Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 14 oktober 2004 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu

---

Om jag är bartender och mixar en drink som innehåller mensblod, spyor, sperma, kiss och bajs, så lär ingen vilja smaka oavsett vilket ”happy hour”-pris jag erbjuder. Om jag skriver en bok som innehåller samma saker, så har jag stora möjligheter att få Nobelpriset i litteratur. Elfriede Jelinek fick det ju i år.
Ni har väl läst hennes roman ”Pianolärarinnan”?
Pianolärarinnan blir så kåt att hon kissar på sig när hon smygkollar på ett par som har sex i en bil. När hon inte ger pianolektioner karvar hon sig i blygdläpparna med glasskärvor och rakblad.
Vad boken (och filmen) sägs handla om? De patriarkala strukturer som förtrycker kvinnan och som gjort att kvinnor integrerat förtrycket i sig självt — de har accepterat sin underlägsenhet och vill bli slagna — därför bönfaller piano – lärarinnan sin unge älskare att skoningslöst misshandla henne.
Vi som reser och läser tidningar vet att kvinnor är förtryckta; fruar som skållas i Indien, småflickor som könsstympas i Somalia, kvinnor som stenas i Pakistan, hedersmördas i Kurdistan eller som helt sonika slås ihjäl en lördagskväll i det lilla svenska radhuset av en korkad, svartsjuk man med dåligt ölsinne. Varför skriver inte Jelinek om det i stället?

Kära Elfriede, vi vet redan hur jävligt det är i världen och vi känner oss inte mer upplysta av dina verk. Möjligen är Horace Engdahl och grabbarna i Akademien så isolerade att de tror att världen ser ut som Jelinek beskriver den. Eller så behagar Akademien skämta med oss, för i prismotiveringen talar man om ”… hennes musikaliska flöde av röster och motröster i romaner och dramer som med enastående språklig lidelse blottar de sociala klichéernas absurditet och tvingande makt.”
Har Akademien läst följande rader ur ”Lust”?
”Han steker sin kraftiga korv i hennes ugn, i dess smördegshölje av hår och hud.” Man kan ju inte annat än småfnittra åt denna scen som ska framställa sex med avsmak, och i stället blir det bara löjligt. Visst vill ni läsa raderna i tyskt original: ”Der große Bratwurst …” Mein Gott! Achtung!

Horace säger att han hade svårt att ta sig in i hennes verk.
Bör Jelinek då inte byta sysselsättning? De stora författarna är ju de som skriver om svåra saker, men som berättar så att vi trollbinds från det att vi läst de första orden. Horace odlar myten att stor litteratur är svår att begripa — kanske för att han själv skriver så tråkigt att man får injicera koffein direkt i frontalloben för att inte somna.
Det räcker nu. Ta ifrån Akademien rätten att utse litteraturpristagare! Hade de vetat något om världen, och samtidigt velat belöna en kvinna, hade de kunnat ge priset till Joyce Carol Oates eller Svetlana Aleksijevitj. Men de är ju stora berättare som skildrar världen precis så jävlig som den är, och varför skulle de ha priset när man ger det till någon som enbart skildrar sina egna märkliga, maniska mardrömmar.

Boris Benulic

Kommentar: Det bästa som kunde hänt under det stora bråket i Svenska Akademien hade varit att eländet lades ner. Det har aldrig i verklig mening betytt något för svensk litteratur eller kultur, det har bara fördärvat och kastrerat goda författarskap som trots allt under årtiondena låtit sig lockas till att där inträda.
Det nästa bästa som kunde hänt är att Horace Engdahl tvingats lämna sin stol … för trots allt är han inte alldeles obegåvad och hans intelligens och kunskaper skulle kunna verka mer fritt
… för det är uppenbart att den korsett Horace Engdahl fick dra på sig för att vid högtidligare tillfällen kunna ikläda sig frack menligt påverkade blodtillförseln till hans hjärna.