskt envist höll fast vid sina gamla gudar ända fram till slutet av 1387 – det var det litauiska storhertigdömet som sträckte sig från Östersjön till Svarta havet, och som omfattade nuvarande Litauen, Vitryssland, delar av Ukraina och västra Ryssland. Den största byggnaden i huvudstaden Vilnius var en helgedom tillägnad åskguden Perkunas. Året om flammade sex stora bål runt det sexsidiga altaret i helgedomen, och djuroffer förekom ofta.

Den litauiska statsbildningen kännetecknades av en omfattande religionsfrihet; ville invånare ansluta sig till den katolska eller ortodoxa tron var det inget som förbjöds eller som innebar att de skulle komma att förföljas. I riket fanns det också muslimska och judiska enklaver, vars invånare fritt kunde utöva sin religion.

Men de styrande eliterna i landet, liksom befolkningen i stort, höll fast vid sina förfäders gudar, som Perkunas, Dievas och Laima.

Trots religionsfriheten i Litauen ville inte påvedömet och Europas kristna kungar acceptera att ett av kontinentens största riken inte var kristet, och understödde därför korsfararriddarna i Tyska orden i deras krig mot Litauen. Det pågick från 1280 till 1435 – det fortsatte alltså även efter det att den litauiske härskaren motvilligt låtit kristendomen bli statsreligion 1387 – vilket visar att befolkningen i stort inte var överförtjust i den nya religionen. Kristna korståg var alltså inte bara riktade mot islam i syfte att återta Jerusalem, de genomfördes också på europeisk mark för att med eld och svärd omvända ”hedningar” – och inte minst för att ge korsriddare möjligheter att utöka de egna domänerna.

Men upphörde verkligen dyrkandet av de gamla gudarna 1387? År 1992 registrerades en organisation i Litauen som sade sig företräda 5 000 personer som var utövare av ”Romuva” – den religion som officiellt övergavs 1387. De krävde att få samma rättigheter som de kristna kyrkorna i Litauen, alltså att döpa, viga och begrava sina egna, och det dröjde lite mer än 30 år innan
Litauens parlament år 2024 till slut gick med på att ge den gamla religionens utövare dessa rättigheter. De verkar dock fortfarande ägna sig åt mer småskalig religionsutövning och har inga planer på att återuppbygga en ny stor helgedom till åskgudens ära.

Young är i sin studie tveksam till försöken att återuppliva de förkristna religionerna i Europa. Ingen vet ju riktigt vad de innebar eller hur de utövades – och de som försöker utöva dem i dag utgår antingen från de beskrivningar som gjorts av dåtida kristna betraktare – som ofta var kritiska – eller nationalromantiker på 1800-talet, som med fantasins hjälp skapade glorifierade bilder av sina urtida förfäder

De nya religionerna innebar att man gick till den kristna kyrkan om så var nödvändigt, men man fortsatte vörda förfäders andar

I ”Silence of the Gods” möter vi en forskare som är nyfiket beundrande inför de förkristna religionerna, men han påtalar om och om igen hur lite vi faktiskt vet om dem. Som han förklarade i ”Paganism Persisting: A History of European Paganisms since Antiquity” – ett tidigare verk som han skrev med Robin Douglas: nutida försök att återuppliva förkristna religioner förvandlas ofta till cosplay och rollspel. Gissningar får fylla igen kunskapsluckorna. Young beskriver dessa övningar som ett slags ”elitprojekt” där det förkristna används som ett vapen i en politisk och kulturell kamp, och utövas just för att kunna användas på det sättet.

För Young verkar försöken att återuppliva de förkristna religionerna framstå som meningslösa och okunniga övningar. De är dessutom onödiga, eftersom de förkristna religionerna i en viss mening aldrig helt dött ut. Här utvecklar han en tankegång han framfört i tidigare verk.

När jag för några år sedan samtalade med den gamle frikyrkopredikanten Stanley Sjöberg sade jag liksom i förbigående något i stil med ”… och när Sverige blev kristet …”.

Sjöberg harklade sig då och framförde vänligt men bestämt att han var rätt säker på att Sverige aldrig riktigt blivit kristet, och att det aldrig vid någon tidpunkt i historien varit så att mer än en femtedel av svenskarna i hans mening varit kristna.

När jag läser ”Silence of the Gods” förstår jag vad Stanley Sjöberg menade, och att han antagligen hade rätt.

Jag märker det när jag följer Youngs beskrivning inte bara av litauernas, utan också av andra sent omvända folks möte med kristendomen, till exempel samer, ester, letter, preussare och finno-ugriska grupper i Ryssland.

Kristendomen införlivades aldrig omgående, utan det skapades nya religioner som var en blandning av gamla traditioner och kristna element – och de nya religionerna innebar att man gick till den kristna kyrkan om så var nödvändigt, men man fortsatte vörda förfäders andar, hålla eldfester för att hälsa våren eller hålla onda andar borta. Man övergav de gamla gudarna, men behöll många av de seder, traditioner och ritualer som hörde till den gamla religionen. De kristna elementen blev det officiella. Utanverket. Vardagen levdes mer i enlighet med förkristen sed.

Young menar därför att det som uppstår i Europa under en utdragen process av kristnande är en mängd hybridreligioner.

Det finns hos Young en respekt för människors vardagliga längtan efter religiösa upplevelser, känslan av att ingå i ett större andligt sammanhang, och han menar att det är det som lever kvar i högtider, men även i bästa fall i vördnaden för den egna familjen och släkten, och i respekten för djur och natur (därav forna tiders dyrkan av allt från träd och källor till åskgudar).

Den kristna kyrkan hade inga mer omfattande regleringar när det gällde människors förhållande till väder, vind och hav – den var mer fokuserad på det kommande än det pågående, och därför kunde hybridiseringen ske, menar Young. Visst fanns det undantag, och det folkligt traditionella kunde ta sig uttryck som gjorde att kyrkan kände sig hotad och slog tillbaka, och då utan nåd.

Men det mest intressanta med ”Silence of the Gods” är att Young lämnar frågan om hur kristendomen av i dag kommer att utvecklas öppen.

De element av förkristna seder och traditioner som bevarats i olika kristna riktningar blir ju svagare allteftersom lokala kulturer i Europa alltmer utplånas av kommersialiserad masskultur, där individens drifter och ständiga behov av bekräftelse står i centrum.

När människan blir mer skild från familj och natur kapas också kopplingen till de förkristna sedvänjorna och den vardagliga kulturen. Människor rör sig bort från resterna av urtida ”hedniska” traditioner och mentaliteter mot det nutida hedonistiska.

Kommer många kristna riktningar därför att gå in i en ny hybridiseringsperiod där de gamla förkristna delarna utplånas och i stället ersätts med ett accepterande av nutida politiskt korrekta ståndpunkter? Får vi se sagostunder med dragqueens på kyrkans barntimmar?

Kan det i delar av Europa till och med innebära en islamisering av kristendomen? Var det ett förebud om tider som komma skall när Broderskapsrörelsen i Sverige – som organiserade kristna socialdemokrater – 2011 omvandlades till en förening för alla socialdemokrater som hade något slags religiös tro? Det spelade ingen roll om man trodde på Jesus, Muhammed eller Krishna. I dag är organisationens ordförande muslim.

Eller kommer det att finnas kristna kyrkor som strävar efter att hålla fast vid gamla lokala och nationella traditioner och sedvänjor, och som vänder sig mot det moderna samhällets individualiserade kultur?