Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 23 november 2004 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu

---

Halvnelson, parterr, smidjebälte, nacksving och livtag — på något sätt låter brottningens termer som om de hade uppfunnits i en annan tid och ett annat samhälle — som om vokabulären godkänts av Per Albin Hansson så där i förbigående, medan han på 1930-talet murade upp folkhemmet.
Orden har samma klang som pilsnerkorv och långsjal — som om de kom från en epok då allt var okomplicerat och enkelt. Kanske var det dit han ville, Mikael Ljungberg — tillbaka i tiden — men eftersom det inte går valde han att gå ur den. Nu när en man som har dominerat brottningsmattan från 1993 till 2000 väljer att ta sitt liv skrivs det sida efter sida om detta. När två polska speedwayförare som kör för svenska klubbar hänger sig blir det knappt omnämnt.
Jag är inte upprörd över att Mikael Ljungbergs självmord får mer uppmärksamhet än andras — jag är förvånad över att det alls diskuteras. Som om det fanns någon vi kunde kasta sten på.
Låt oss kasta sten på idrottsrörelsen som inte tar hand om de sina. Och så kastar vi en sten till på psykvården som inte fungerar. Se hur de trötta byråkraterna gömmer sig under skrivborden när vi kommer. Som om det var så enkelt. Visst fungerar psykvården dåligt — där ute finns ju människor som svingar spett och knivar mot oss andra, medan de nästan muntert samtalar med den inre rösten som beordrar dem att döda, döda och döda igen. Klart de borde vara inlåsta. Men det är en annan sak.

Vi kan inte göra något åt den som verkligen bestämt sig för att ta sitt liv. Det finns de som har stått under övervakning, men som sprungit rätt in i väggen med huvudet före för att de inte orkade. Ska vi ha alla dessa människor i spännbälte?
Den femte nationella Folkhälsorapporten 2001 visade att antalet självmord minskat ända sedan 1980-talet. Förklaringen är förbättrade antidepressiva läkemedel och vård. 2001 vände dock utvecklingen, och något fler begick självmord än året innan.
Och om nu idrottsrörelsen är så dålig på att förhindra självmord — varför pekar då en del experter på att aktiviteter som idrott är en positiv faktor när det gäller att minska risken för att barn och unga ska begå självmord?

Att diskutera en individs självmord är egentligen lönlöst. Vi kan göra något åt de saker som statistiskt sett spelar roll för självmordsfrekvensen i hela samhället. Invandrare är mer självmordsbenägna än svenskar — finnar, ungrare, polacker och ryssar visar 30—60 procent större självmordsbenägenhet än svennar.
Spekulationerna om vad som skulle kunna ha gjorts och vem som bär ansvaret för Mikael Ljungbergs död, är sorgliga och onödiga.
Tänk om ingen bär ansvaret? Tänk om tillvaron för en del människor bara ibland känns så jävlig att de går ut på balkongen och hoppar.
En del väljer att lämna vårt gemensamma rum och öppna dörren till ett eget rum där de får vara ensamma. Ett rum utan ljus och ljud. Vi som är kvar förstår sällan varför.
Men vem har sagt att vi ska förstå allt?

Boris Benulic

Kommentar: En sak jag kommit att fundera på under den senaste tiden är att jag har en obelagd känsla av att en viss sorts självmord minskat; de mäktiga och rikas tagande av sitt eget liv.
Är det för att när du numera en gång nått dit eller fötts in i detta skikt kan inget i egentlig mening rubba din position? Vad som verkar öka är däremot självmord bland dem som befinner sig längre ner i hierarkierna, eller som till och med hamnat helt utanför dem … och så ökar de periodvis bland unga.

I kolumnen diskuterar jag att en del självmord är svåra att förstå, och än svårare att förlika sig med. Andra förstår man dock, även om även de är omöjliga att acceptera.