Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 12 oktober 2005 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu

---

Ibland lägrade sig en djupblå skugga över hans långa, tärda ansikte. Kotor knakade när han reste sin tvåmeterskropp och lämnade sina kolleger. Kanske gick han till en gjutjärnsbänk i en undangömd del av kyrkogården, där han sittande som en skade – skjuten trana skrev ännu en dikt om sin trötthet och sin längtan efter svalkan som bara finns i skuggan av dödsängelns vingar.
Ändå blev han en dag USA:s president — trots depressioner lika djupa som Marianergraven. Men kanske gav hans konstanta melankoli honom just den obarmhärtigt realistiska syn på tillvaron som behövs om man ska leda sitt land genom ett blodigt inbördeskrig för att krossa ett orättfärdigt slaveri.
Märkligt nog läser jag Joshua Wolf Shenks stora essä om Abraham Lincoln i senaste numret av Atlantic Monthly, samtidigt som jag studerar Folkhälsoinstitutets hälsopolitiska rapport (den första i sitt slag) från förra veckan om vår alltmer tilltagande psykiska ohälsa.

Medicineringen med antidepressiva läkemedel har sexfaldigats de senaste 20 åren; en tredjedel av kvinnorna och en femtedel av männen sjukskriver sig av psykiska skäl. Denna mentalmisär sägs bero på att vi är för feta och dricker för mycket, och i botten ligger social ojämlikhet och könsrelaterat våld. Folkhälsoinstitutet rekommenderar därför fler cykelbanor (jag skämtar inte!), alkoholrestriktioner, åtgärder mot långtidsarbetslöshet och könsrelaterat våld, och så ska det bli svårare att köpa onyttig mat — då lämnar oro och ångest vår folksjäl.
Men vi har fått det bättre de senaste 20 åren; kvinnans ställning har stärkts och vi lever längre. Så själva grundantagandet verkar fel.

Jag tror att så många ”mår dåligt” för att vi alla förväntas vara lyckliga.
Men själv har jag aldrig varit lycklig — jag ser på min familj och mina nära och kära med en enorm kärlek och tacksamhet, och med stolthet och ödmjukhet på de vänner och kamrater som vill arbeta med mig. Men lycka?

Det har inte funnits en natt när jag inte vaknat strax efter klockan tre, grubblat över nästa dag och oroat mig. Sådant är ju livet.
Kärlek, stolthet, ödmjukhet efter en seger, vrede och vemod efter ett nederlag och däremellan ruelse och ångest. Allt fast är dömt att förflyktigas, som Karl Marx sa, och därför är vi dömda att ständigt sörja det relativa lugn som var och kämpa för att finna en ny fristad. Mot detta tillstånd hjälper inga mediciner eller sjukskrivningar.
Jan Myrdal sökte i sin ungdom hjälp för en depression hos en norsk psykoanalytiker. Tjejerna hade svikit och inga förläggare eller tidningsredaktörer förstod den unge Myrdal.
Efter många sessioner förklarade han för psykoanalytikern att han ville bli ”lycklig”. Hon tittade på Myrdal och sa: ”Lycklig, Jan, lycklig? Du ska inte vara lycklig, du ska arbeta.”
Så är det. Släng pillren. Tillbaka till arbetet. Lycka är ett ord som uppfunnits av människor som vill ta hand om dig.

PS. För ett år sedan krävde jag att Svenska Akademien skulle fråntas rätten att dela ut Nobelpriset i litteratur efter att det gått till Elfriede Jelinek. I går lämnade Knut Ahnlund stol nr sju i Akademien efter att ha läst igenom hela Jelineks produktion — och han tvivlar på att kollegerna gjort det. DS

Boris Benulic

Kommentar: Jag var en lång period efter att detta skrevs osäker på vad jag egentligen ansåg i detta ämne. Jag var totalt utarbetad efter att i tio år byggt upp ett miljardföretag, därefter följde sju år av förundersökningar, rättegångar samt en högst orättvis dom och fängelsevistelse.
Men paradoxalt nog är jag faktiskt lycklig … jag har till slut förstått vad Camus menade när han skrev att vi trots allt måste föreställa oss Sisyfos som lycklig.