Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 19 juli 2006 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu

---

Grannarna på gatan bligar kritiskt mot mitt hus när de passerar och de liksom drar ned huvudet mellan axlarna och försöker göra sig osynliga. De påminner mig om Sarajevobor som måste ut på stan under belägringen i mitten av 1990-talet. Men det är inte så att grannarna misstänker att någon krypskytt kurar bakom min skorsten — det de fruktar är att mina hängrännor ska lossna och träffa dem i skallen. Rännorna ser ut som om de var byggda av metall stulen från ett sovjetiskt handelsfartyg som skrotades 1942.
Kära grannar, jag har försökt hitta en hantverkare — det finns ingen inom en radie av sju mil som inte fått en förfrågan. Men det finns en märklig kultur i den yrkesgrupp som en gång utbildats för att åtgärda saker som sönderrostade hängrännor, och den kulturen tar sig uttryck i att de börjar hånskratta innan du sagt ditt ärende.
— Hej, mitt namn är Bori…
— Mohahahahaha, ja, du vet, jag har inte tid, mohahahahahaha.
— Men det är så a…
— Ja, så säger alla.
Och de vet inte ens vad jag vill säga, innan de skrockande förklarar att deras schema är fulltecknat. Men om jag är ihärdig, så fortsätter de att berätta om hur mycket de har att göra och att de dessutom ska ha semester i sex veckor. De ska alltid snart i väg på en lång semester — och det värsta är att de antagligen talar sanning.

På en helt annan gata i min stad håller några polska hantverkare på och renoverar ett hus; de flesta som bor på den gatan beter sig som om de var beredda att gifta bort sina döttrar, bara de polska hantverkarna förbarmar sig också över deras hus. Och de jag pratat med på den gatan är inte bara beredda att betala vita pengar — de är beredda lägga upp ett berg av vita pengar så att det antagligen skulle påminna om Åreskutan i januari, bara någon som kan hantera borr, såg och hyvel förbarmar sig över deras sönderfallande hus.

I dessa valtider pågår en kampanj där olika personer betraktar oss från valaffischer betalda av LO, och affischerna har budskapet ”Jag bygger Sverige!” Och många med mig tänker nog: Jättefint hörninini, men jag är rätt nöjd om jag hittar folk som bygger om min kåk. Dessutom: om man närmare betraktar det abstrakta begreppet ”Sverige”, så består det väl rent konkret av hus som mitt — och inte är det någon som bygger på det. Så det där Sverige som byggs, var byggs det, egentligen?
En utredning från Stockholms hantverksförening säger att vi kommer att sakna 100 000 hantverkare 2010 bara på grund av pensionsavgångar. Och samtidigt är fortfarande fackföreningarna livrädda för utländsk arbetskraft.
Men antingen utbildar vi 100 000 plåtslagare, målare, murare, rörmokare och en massa grupper till, eller så står vi där med ett land i sönderfall och ett hantverkarskrå som är för litet, och som därför kan ta fett betalt och skrocka ”mohahahaha” när kunder ringer. Att en hel nation ska lida under ett återupplivat skråväsen från feodaltiden är absurt.
Låt oss öppna gränserna och släppa in kompetenta hantverkare som inte hånskrattar oss rätt upp i ansiktet.

Boris Benulic

Kommentar: Fackföreningarnas makt visar sig inte bara i bristen på hantverkare, utan också i bristen på hantverkare som är det mer än bara till namnet, den sorten är ett utdöende släkte och det bekymrar inte facket nämnvärt.
Facket vill med minimal ansträngning kunna hålla sina medlemmars löner uppe och ser inte att de faktiskt har ett ansvar för att förvalta generationers hantverksskicklighet och erfarenheter … och stolthet över ett väl utfört arbete.
Den som haft förmånen att se en riktig snickare eller murare i arbete vet vad jag talar om.
Jag förväntar mig inte att de stora byggföretagen ska bry sig om annat än att bygga så billigt som möjligt utan avseende på kvalitet … eller skönhet.
Men jag väntade mig mer av fackföreningarna än att de skulle bli en försvarsorganisation för de arbetsskygga.